Filosofadam

Det är inte mindre begär jag behöver. Det är större styrka i karaktären som måste till. Att säga nej blir möjligt när karaktären är starkare än begäret. Och jag tror bönen till Gud snarare bör handla om att han ska stärka min karaktär, snarare än att ta bort mina begär.

Ibland vilseleder vi oss själva genom att tro att Gud vill förinta frestelsen så att vi inte kan falla, men något sådant förändrar inte eller förstärker oss, utan hindrar oss istället. Hur starkt frestelsen än fjättrar oss så finns det i det hela en möjlighet till att låta sin eget innersta förändras och mer och mer vända ryggen åt frestelsen.

En människa utan frestelser är en människa som aldrig vinner sin seger - eller sin frälsning. En seger måste alltid föregås av det ögonblick då man brottas med tanken att det bästa är att ge upp. Frälsningen måste föregås av ögonblicket då allting väger på ett enda val. I detta val ligger kraften till att fullständigt förändra allting.

Begäret kan sätta oss i slaveri - ett slaveri som i slutändan kommer att visa sig tjänade Herren. Bojorna som hållt oss fast blir inte ett tecken på vår egna fallna natur, utan ett sigill över Guds kraft att rädda oss. En dag måste även begäret böja sina knän inför den rättmätiga herren. Ingen makt i vår värld kan vara så stor att Gud inte är större, ingen makt kan vara så förvriden att den går förbi Gud.

Att leva med frestelserna innebär att jag måste låta Gud stärka min karaktär steg för steg. Det sker inte över en natt, och jag måste våga misslyckas. Begäret kommer aldrig att bli mindre, men i takt med att min innersta människa växer sig starkare kommer begäret att mer och mer finna sin överman. Det är en kamp. Men det är en kamp som leder tills seger. Och till frälsning.

De finns de som hävdar att viss choklad inte borde kallas choklad, eftersom kakaohalten är alltför låg. När det kommer till kristen tro verkar det vara tabu att påstå att man inte kan kalla något kristet om livshalten är för låg. Vi lever i landet lagom, och även den kristna tro ska i våra liv, om den får tillträde där, helst vara lagom. Åtminstone verkar det så.

Min mening är inte att nu kritisera, utan mer att få lätta på trycket lite. Men jag är trött, trött på att vi ibland Sveriges kristna är så nöjda att vi slagit oss till ro. Vi går till kyrkan på söndagar, och är med på diverseaktiviter som vår församling anordnar. Detta räcker för att vi ska kalla oss kristna, och känna att vi fyllt kvoten av "kristet liv halten". Detta suger. Rejält.

Det finns så mycket i livet som vi kan ägna vår tid åt som är helt legitimt (helt ok) att göra. Det finns ju inget fel i att se en film, sova ut, träffa kompisar och fika, gå ut och shoppa, läsa en bra bok eller lyssna på lite musik. Dessa saker, bland mycket annat, är ju sådant som vi i livet ser som våra rättigheter att styra över. Dessa triviala och enkla aktiviteter är ju vad vi oftast betrakar som "vår vardag".
Men varför söker vi efter att enbart fortsätta få göra det vi har rätt till att göra. Hela vår människlighet ropar efter förändring, vi bär väl alla på en längtan efter något mer? Men vår längtan verkar ha mött en bromskloss i lagomheten, och i värnandet om individens vardagliga rättigheter. 

Jag vill inte ägna min tid åt sådant som jag har rätt till att göra. Jag vill ägna min tid åt sådant som förändrar, som för mig närmare det ropets längtan som jag tycker mig uppfatta både hos mig och min omgivning. Halten av liv behöver förökas. Alltför ofta verkar den enbart förbrukas.

I ljuset av vad som skulle kunna ske om jag gav tid till sådant som är obekvämt, lite "osocialt" eller oattraktivt, så blir min rättighet att ägna en ledig dag åt en film och lite fika något jag allra helst avstår ifrån att göra. Inte, och detta betonar jag, för att det är dåliga saker att göra, utan för att all det andra är i det stora perspektivet mycket mer värt att ta sig tid till.

Kristen tro har alltid utmanat. Inte genom dess anspråk på att Jesus uppstått från de döda eller att Gud finns. Snarare är det mer utmanande för individen att höra att man ska älska sin fiende och ge sitt liv till de man tycker minst förtjänar det. Att korsfästa sig själv har visat sig vara svårare än att korsfästa Gud.

