Filosofadam

Det finns legender, och så finns det legender. En av de odödliga är Bo "Bosse" Hansson. Man minns honom ifrån programmet Sportspegeln och man minns hans röst under åtskilliga sportsändningar världen över. Detta blogginlägg är en liten tillbakablick på mannen som gav oss nya ordspråk, uppenbar logik, bländande uppfattningsförmåga, övertydlig precision" och en hel del humor.

Citat av Bo "Bosse Hansson":

"Det kan bli droppen som knäcker kamelens rygg"
"Det kvittar hur matchen slutar bara resultatet står sig"
"Det är glest mellan stråna men de klipper tätt!"
"Det är så varmt här idag, så killarna behöver nog inte värma upp..."
"Innern går ohyggligt fort... och han faller!!! Nej ursäkta mig, det var en längdhoppare"
"Nu har det visst hänt någonting... Jaha, han har blåst av matchen"
"Nu måste det väl vara övertid på tillägget, tillägg på tillägget skulle man kunna säga"
"Oj! Den bollen strök utsidan av målarfärgen!"
"Thomas Gustafsson faller! Thomas Gustafsson faller! ... Nej! Förlåt mig, han skymdes bara av en snödriva"
"Vi väntar fortfarande på originellt kommentatorsljud"
"Det är närmare till 2-1 än till 1-2, men båda möjligheterna finns!"
"Andersson skjuter Stefan! - Nu har våldet även kommit in på bandyplanen!"

 Bo "Bosse" Hansson

Har fått en liten förfrågan att skriva ett blogginlägg kring ämnet (eller personen rättare sagt) Jesus. Var Jesus verkligen Gud, eller var han enbart en trevlig prick som händelsevis påverkade hela världshistorien?
Jag kommer inte att skriva speciellt mycket kring det rent historiska som berör Jesus, det får i så fall bli ett ämne för ett senare inlägg (det kommer om någon begär det). Grunden för detta inlägg utgår helt enkelt ifrån de historiska fakta att Jesus har funnits, och att Bibeln är en trovärdig historisk skrift. Utifrån detta ska jag nu försöka att resonera kring Jesus identitet, alltså inte hans existens.

Jag är medveten om att detta är sedan länge ett debatterat ämne och han man kan vrida och vinkla på saker hur många gånger som helst. Jag ämnar inte vrida på det något mer, men samtidigt vill jag inte påstå att jag har alla svaren - eller ens en bråkdel av dom. Jag är en lekman på spelplanen och försöker bara kämpa på så bra jag kan.

Det är långt ifrån alla som tror att Jesus var Gud, och kastar man enbart en snabb blick på historien om Jesus och på kyrkan är väl inte den slutsatsen alltför svår att göra. Få människor är insatta och färre väljer att sätta sig in i studier av Jesus identitet - man litar helt enkelt på sin inneboende förmåga att avgöra hans identitet utifrån den kunskap man har. Som kristen måste jag säga att lika snabba som icke-kristna är på att avgöra Jesus som enbart en människa, lika snabba är vi att godta honom som Gud. Oftast gör vi våra val i ett relativt omedvetet tillstånd, och utifrån ett perspektiv är vår vilja enbart ett överförande av traditionen vi växer upp i.
Nog om det, frågan om Jesus identitet är intressant om man tillåter sig undersöka saken närmare. Låt oss för en stund säga att Jesus inte var Gud. Det är lätt att påstå vad Jesus inte är, men vi måste faktiskt till sist bestämma oss - och säga vad han faktiskt är. Det hela påminner lite som när man spelar frågesportsspel - det är extremt lätt att säga vilket svar det inte är på frågan, desto svårare att bestämma sig för vad svaret till sist är.

För att försöka fastställa Jesus identitet utifrån tron på att han inte var Gud, så finns det något som kallas för trilemmat, vilket innebär att det kort och gott finns tre alternativ som går att ersätta gudsidentiten med. Dessa tre är: galning, lögnare och morallärare.

