Filosofadam

Dagens kopp Zoega har slinkit ner, och med trallvänlig schlagermetal i form av Freedom Call (dessa härliga tyskar, som alltid leverar hårdrock i glättigaste laget). Om du har över några minuter i din jäktiga tillvaro rekommenderar jag dig att lyssna på exempelvis låten Carry On, och du kommer förstå vad jag menar.

Igår var jag på Mönsterås vattenpalats och lekte av mig bland bassängerna. Måste säga att det är givande för själen att få plaska omkring och uppleva sina yngre levnadsdagars vattenlekar. Ett ord som beskriver det bra - nostalgi!
Jag höll i andakten (eller som en kille kallade det: snack) som vi hade under kvällen. Jag gillar ordet snack förresten, i ordets goda bemärkelse. För första gången i mitt liv höll jag i ett "snack" endast iförd badkläder (och ni som såg fram emot mina tighta speedos, tyvärr inte denna gång...) och det kändes som en rik upplevelse. Däremot anser jag att ett badhus inte är det optimala stället att tala inför grupp på, min röst fick anstränga sig för att bli hörd. Men allting löser sig, Guds nåd visar sig återigen vara större än omständigheterna.

Jag hade uppdraget att berätta vad kristen tro handlar om, något jag ofta själv funderat på. Varje gång jag berättar för någon om att jag är kristen, får jag en reaktion. Oftast handlar reaktionerna om två saker - vad dom tror att jag måste göra, och vad dom tror att jag inte får göra. Bön, bibel och kyrkobesök brukar sälla sig till måstena, och supa, svära och brudar till förbuden. Men jag vill inte direkt påstå att kristen tro handlar om att balansera mellan dessa olika saker, om så vore fallet skulle jag inte ägna kristen tro många fler tankar - jag skulle överge den i första bästa stund.

Om jag ska förklara vad kristen tro handlar om, måste jag få återberätta en historia med mina egna ord. Berättelsen handlar om en kung som styr ett rike. I riket finns flera städer som lever under kungens frihet. Varje stad har sin egen frihet att nyttja, och en stad börjar använda just sin frihet till sådant som inte gagnar stadens bästa. I staden börjar folk tänka mer på sig själva än på varandra, och det som är så uppenbart för en utomstående - att dom egenligen inte mår bra av det - är dolt för stadens invånare, förblindade av sin själviskhet.
Det går så långt att staden till sist beskyller kungen för hur de har det, det är ju ändå han som styr landet. Allt slutar med att dom förklarar sig oberoende inför kungen och skiljer sig från riket.
Kungen som verkligen älskar folket i staden funderar på hur han ska gå till väga. Han kan inte strida mot dom med vapen, det skulle innebära att flera skulle komma att dödas vid svärdet, och de övriga skulle böja sig inför kungen av fruktan för hans makt - inte av längtan efter hans kärlek. Men kungen kan samtidigt inte strunta i staden och låta saker och ting ha sin gång, då skulle staden snart förinta sig själv.
Det kungen gör är att han tar av sig sin krona, mantel  och iklär sig en vanlig, fattig människas enkla kläder och sedan går han till staden och bosätter sig i dess utkant. Han blir en hantverkare som lagar folkets krukor, och han har en plan: att varje person som kommer till honom, ska han bemöta med vänlighet, respekt och kärlek. Ganska snart börjar ryktet om krukmakaren gå runt i staden, och människor kommer till honom enbart för att få vara i hans närhet och få råd av honom. Tiden går och fler och fler påverkas av krukmakarens sätt att leva och snart försöker krukmakaren att få folket att vända tillbaka till kungen. Men folket skäms och är rädda för att kungen ska straffa dom, de har ju gjort så mycket fel. Det är då folket blir överraskade när krukmakaren avslöjar sig och visar att han är kungen, och att han inte vill straffa dom utan förlåta dom och välkomna dom tillbaka till riket.

Som jag sa till badgästerna igår: vad har detta med kristen tro att göra?
För mig är Gud som kungen, han har gett oss människor en frihet att förvalta och vi tyvärr använt den till själviska syften, och vi har t o m skyllt allt på kungen och förklarat oss själva oberoende från hans rike. Men Gud strider inte mot oss, och han struntar heller inte i oss. Utan det Gud gör är att han klär av sig sin egen "kungadräkt" och blir en vanlig människa. Han bosätter sig hos oss, och blir en snickare. Genom att leva på ett annorlunda sätt, ett sätt som är osjälviskt och attraktivt, drar Gud oss nära sig. Jesus (som är Gud) blir en människa som visar hur vi som människa är tänkta att vara.
Kristen tro handlar om att vilja leva nära någon som påverkar mig positivt. Att lära sig leva av någon som vet hur det är tänkt att leva. Kanske bön är vägen till att bli den människa jag vill vara, kanske att gå till kyrkan också är det?
Kanske jag inte kan supa om jag verkligen vill bli den människan jag vill vara. Det som många ser som måsten och förbud är inte vad det handlar om.
Precis som kungen i sagan inte tvingade folk att bete sig på ett speciellt sett, utan han levde på sitt sätt och lockade andra att leva likadant. Det är vad kristen tro handlar om - En Gud som lockar mig att bli den människa som jag är skapad för att vara.

Oj, vad långt detta inlägg blev. Kanske alldeles för mkt läsning på en gång. Men, men...saker och ting kan inte vara perfekta jämt :)