Att diskutera är alltid (nästan) givande. Att tillåta sig själv vrida och vända på sina tankar, och kanske ibland förutfattade meningar, har sin positiva inverkan på att bli fördjupad och tryggare i sin tro och övertygelse. Jag har märkt att för mig ligger det en obetalbar vikt i att få sätta ord på mina tankar. För att något sådant ska ske behöver jag få frågan som väcker tanken till liv. Sen får orden börja strömma fram, och bland dom finner jag tron. Jag liksom snappar upp spår av tro i mina egna formuleringar. Genom att tala hittar jag fotfäste.
Men att finna tro bär alltid med sig att jag även upptäcker otron. Ett svar är som ett mynt: det har alltid två sidor. Den ena sidan kan jag finna vara den grund jag länge letat efter, och då blir den andra sidan den avgrund jag kanske innan inte såg, eller som jag nu desto starkare kan se tydligt.
Min kristna tro har i sin process för att bli starkare medfört att ateismens grundvalar mer och mer blivit bottenlösa avgrunder. Inte på det sättet att jag avskyr dess försanthållanden och flyr ifrån dom, utan snarare är det på det viset att när jag funnit tryggheten och upplysningen hos den kristna tron, så har jag omfamnat den och automatisk då vänt ateismen ryggen.
Att tro är ju inte, för att använda ett ungdomligt uttryck, att dissa en eller flera åskådningar, utan det handlar ju om att man väljer att lutar sin tillit (sin tro) mot den grund man ser håller. Att säga ja måste också innebära, per definition, att man säger nej.

Nu finns det något som ändå gäckar mina tankar, och det är problemet med att se sanningen, men ändå leva som om inget har förändrats. Att upptäcka att ateismen (eller naturalismen, humanismen, eller vilken gudsförnekade ism man nu väljer att namnge) inte leverar innebär egentligen, lättvindigt sagt kanske, att man enbart låter bli att leva som om ateismen var sann. Jag finner inte detta vara speciellt svårt, jag behöver inte ens vara medveten om det för att klara av att göra det.
Tyngden i vad jag menar kanske blir tydlig när vi istället lägger fokuset på den kristna tron (eller monoteismen skulle man kunna säga). Helt plötsligt framträder något som man tror är, i motsats till ateismen, sanningen. Och det sanningen gör är att den, hur starkt och nutida inkorrekt det än låter, kräver till lydnad och förändring. För jag måste ju ställa mig frågan: om nu den kristna tron är sann, ja då innehåller den grunden för livet, och därmed också ett riktlinje till hur jag bör leva mitt liv. Om detta inte låter relevant, vad är det då för relevans (eller vits) med att ens se åt vad den kristna tron påstår?

Varför söka svaren på livets frågor om man nu innerst inne aldrig tänker låta svaren förändra det liv man lever? Om allt enbart blir en jakt efter att finna grund för åsikter, och inte för att finna en språngbräda till en ny livsföring, vad är då syftet med att från början fråga?
Det är därför som jag finner mitt eget sanningssökande så otroligt utmanande, därför att det jag upptäcker är faktiskt sanningen, och i följet även lögnen. Lögnen är inte svår att avstå från att leva efter, precis som det är med ens relation till ett möjligt äktenskap: det svåra är inte att avstå från att vara gift, utan att, när man väl gift sig, leva efter den sanningen att man är gift. Alltså för att förtydliga mitt resonemang: att säga nej till lögnen är inte komplicerat, men att säga ja till sanningen är en utmaning. Det är alltid lätt att leva efter en abstrakt riktning än vad det är att leva efter en konkret linje. Dels för att i det abstrakta kan man inte tala om felsteg, men utefter den konkreta linjen blir varje felsteg desto tydligare. Men också för att där lögnen enbart behöver en ursäkt för att vara nöjd, så kräver sanningen ett gensvar. För Lögnens största önskan är att förbli dold, men Sanningens djupaste längtan är att bli gestaltad.