Jesus var galen:
Att påstå att man är Gud kan ju helt enkelt innebära att man inte riktigt är vid sina sinnens fulla bruk - man är helt enkelt smått galen. Kanske det var just detta som Jesus var? Det finns två tydliga saker som talar emot detta: för det första är de vittnesbörd som finns om Jesus vittnesbörd som visar på en person som beter sig på motsats sätt mot hur en galning är. Jesus är en balanserad människa som inte bara i sin person visar det utan också i det han säger, han är konsekvent och han är samlad. Jesus flummar inte om jag ska använda dagens språkbruk.
För det andra så är galenskap något som till sist inte går att dölja, framförallt inte hos en människa som lever så nära andra som Jesus gjorde.
Vi måste också se till det faktum att detta alternativ skulle innebära att miljarde av människor skulle ha en galning som inspirationskälla till livet, som grund för sin moral och som herre över sina liv. Det ligger mer galenskap i själva påståendet helt enkelt.

Jesus var en lögnare:
Detta alternativ tycker jag personligen verkar lite lockande, kanske Jesus helt enkelt ljög ihop en hela sin identitet för att lura folket och vinna någon sorts status? En sak som talar emot detta är det faktum att en sådan plan och en sådan person måste anses vara ond och manipulerande, men dessa saker är svåra att applicera på Jesus (dock ibland på kristna) som agerar med en godhet mot människor som saknar jämförelse i historien.
Och vad hade Jesus att vinna på sina lögner? En människa ljuger pga själviska motiv, men Jesus vann ingenting förutom döden (om det nu är någon vinst i sammanhanget).
Man skulle kunna säga att den allra sämsta lögnen att begå i dåtidens Israel var lögnen om att man var Gud, och endast en galning skulle ge sig på en sådan lögn. Och Jesus var ju ingen galning...

En kyrkohistoriker vid namn Philip Schaff har sagt så här: "Poeten, som det så väl har blivit sagt, skulle i detta fall vara större en hjälten. Det skulle krävas någon som är mer än en Jesus för att uppfinna en Jesus."

Jesus var vis:
Detta alternativ är nog det som de flesta håller på om man inte tror på att Jesus var Gud. Det är få som påstår att Jesus inte är en bra morallärare och en vis person. Frågan är om man kan skilja på hans "morallära" och hans anspråk på gudomlighet. Jesus själv skiljde inte dessa åt, det är mer så att hans moral utgår ifrån hans anspråk - moralen är bunden till anspråket.
Det finns även en annan aspekt att tänka på, nämligen ett grundläggande kriterie hos en vis person. Redan bland grekerna fanns denna grundprincip för all vishet, och principen kunde uttryckas på följande sätt: "Känn dig själv". För att kunna förmedla vishet och moral var man tvungen att först känna sig själv. Detta kriterie kan vi även idag anse som sunt, hur kan någon som inte känner sin egen identitet hjälpa andra att finna sin?
Om nu Jesus hade fel kring sina egna anspråk på gudomlighet, om Jesus nu inte visste vem han var - hur kan vi då se honom som vis och som en stor morallärare?

Vem var egentligen Jesus?
Ja om vi nu väljer att inte tro honom på hans egna ord, ja då måste vi finna ett alternativ. Men det ena efter det andra håller inte. Till sist pekar allt på att Jesus verkligen var unik - och varför var han unik? Kan inte svaret vara att han var Gud personifierad som människa?
Jesus är en svår person att hantera, om man väljer att försöka. Man kan helt enkelt inte se bort ifrån honom, eller glömma honom. Hans liv, hans gärningar och hans anspråk tvingar oss till att ta ett beslut. Jesus är den historiska person som vi mer eller mindre måste ta ställning till, vi måste bestämma oss vad vi ska göra med honom? Jesus ger oss inget annat alternativ.
Men det alternativ vi får rör sig till stor del om tro och inte vetskap. Hur mycket vi än kan forska om historien, eller studera skrifterna, måste vi till sist välja vad vi tror på. För mig personligen kan jag se berättelsen om Jesus lite som en kontaktannons, en kontaktannons som fångat mitt intresse. Men det är inte där jag vill stanna, genom att bara läsa om Jesus. Jag vill möta den person som annonsen talar om. Och jag tror detta med Jesus identitet liknar detta, hans identitet är inte det vi vill nöja oss med - utan identitet visar oss den person vi vill möta och lära känna. Jesus anspråk följdes också av hans inbjudan. Till Petrus sa han först "följ mig..." och lite senare frågade han Petrus "vem säger du att jag är". Petrus svarade: "Du är Messias...". 
Livet tillsammans med Jesus blir ett liv där vi mer och mer förstår vem han är, men det börjar med att ta steg i tro. Och den tron kan vara fylld av tvivel och frågor, och vi måste komma ihåg att tro börjar inte med kunskap utan med vilja.

