Ett stycke som får tala för sig själv
Det finns mycket i mitt kristna (eller andliga) liv som jag saknar, och som jag drömmer om att se bli verklighet. Ikväll blev jag återigen påmind om den väg som leder dit - nämligen helgelsens väg. Men det börjar inte där, utan det finns två saker jag under en längre period upplevt att Gud pockat mitt sinne med, och det är bön och lovsång. Ett böneliv och ett liv i tillbedjan (lovsång) som fungerar tror jag är en nyckel för helgelsen (Med helgelse menar jag den process där jag som människa blir mer lik Gud, eller med andra ord uttryckt - mer lik den människa jag är tänkt till att vara).
Det slog mig att detta mål inte först och främst är till för min egen skull, även om ett högre välmående ingår i själva grejjen. Utan allting sätter fokuset på andra människor. Så här tänker jag: Det är genom mitt liv som andra kan komma till tro på Gud - mitt liv är mitt vittnesbörd. Om jag då blir mer och mer lik Gud, ja då måste det innebära att det blir "enklare" för andra att se Gud i mitt liv - mitt vittnesbörd blir så att säga effektivare.
Om det jag drömmer om, om det jag inom mig anar idag, finns att finna bakom bönekammaren - varför hindrar jag då mig själv till att be. Om målet nås genom lovsång, då vill jag också träda in i lovsången. Ibland - för att vara helt ärlig - är jag trött på oss kristna (nu generaliserar jag, men jag menar till störst del mig själv). Vi sitter i våra kyrkor och mummlar om väckelse, det faktum att vi mummlar avslöjar att vi själva inte ens är vakna. Sen frågar vi oss var alla under och mirakel är, men hur många av oss kan räkna på sina fem fingrar de tillfällen då vi faktiskt bett för en sjuk?
Jag behöver bli mer helgad, inte för att visa upp mig, utan för att visa Gud för andra. Och om andras frälsning hindras för att jag inte förmår få ändan ur vagnen, ja då behöver jag verkligen sätta igång med något.
Är Gud på allvar? När jag ser till mitt eget liv, så måste jag faktiskt fråga mig om jag kan svara ja - och fortfarande behålla min egen trovärdighet. Jag kallar detta för konstruktiv kritik, om du som läser vill ta del av den hoppas jag att den är dig till nytta. Om du inte vill ta del av den, strunta då helt i vad jag skrivit.
Detta är sådana typ av inlägg jag troligtvis någon gång i framtiden tvingas läsa med en lätt känsla av ångest som säger mig: "och vad hände sen..."
Men jag skriver det ändå :)
bra skrivet.
Bättre att påminna sig om detta 100 ggr än ingen gång alls. Kanske att vid påminnelse nr 57 förstår man allvaret.
Mmm, och risken att jag är uppe i nr 57 är stor :)
inte risken - utan chansen. :)
Jag ogillar frågan "och vad hände sen?". Den ställer man sig många gånger.
Jag mötte Gud så starkt idag, jag ska börja ett nytt liv (september -06, vad hände sen?)
Nu ska vi starta upp denna bönegrupp, igen, (januari -05, vad hände sen?)
Jag ska aldrig mer falla dit i denna fallgrop igen (tonåren och framåt, vad hände sen?)
Usch och fy. Men en viktig fråga att ställa sig och oavsett svaret satsa på att nån gång i framtiden upptäcka att svaret kan ha ändrat sig.
Trevlig läsning, ses i Spanien snart:)
Haha, okej då chansen....:)
Jona:
Nej, frågan är inte den roligaste att ställa sig. Insikten av att man behöver ställa sig frågan, kan ibland också innebära insikten av att det är ngt som fattas.
Ja vi ses i Spanien snart, förhoppningsvis ses vi även på Skavsta flygplats innan avresan till Spanien...
Jag har planerat att konsekvent undvika dig på Skavsta flygplats, detta för att maximera upplevelsen av Adam - "Los Locos del Espana".