NHL-säsongen 2009-2010 har nått halvvägs i kalendariumet. Det är dags att jag ger halvtidsrapport på våra kära veteraner därborta i väst. (I vanlig ordning tar jag bara upp de veteraner som spelat fler än 1000 matcher)

Radek Dvorak, 32, FLO - 36/9/10/19/8
Gjorde hattrick i nattens match. Den yngste av de aktiva spelarna som gjort 1000 spelade matcher. Har därav förhoppningsvis en lång karriär framför sig att se fram emot.
Shane Doan, 33, PHE - 43/10/16/26/27
Hade en trög start men har mer och mer börjat producera.
Chris Gratton, 34
Har inte spelat ngt denna säsong och det pekar mot att Gratton lägger skridskorna på hyllan. Kanske redan lagt dom där?
Bryan McCabe, 34, FLO - 42/5/16//21/43
McCabe passerade 1000 spelade matcher under säsongen. Gör ett bra jobb i Panthers, men kanske inte i riktigt storform?
Paul Kariya (återigen enbart för Josefs skull), 35, STL - 38/8/9/11/16
Kariya började säsongen på det sedvanliga bra viset, därefter hade han 11 matcher i rad utan poäng. Han har börjat återhämta sig, men det är en bit kvar till god Kariya-form.
Ian Laperriere, 35, PHI - 41/2/6/8/82
Stabilt, som vanligt.
Rob Niedermayer, 35, NJR - 29/5/9/14/10
Lite skadeproblem, men nu är Robban i full fart igen.
Miroslav Satan, 35, BOS
Har hela säsongen väntat på nytt kontrakt, imorgon är det dags för premiär med Boston Bruins.
Jason Arnott, 35, NSH - 35/12/14/26/16
Har varit lite ojämn under säsongen. Verkar inte gå emot några nya poänghöjder, men alltid där och bidrar.
Chris Pronger, 35, PHI - 41/5/20/25/49
Fortsätter att vara en av NHLs ledande backklippor.
Roman Hamrlik, 35, MON - 37/5/9/14/22
Är stabil. Fick inte hänga med till OS, men han visar ändå prov på fortsatt styrka i defensiven.
Todd Marchant, 36, ANA - 42/6/6/12/20
Det ser ut som det brukar göra för Marchant.
Scott Niedermayer, 36, ANA - 42/4/21/25/18
Karriären har vid flera tillfällen varit på väg att avslutas. Men han har fortsatt, och han håller.
Alexei Kovalev, 36, OTT - 39/11/16/27/24
Började säsongen uselt. Gjore 4 mål senaste matchen. Kanske Kovalev är på g?
Brian Rolston, 36, NJR - 39/13/9/22/8
Målskyttet denna såsong är det inget fel på. 30-strecket är på god väg att nås.
Donald Brashear, 37, NYR - 29/0/1/1/58
Allas vår veteranfighter Brashear ångar vidare. Passerade sin 1000:e match i början av hösten.
Kirk Maltby, 37, DET - 33/3/2/5/28
Har den senaste månaden inte levererat vad han gjorde i början av säsongen. Men doldisen Maltby är fortfarande aktiv i storlaget Red Wings.
Vyacheslav Kozlov, 37, ATL - 41/8/11/19/23
Poängsprutan Kozlov ligger lågt. Behöver höja sig ett snäpp.
Owen Nolan, 37, MIN - 38/10/7/17/17
Hade en stark fjolårssäsong. Samma glöd tittar fram ibland, men inte alltid.
Geoff Sanderson, 37
Inväntar fortfarande att han ska officiellt uttala sin pensionering från hockeyn.
Darryl Sydor, 37, STL - 30/0/6/6/15
Bidrar med sin erfarenhet. Första målet vill jag dock se snart.
Keith Tkachuk, 37, STL - 39/10/14/24/32
Kan mer. Är alltför ojämn. Skulle önska att han hittar över 50 poängsstrecket iaf.
Ray Whitney, 37, CAR - 39/11/16/27/16
Whitney håller en hög ribba med tanke på hur hans lag spelar.
Bryan Smolinski, 38, IHL
Smolinski kör stabilt i IHL-laget Flint Generals. Kanske karriären kommer avslutas där?
Brad May, 38, DET - 29/0/1/1/53
Signade för Detroit i början av säsongen. Kul. Han kanske får göra ett mål för dom innan säsongen är slut?
Sean O'Donnell, 38, LA - 38/1/7/8/37
Killens rekord för flest mål på en säsong är 5... det kan ju gå att slå.
Kris Draper, 38, DET - 40/6/7/13/20
Draper är ovanligt målsugen denna säsong. Fortsätter han i samma tempo blir det intressant. Ännu en av Detroits åldringar som håller i.
Adam Foote, 38, COL - 38/0/5/5/52
Footes nolla behöver spräckas. Men han fortsätter att vara en trygghet i Avalanche försvar.
Doug Weight, 38, NYI - 13/0/7/7/0
Har varit bänkad och skadad i omgångar. Islanders kapten har inte fått det att lossna ännu.
Rod Brind'amour, 39, CAR - 40/2/6/8/18
Har inte alls infriat ngt av det han tidigare visat. Inte ens 20-poängsstrecket verkar vara inom räckhåll.
Nicklas Lidström, 39, DET - 41/1/18/19/10
Har börjat göra poäng nu, men vad har hänt med målskyttet?
Bill Guerin, 39, PIT - 43/13/16/29/28
Fortsätter imponera trots sin ålder.
Teemu Selanne, 39, ANA - 27/14/7/21/14
Började säsongen med en otrolig målkänsla. Sen gick det tyngre. Sen kom skadorna. Han sista säsong kan komma att förstöras av skador. Men till OS ska han. Finlands motsvarighet till Foppa??
Mike Modano, 39, DAL - 28/6/9/15/16
Skadade sig tidigt in på säsongen. Kom tillbaka starkt men har hamnat i en liten svacka för tillfället.
Mathieu Schneider, 40, VAN - 17/2/3/5/12
Skadeproblem under säsongen. Kan detta bli hans sista säsong?
Rob Blake, 40, SNJ - 31/2/9/11/26
Poängformen är inte som förut, men det är ju samtidigt inte åldern heller. Blake har nu hunnit passera 40.
Brendan Shanahan, 40
Efter att sagt upp sitt kontrakt med Devils så kom så det väntade beskedet: Shanahan slutar med hockeyn. NHL har återigen förlorat en av sina mest passionerade spelare.
Mark Recchi, 41, BOS - 40/8/15/23/24
Fyller 42 om 1 månad. Visar stort prov på engagemang. Och kanske han t o m lyckas ta sig över 50 poäng även denna säsong?
Mike Keane, 42, AHL
Fortsätter som kapten i Manitoba Moose. Imponerande att han fortfarande håller karriären igång. 2003-2004 var senaste säsongen han spelade i NHL.
Chris Chelios, 47, AHL
Skrev på för Chicago Wolves i AHL när inget NHL signade honom. Han hoppas fortfarande på att få spela i NHL igen. DET är imponerande. Och det veti katten om karln inte kommer att lyckas med det.