Här går jag och fixar en övernattning med tält och får inte en enda ynka liten fisk. Så idag går man ner till hamnen och kastar några kast. Och vad får man? 5-7 st strömmingar... Ibland tror jag att den enklaste vägen sällan är den första man prövar att vandra på. Men men...

Det finns mycket i mitt kristna (eller andliga) liv som jag saknar, och som jag drömmer om att se bli verklighet. Ikväll blev jag återigen påmind om den väg som leder dit - nämligen helgelsens väg. Men det börjar inte där, utan det finns två saker jag under en längre period upplevt att Gud pockat mitt sinne med, och det är bön och lovsång. Ett böneliv och ett liv i tillbedjan (lovsång) som fungerar tror jag är en nyckel för helgelsen (Med helgelse menar jag den process där jag som människa blir mer lik Gud, eller med andra ord uttryckt - mer lik den människa jag är tänkt till att vara).

Det slog mig att detta mål inte först och främst är till för min egen skull, även om ett högre välmående ingår i själva grejjen. Utan allting sätter fokuset på andra människor. Så här tänker jag: Det är genom mitt liv som andra kan komma till tro på Gud - mitt liv är mitt vittnesbörd. Om jag då blir mer och mer lik Gud, ja då måste det innebära att det blir "enklare" för andra att se Gud i mitt liv - mitt vittnesbörd blir så att säga effektivare.

Om det jag drömmer om, om det jag inom mig anar idag, finns att finna bakom bönekammaren - varför hindrar jag då mig själv till att be. Om målet nås genom lovsång, då vill jag också träda in i lovsången. Ibland - för att vara helt ärlig - är jag trött på oss kristna (nu generaliserar jag, men jag menar till störst del mig själv). Vi sitter i våra kyrkor och mummlar om väckelse, det faktum att vi mummlar avslöjar att vi själva inte ens är vakna. Sen frågar vi oss var alla under och mirakel är, men hur många av oss kan räkna på sina fem fingrar de tillfällen då vi faktiskt bett för en sjuk?
Jag behöver bli mer helgad, inte för att visa upp mig, utan för att visa Gud för andra. Och om andras frälsning hindras för att jag inte förmår få ändan ur vagnen, ja då behöver jag verkligen sätta igång med något.

Är Gud på allvar? När jag ser till mitt eget liv, så måste jag faktiskt fråga mig om jag kan svara ja - och fortfarande behålla min egen trovärdighet. Jag kallar detta för konstruktiv kritik, om du som läser vill ta del av den hoppas jag att den är dig till nytta. Om du inte vill ta del av den, strunta då helt i vad jag skrivit.

Detta är sådana typ av inlägg jag troligtvis någon gång i framtiden tvingas läsa med en lätt känsla av ångest som säger mig: "och vad hände sen..."
Men jag skriver det ändå :)

Sitter hemma i lägenheten och har ena stunden skuldkänslor för att jag inte gör någonting, och andra stunden tacksamhetskänslor för välsignelsen med att ta det lugnt. Jag lär mig kanske aldrig hantera detta med sysslolöshet?

För er som undrar:
Jag fångade ingen fisk under helgen, det var helt enkelt inte säsong ännu - får vänta några veckor till. Men det var en trevlig utflykt ändå, trots kylan och fiskens frånvaro.