En arbetskamrat kommer åka samma flyg som oss, så förbered dig på att nån hälsar i blindo.
Kolla in postern på nya Will Ferrel - "Step Brothers" hahahaha:)=
Jag är beredd på att ngn kuf hälsar på mig.
Och trailern gör ju också rättvisa till postern - ser fram emot premiären :)
När sängen rasar :=
Bönen är ju väldigt viktigt för att man ska kunna komma vidare,lika så tillbedjan. Alltså bli den människa som det är tänkt att man ska bli.
Men bönen är väldigt viktigt i vilket fall, för det är ändå det som hjälper i alla stunder. Bönen gör det också så man blir "effektivare" med sitt vittnesbörd i livet. Hade man inte Gud och bönen så hade man inte ju inte kunnat vara ett vittnesbörd, varken i livet eller vardagen.
Kyrkorna kan verkligen vara fruktansvärda ibland, det är ju sjukt. Jag kan både bli arg, störd, sur och besviken på att det inte händer något,av människorna som sitter och säger att det måste hända mer mirakel mm. Men då är man ju där åter igen,vad gör man? vad hände med dom som ville ha väckelsen i sin församling. Det hände INGET, för folket hade inte tid, eller ork, för att GÅ UT och prata och bjuda in. Och då tycker jag verkligen att dom får skylla sig själva. För man kan inte bara sitta ner o be för att det ska hända saker, man måste gå ut och visa att det händer saker!
Så just "vad hände sen?" har mycket med en själv att göra. vad hände? , vad gjorde jag?
Vad händer när jag frågar en människa,om vad som hänt i livet?
Gör du som människa något, så kommer det visa resultat!
hmm.. ja? en långkommentar.. hehe.
eller har jag fattat allt fel?
Långa kommentarer är underbara. Jag har själv en tendens att skriva långa kommentarer :P
Tycker inte att du har fattat fel. Du stryker mer eller mindre under på det mesta jag själv skrev. Jag tror att när vi ser församlingen och dess brister så inser man att samma brister äger man också oftast själv. Den kyrka man ofta beskyller för passivitet är också den kyrka man själv formar och skapar. Men kyrkan är också en samling av individer som alla är olika, och ibland blir man verkligen frustrerad av att inget händer.
Jag tror att viljan många gånger finns hos oss kristna, men vi står ofta själva i kampen att gå från dröm till verklighet. Vi behöver varandra, något vi oftast bara säger och sällan agerar ut. Om vi behöver varandra måste vi börja göra oss beroende av varandra. Kyrkan idag behöver människor som vågar vara föredömen och förebilder. Dessa tror jag kommer bli "martyrer" inom församlingen, för de kommer komma med "det obekväma".
Det största motståndet blir nog inte folket utanför kyrkan, utan tyvärr från dom som redan är innanför. Våran bön för församlingen kan på samma gång också vara vår bön för våra fiender. Men allt detta tror jag är en förändring av församlingen, en förändring som kommer att inte bara förändra församlingen utan också samhället.
Åtminstone hoppas jag det...
Jag helt med dej.
Men blir samtidigt lite orolig över församlingen. Kan inte församlingen (människor) ta emot det "obekväma" så tycker jag nästan att dom borde skärpa till sig, och tänka på hur deras aggerande är. För det är inte det som är sunt, Det som är sunt blir de människor som kommer till församlingen. För när väl folket utanför kyrkan kommer... då ska man vara beredd och hjälpa och finns där till hjälp och vara en vän.
Jag tror det blir såhär, på tal om samhället du skrev... När väl folket börjar komma till kyrkan. Då kommer samhället förändras automatiskt. Det kommer inte gå att blinka bort.
Våran bön måste vara för våra fiender me, liksom församlingen.
haha.. okej, vilken tur jag har att man får skriva långa kommentarer! Och att jag inte är ensam om det... att även du gör sånt. :P