"Citat är odödliga", har jag tydligen sagt vid något glorifierande tillfälle. Och för att leva som jag lär så kommer här lite citat från spridda delar av världen, och angående helt spridda ämnesområden - några helt livsviktiga, andra helt ovidkommande.

"Poets have been mysteriously silent on the subject of cheese"
Ostälskande Chesterton leverar visdom

"If God had really intended men to fly, he'd make it easier to get to the airport"
George Winters är inte nöjd med infrastrukturen

"It isn't necessary to have relatives in Kansas City in order to be unhappy"
Av någon anledning förlade inte Groucho Marx sina släktträffar i Kansas City

"The surprising thing about young fools is how many survive to become old fools"
Det ligger en tragisk sanning i vad Doug Larson säger, eller?

"The first condition of immortality is death"
Man måste våga dö för att få leva för evigt.

"I love being married. It's so great to find that one special person you want to annoy for the rest of your life"
Rita Rudners man måste vara lycklig!

"Regret for wasted time is more wasted time"
Mason Cooley filosoferar

"Almost nobody dances sober, unless they happen to be insane"
Fler nyktra till dansgolvet tack herr Lovecraft

"Why are our days numbered and not, say, lettered?"
När det kommer till citat är Woody Allen odödlig!

"Let not the sands of time get in your lunch"
Ibland måste man njuta av stunden.

"A classic is something everybody wants to have read and nobody wants to read"
...och Twain skrev ju en del klassiker

"As a kid, I knew I wanted to be either a cartoonist or an astronaut. The latter was never much of a possibility, as I don't even like riding in elevators."
Vi avslutar med ord från Bill Watterson, mannen som skänkt världen de visaste av visaste - Kalle och Hobbe!