Just nu har jag många ungdomar i mina tankar, ungdomar som jag mer eller mindre träffar några gånger i veckan. På sistone har det mer och mer blivit min lägenhet som varit lokal för dessa spontana möten. Ungdomarna vet var jag bor - och jag öppnar alltid dörren. Jag är innerligt tacksam för ungdomar, och för förtroendet dom visar när de "våldgästar" mig.
Nu startar ju detta en hel del tankar hos mig. Vad ska dessa besök och relationer leda till? Som kristen finns alltid tanken kring att dessa ungdomar ska bli kristna med, men samtidigt upplever jag att detta med deras tro på Gud måste få vara sekundär. Just nu är det min tro som är  viktigt, för det är den som - om jag förvaltar den rätt - kommer att vara en förutsättning för deras tro att ta sin början.
Därför är prioriterar jag inte att konvertera ungdomar till att bli kristna, utan till att se ungdomarna där dom är idag - och försöka skapa åt dom en miljö där de trivs i. Ungdomar idag behöver en plats där de kan slappna av och få vara sig själv (plötsligt frågar jag mig själv var min sådana plats är?). Kan mitt hem bli en sådan plats? Det är i alla fall en av min önskningar.

Att jag är kristen vet alla ungdomar som besöker mig. Jag hoppas - mitt i min otillräcklighet - att dessa besök ska ge ungdomarna något som finns kvar längre fram i livet. Därför möter dom inte en kille som bara pratar Gud när de kommer hem till mig, utan en kille som försöker se dom (och visserligen ibland nämner Gud). Jag tror nämligen inte att resultaten måste komma inom en månad, utan det kan gå år innan något händer. Men när Gud söker dessa ungdomar (för det kommer han att göra), det är då jag hoppas att något av det jag gjort (och sagt) får göra sig påmint för dom - och kanske då ligga till grund för helt livsavgörande beslut.

Men sådant återstår att se, just nu måste jag vara beredd på att se den som knackar på min dörr...

Om några timmar ska jag ut på årets första övernattning med tält. Jag har inhandlat fiskespön och mask - och jag är redo för två härliga dagar i naturen. Wester har lovat mig att han ska lära mig allt han kan om fiske - och jag förväntar mig att det är mycket. Problemet är att varken Wester eller Micke äter fisk, så jag får helt enkelt vara den som står för konsumtionen av fångsten.
Det ska bli härligt att ta tid med dessa ungdomar, och jag hoppas vi får en bra helg tillsammans.

Det enda negativa är att jag tvingas säga nej till flera andra som ville hänga på, men jag får helt enkelt ta med dom på något annat någon gång...

Sitter och ser på filmen Kingdom of Heaven, det är en så lång film att jag måste dela upp den. Jag pallar ungefär med att se 30-45 minuter i taget. En mkt bra film för övrigt, trots att dialogen ibland är lite stel och episk.

Det jag berörs av är hur - och ni får ursäkta min ärlighet - fel en del människor hade på den tiden. Bland annat så är det en figur i filmen som säger: "Att döda de otrogna (de icke-kristna) är inte fel, det är vägen till himmelen". Hur i allsin dar fick man ett sådant påstående att gå ihop med det Jesus lärde?
Sa inte Jesus att vi skulle älska vår nästa, och genom den kärleken få dom att dela vår väg till himmelen?

Jag tror korstågen påtvingade många en religion, en religion som lärde dom att frukta Gud - och att allting handlade om att undslippa helvetet. Men hur många människor fick genom korstågen uppleva ett personligt möte med Gud, hur många fick en relation till Gud, hur många märkte att de var Guds eftersökta barn?
Idag är det få som rättfärdigar korstågen. Men... kan det vara så att korstågen enbart bytt skepnad? Kanske vi idag också försöker påtvinga människor en religion, en religion som säger vad eller vad som inte är okej. Hur ofta talar vi inte om himmelen enbart som helvetets motsats, och betonar mer helvetets plåga än himmelens härlighet. Skrämselpropagandan är kanske lika aktiv idag, bara lite mer subtil.

Lever vi som kristna ett sådant liv så att den Gud vi tror på uppfattas som varje människas far. Känner sig människor, i mötet med kristendomen, sig som elaka syndare i fara för Guds dom, eller känner dom sig som barn med stickor i foten och i behov av pappas hjälp att ta ut dom?

Korset ska vara blodigt, men endast utav Kristus eget blod, inte av andras. Det var hans blod som rann för oss, det var aldrig tänkt att vara vårt blod som rann för han.

Till sist:
Det finns en kommentar i filmen som jag faktiskt småler åt, även om den belyser en tragisk sanning. Det är när en präst, i skenet av de kristnas nederlag, fäller föjande visdomsord: "Konvertera till Islam nu, omvänd dig till Gud sedan" - Religionen i ett nötskal!

Idag har jag ätit 4 tallrikar ärtsoppa (mammas ärtsoppa) - det är SÅ gott!!

Jag var i Stockholm i onsdags. Vad gjorde jag där? Jo, jag var och lyssnade på en utfrågning till Christer Sturmark, angående hans bok Tro och vetande 2.0. Själva utfrågningen stod Bength Gustafsson för, han är författare till böckerna Kristendomens återkomst och Vilket Sverige vill vi ha?. Allt ägde rum i Södermalmskyrkan.

Kvällens syfte var att genom Bength, ställa Christers argument mot väggen utifrån Christers bok. Temat sas skulle vara Guds existens (även om jag anser att fler frågor än Guds existens berördes, och det gav kvällen ett litet rörigt intryck). Hur gick "debatten" då?
Måste säga att jag tycker Christer tog hem argumentationen med hästlängder, däremot - om Bength hade varit lite mer vaken och inte så manusstyrd - så hade Christer fått det svettigt vid pulpeten. Bength gjorde några rejäla fel, som jag nog tycker att han borde, med sin erfarenhet, inte ha gjort. Christer är en duktig debattör, och en karismatisk sådan - hans "fel" är att han ständigt använder samma argument och blandar ihop religioner alldeles för mycket. Men ingen är fullfjädrad...

Hur som helst. Kvällen gick i apologetikens tecken, och apologetik betyder "kristendomens försvar". Jag funderar på detta - behöver Gud försvaras? Jag tror nog ändå det, för Gud blir faktiskt anklagad - och vem ska försvara honom, om inte vi? Visserligen skulle Gud kunna klara det själv, men risken är överhängande att han då genom sin makt och styrka, skulle "tvinga" andra att tro - och Gud söker hjärtan som besvarar hans kärlek, inte reagerar på hans makt.

Det allra första jag tänker på, när det kommer till detta med att "bevisa" att Gud finns, är detta med vår begränsning av att förstå och få kunskap. Oavsett tro, erkänner vi alla att vi inte kan förstå allt.  Ändå agerar vi med besvikelse när vi inte greppar allt. Chesterton sa (frågan är om jag inte redan skrivit detta citat på bloggen?) "poeten försöker få in huvudet i himlen, logikern försöker få in himlen i huvudet - och det är logikerns huvud som sprängs".
Det ligger mkt sanning i detta. Vi vill förstå allt, men vi klarar inte av att tro mycket. Skulle Gud nu kunna rymmas i vårt förstånd så skulle antinge huvudet sprängas, eller så skulle det visa sig att det inte är Gud vi fyllt det med.
För ärligt talat - den gud vi önskar finns, är ju inte en gud som kan paketeras och ramas in.
Det är lite som med solen: Vi önskar enbart att solen ska tittat fram mellan molnen, vi önskar inte att den ska ta plats på jorden - det skulle vi inte må bra av. Vi kanske måste acceptera att Gud väljer att bara ge oss en glimt, inte mer - och det för vår egen skull?