Varför är det så svårt att hantera sig själv?
Alla andra kan ibland bli ursäkter man använder för att rättfärdiga sig själv, och så blir man självrättfärdig och självgod och ser på sig själv som - kanske inte perfekt, men - bättre än alla andra. I sådana lägen är det omöjligt att agera domare och peka ut skyldiga. Men det är också då man oundvikligen också dömer sig själv. Skulden vi försöker lägga på andra, blir till sist alltid en skuld vi själva måste bära.

Det som irriterar mig mest hos mig själv är inte de handlingar jag gör som jag inte gillar, utan de handlingar jag låter bli att göra som jag tycker skulle vara bra om jag gjorde. Det är snarare vad jag inte hittar i min packning som gör mig arg, än all skit som jag hittar. Alltså döms inte en människa utifrån vad hon gjort, utan utifrån vad hon inte gjort. Helt i motsats till hur vårt samhälle agerar. Våra domstolar fylls av människor som misstänkts för brott de gjort - var står de som utan tvivel, och fullt medvetet, struntat i att göra det goda?

Jag har i samtal med äldre människor märkt att det är just detta som tynger samvetet när man närmar sig döden: inte alla synder man gjort, utan alla godhets-, barmhärtighets-, givmildhets-, och kärleksgärningar man varit alltför bekväm för att göra. Det är inte de uttalade orden som man ångrar bittert, det är de ord man lät vara osagda. och som nu inte kan bli sagda, som uppehåller sinnet.
Döden bringar ljus till de rum i våra hjärtan som gapar tomt, eller som ekar av brist. Rum, på vars dörrposter det står sådant man gärna hade ägnat mer tid åt i livet.

Och jag återgår till att det är svårt att hantera sig själv. För min insikt över det jag nyss skrivit, är en insikt jag alltför ofta vet är bortglömd när jag öppnar ögonen nästa dag. Jag försöker att se bortom allt detta som hindrar mig leva det liv jag tror pulserar inom mig, det är ju också det enda sättet att komma förbi ett hinder på: att inte se på hindret, utan på vad hindret hindrar. Man måste se längre än nuet för att kunna förvalta nuet på ett sådant vis att det förändrar och för framtiden åt den riktning som livet längtar till.

Jag är tacksam för den nåd jag funnit på vägen.

Nu ska jag steka pannkakor. Du är välkommen att göra detsamma!

Det enda jag ville var att ta följe
Nu är ensamheten mitt sällskap igen
Isen smälter aldrig
Jag bara ser
Men kommer aldrig igenom

Varför skulle jag krönas
Till kung över mitt eget liv?
Speciellt nu när du knackar på
När jag står här
Mitt bland mitt bråte

Ett litet ord
Innebörd
Allt kan få en ny
När min synd inte blir tecknet på mitt förfall
Utan storheten av din nåd

Endast sann kärlek förmår
Den luft som går att andas
Något nytt har kommit
Ur bråtet
Varför ser jag det inte?

Allting gryr
I ljuset jag förstår
Att jag fortfarande följer
Trots mitt stapplande
Aldrig ensam

Endast några dagar kvar tills vi skriver 2010. Jag kan inte riktigt hålla mig tills dess, utan jag sammanfattar 2009 redan nu. Här ger jag er en liten resumé med lite smått och gott.

1. Årets bästa filmer (Jag går efter datumet då filmerna släppts i Sverige)
Avatar - Det var värt att vänta på James Camerons film.                                          
Benjamin Buttons otroliga liv - Väldigt bra och vacker, mer behövs inte sägas.
Baksmällan (The Hangover) - Såg den 2 gånger på bio och den var lika kul varje gång. En klassiker.       
The Reader - Otroligt gripande historia som jag fastnade för.
Taken - Liam Neeson gör filmen.
Traitor - Oväntat bra spion/terrorist film. Tyvärr missad av den större publiken.

Värda att notera: Sommaren med Göran, Marley and Me, Wolverine, Appaloosa, Motstånd (Defiance), Gran Torino, Slumdog Millionaire

2. Årets sämsta filmer
Picture This - Fjortisfilm som får det att kväljas. (2009 års enda etta)                      
Millenium-serien - Samtliga tre filmer har samma (brist på) kvalité. Osmakligt och ointressant.
New Moon - Ja, vad säger man? Filmen står för årets mest krystade scen.
The Uninvited - Börjar skapligt men sen går det bara utför mot ett slut som stryker under ur dålig filmen är. 
Natt på museet 2 - Hollywood gör uppföljare på allt och tjänar pengar.