På tal om solen... jag kom och tänka på vad en annan klok man sa - på ett ungefär. Det var C S Lewis som sa så här: "Jag tror på kristendomen på samma sätt som jag tror på solen - inte bara för att jag ser den, utan för att den främst gör att jag ser allting annat".  Bara en liten parentes...

Gud är så mycket mer än teoretisk kunskap, och så mycket mer än vad vi kan få teoretisk kunskap om. Gud är liv, och liv studerar man inte främst, man möter det, upplever det, förundras över det, hänförs över det, och lever tillsammans med det. Därför önskar jag att Christer, och andra som inte tror på Guds existens, att dom först och främst ska möta den levande Guden, därefter få saker och ting förklarat för sig. Jag önskar att solen - för alla - skulle titta fram bakom molnen, och då ge ljus åt det liv man försöker förstå. Det är min bön... och strävan.

Under flera år har jag upplevt ett inre behov av att få vara ensam. Inte för att slippa andra, utan för att stänga av mycket av det som tar upp ens tid - vilket andra många gånger gör. Som kristen kan relationen med Gud - tycker jag - rätt ofta bli ganska klyschig. Man citerar bibelord om att lära känna Jesus (Gud) och att ha gemenskap med Gud. Så långt låter det fromt och bra. Men ärligt talat - ägnar vi inte mer tid åt att bygga relationer med varandra och mäter vi inte ibland livskvalité i antalet goda vänner vi har?
Ett ord som oftast används i den kristna vokabulären är helgelse. Helgelsen ses som både ett mål och en process till att bli mer lik Kristus. Ordet helgelse betyder "att vara avskild". Nu ska jag inte ta och börja generalisera betydelsen av helgelse, men med ordets betydelse i åtanke kanske helgelsen främst sker i ensamheten - avskild ifrån alla andra. Och i ljuset av att helgelsen ska leda till Kristuslikhet, så måste vi kanske se den privata relationen med Kristus som den viktiga grunden för helgelsen.
För mig är det bara att tänka tillbaka på den senaste veckan, och jag kan se att jag varje dag söker efter gemenskap med andra människor. Vad händer ikväll? är en frekvent fråga man ställer till sig själv och till vännerna. Bildigt talat - hur ofta frågar Jesus mig den frågan, och jag hör inte på? En vecka utan socialt umgänge känns som en ensam vecka, och kanske också som en "misslyckad" vecka? En vecka utan umgänge med Gud är frågan om vi ens reflekterar över, om vi nu överhuvudtaget märker det?

Nästa gång jag har en ledig helg, kanske det viktigaste inte är att ringa upp en massa vänner man inte träffat på ett tag - och sedan jäkta mellan alla man måste besöka. Jag funderar skarpt på att försöka ha regelbundna lediga helger där jag avskiljer mig ifrån allt och ägnar tid åt den Gud jag innerst inne önskar lära känna och bli mer lik.
Jag måste inte ha mobilen med mig, eller datorn. Jag måste inte träffa vänner bara för att. Jag måste inte nånting.

Jesus kan man lätt klassa som en social snubbe, och när man läser Bibeln ser man att t o m han gick avsides och var avskild från alla andra. Kanske är just därför som vi idag ser honom som en social snubbe?

Lite tankar bara...

Bloggen lever igen!!
Efter vissa problem med att komma in på min egen blogg, har nu allting löst sig. Till er kära läsare: nu behöver ni inte vänta längre - nya inlägg är på gång :)

Jag har just nu fått dille på Magnum. Och då menar jag ABSOLUT INTE glassen, utan bandet som skapat något av det bästa i musikväg. Lyssna bara på dessa låtar om du kan få tag i dom:

When the World Comes Down
Days of No Trust
Different Worlds
The Last Goodbye
I'd Breathe for You
Kingdom of Madness
Changes
The Lights Burned Out
The Spirit
On a Storyteller's Night
Just Like an Arrow
How Far Jerusalem

Ljuv musik för öronen...

Dagens filmtips - 3:10 to Yuma. Se den, mkt bra!

Återkommer med fler inlägg inom en snar framtid...