3. Årets skivsläpp
Cain's Offering - Gather the Faithful - Liimatainen slutade i Sonata Arctica och startade eget. Detta är skivan som Sonata Arctica borde ha gjort. Finländsk Power Metal som bäst.
Celesty - Vendetta - Kritikerna gillade den inte. Men Finland leverar igen.
Dawn of Destiny - Human Fragility - Doldisarna som snart borde få sitt erkännande.
Fairyland - Score to a New Beginning - Årets absolut stora glädjeinjektion. Symphonisk Power Metal på topp!
Heavenly - Carpe Diem - Den lyckas inte överträffa deras två senaste alster, men Heavenly garanterar alltid kvalité. Ode to Joy hör också till ett av årets starkaste låtar.
Lunatica - New Shores - Kanske inte så mycket metal som man kunde ha hoppats på. Men de gör ballader av hög klass och skapar melodier som berör.
Primal Fear - 16.6 (Before the Devil Knows You're Dead) - Prima Fear ger oss en skiva med några rejäla metaldängor av högklass. Skivan jag länge väntat på från bandet.
Trick or Treat - Tin Soldiers - Oväntat bra Melodisk Power Metal från Italien, som hela skivan igenom leverar trallvänlig schlagermetal

Kolla även upp låten World's Apart på Dreamland's Exit 49, grym ballad på en annars sisådär skiva.

4. Årets skivbesvikelse
Sonata Arctica - The Days of Grays - Sonata Arctica gör inte bra musik längre i mina öron. Flag in the Ground är den ENDA låten som håller gammal Sonata-klass. Det räcker inte.

5. Årets saknade
David Carradine, 72 - Med en mängd B-filmer på sitt register blev han kultförklarad inom vissa kretsar. Kanske därför som Quentin Tarantino gav honom rollen som Bill i Kill Bill filmerna?
Brittany Murphy, 32 - Ännu en skådis som dör ung.
Oral Roberts, 91 - Den gamle evangelisten avslutade till sist sitt livsverk.
Lorissa McComas, 38 - För alla oss som sett B-filmen Raptor med Eric Roberts.
Ulf Larsson, 53 - Allas vår folkkäre Uffe från Söndagsöppet.
Patrick Swayzee, 57 - Dirty Dancing för tjejerna, Point Brek för grabbarna.
John Hughes, 59 - Mannen som gav oss filmer som Breakfast Club, Sista tåget till Chicago och Uncle Buck.
Marcel Jacob, 45 - Bassist i världklass, spelat med Talisman, Yngwie Malmsteen och Europe.
Farrah Fawcett, 62 - En av Charlie's änglar.
Michael Jackson, 50 - The King of Pop.
Peter Zezel, 44 - 86/87 gjorde han sin bästa säsong i NHL, han hann med 873 matcher under sin karriär.
Dom DeLuise, 75 - Hans ansikte känner vi igen från otaliga komedier, hans namn kan få.
Natasha Richardson, 45 - Liam Neesons skådespelande fru.
Ron Silver, 62 - Skådisdoldis, spelade mot Charlie Sheen i The Arrival (1996).
Ingemar Johansson, 76 - Allas vår Ingo.
Patrick McGoohan, 80 - Vem minns honom inte som Edward Longshanks i Braveheart?
Pat Hingle, 84 - Känd från de Batman, Batman Returns, Batman Forever och Batman & Robin.

Att tro på Jesus är, hos många tror jag, förknippat med en sorts idioti. Kristna är väl lite konstiga som tror på en Gud där uppe i himlen, och på att han uppstått från de döda och gått på vatten? Jag överdriver väl inte när jag påstår att detta resonemang för många människor. Att sammanföra gudstroende med intelligent hör inte vanligheterna. Nu tror jag att denna typ av resonemang i sig självt inte bygger på rationellt (klokt) tänkande, utan snarare fördommar, och främst okunskap.
Igår gick jag en promenad i vinterkylan och tänkte lite kring dessa frågor. Jag ska försöka ge mig på att stolpa upp lite hur mitt resonemang gick:

Det viktiga för mig är att skilja på grundläggande frågor och sekundära frågor. Dvs, vissa svar på vissa frågor skapar en plattform att stå på. Sen kan jag utifrån den plattformen fortsätta kämpa med andra frågor - och kanske t o m inte ens finna några svar. T. ex är frågan om vad Helvetet är en sekundär fråga, därför den är inte avgörande i sin karaktär utan kompletterande. Om jag kan finna starka skäl till att tro att Gud existerar så är det en plattform att stå på, och utifrån det perspektivet så är frågan om helvetet inte en fråga som kan förändra plattformen, de starka skälen för Guds existens finns ju kvar oavsett vilka svar jag når fram till i fråga om Helvetet. Hänger ni med?

Så, till den första primära frågan: Finns Gud?
När jag ser till min vardag och omständigheter så tyder mycket i ärlighetens namn på att Gud inte finns. Å andra sidan, när jag inte tittar på det vardagliga utan på hur världen fungerar och hänger ihop så tyder mycket på att allting är skapat av någon/något. Pusslet är enklare att lägga utifrån skaparperspektiv än vad det är utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. Slutsatsen jag drar är att mina vardagliga känslor inte får avgöra för mycket, och jag landar någonstans på plattformen att Gud finns. Nästa intressanta fråga är: Är Jesus Gud? Ytligt så pekar det mesta på att han inte är det, att det mesta kring hans berättelse är mytiskt och religiöst, och visar på människans starka behov av att tro snarare än att Jesus är gudomlig. Men när jag börjat skrapa på ytan så har jag märkt att det mesta istället pekar på att han faktiskt är Gud uppenbarad i vår värld.

Så för mig består min plattform av två "sanningar": 1 - Gud finns, 2 - Jesus är den Guden. Det som sedan är svårast för mig är att sammanfoga den plattformen med min vardagliga upplevelse av livet. Varför verkar Jesus så långt borta? Varför verkar detta med tro vara så godtyckligt? Varför lider vi? Varför syns inte Jesus? Varför är det så svårt att tro? Det finns tusen av frågor som jag funderar på, och som jag inte riktigt hittar fullständiga svar på. Detta orsakar tvivel. Men det är precis som det är med frågan om helvetet, inga frågor som förändrar plattformen. Jag tvivlar mycket, men mina tvivel har aldrig lyckats ta bort det förståndiga i min tro på Jesus - snarare har de förstärkt det. Folk kan tycka att jag tror på konstiga saker, men jag vet att det som verkar vara konstigt är genomtänkt.

Utmaningen till oss alla är nog att våga skrapa på ytan, att våga testa sina plattformar i livet - vilket man gör genom att ifrågasätta dem och lyssna på andras perspektiv. Detta med att tro kan vara högst förståndigt, om man faktiskt ser längre än att stirra sig blind på vad folk tror på, och försöker förstå varför folk tror som dom gör.

Denna vecka har varit lite av en svacka när det gäller "trons liv". Dagarna har förflutit och jag avslutar alltid med att tyst för mig själv säga: "imorgon ska jag ta tag i det där...". Imorgon verkar dock inte anlända. Nu sitter jag här med en kopp kaffe och en ny dag som inte i sin begynnelse stuckit iväg åt rätt riktning. Och det är alltid jobbigt att bromsa in och ändra kursen. Men det är självklart enbart ett emotionellt problem. Att lämna det förflutna bakom sig, även om det förflutna endast ägde rum för några timmar sen, är ju bara svårt tack vare att man fortfarande låter sina känslor fortfarande vara kvar där - i det som redant hänt och inte går att förändra.
"Trons liv" handlar om att försöka leva ut det vid varje givet ögonblick i vardagen. Ska jag lyckas med det måste jag nog våga släppa de ögonblick jag vet inte riktigt var fyllda utav "trons liv". För mig är det en uppmuntrande tanke att tro är något man kan göra precis här och nu - oavsett vad man gjorde nyss, eller igår, eller för tio år sedan. Och om en tro på Gud ska kunna kallas levande, måste den nog bestå utav mer än bara minnen (hur goda de än kan vara) och faktiskt ta sig sin plats i nuet.
Att leva är ju inte att enbart minnas, utan det är ju att varje stund ta ett nytt andetag och traska vidare  i vad man tror och hoppas är rätt riktning. Nu hinner jag tyvärr inte brodera ut detta mer, har blivit beordrad ut på stan. Så nu ska jag låta tron ta ett djupt andetag och ge den lite frisk luft.

God Jul (lite i förväg).