Filosofadam

Nu sitter jag hemma i lägenheten igen, tillbaka efter en lång och givande vecka i Norrköping. Jag älskar verkligen mina vänner - vilket jag inser mer och mer varje gång jag besöker dom. Igår var vi ett litet gäng som träffades ute i Krokek och åt och samtala med varandra. Helt underbart kul, nästan lite av en återträff. Alla var inte där, men tillräckligt många för att skapa en angenäm återträff känsla.

Tillsammans gick vi en mega promenad - vi var nog ute och gick i dryga 2 timmar. Men det var härligt, jag är innerst inne väldigt mycket av en promenadkille. Under ungefär 2/3 av promenaden fick jag prata med min tvillingbror, och det var oerhört uppskattat - vi hade mycket att prata om.
Sen hade Olle med sig sin systerson Andreas, och jag måste ju säga att jag får lite pappalängtan när jag har småbarn springandes runt mig. Det är nog som jag säger - min dolda talang är att vara pappa?

På vägen hem idag - slumrandes på en Swebus - "råkade" jag tjuvlyssna på samtalet bakom mig, som fördes mellan en ung tjej och en äldre dam. Ett stycke - med risken att det är taget ur sitt sammanhang - var att den unga tjejen uttryckte att hon nu hade börjat sitt nya liv, och med det innebar att hon skulle finna självkänsla, självförverkligande och att göra det hon själv gillar att göra.
Helheten kretsade kring ordet själv, ett ord som har inflation i dagens samhälle. Hur som helst fick det som tjejen sa, mig till att tänka.

Alla har vi ju drömmar och mål som vi önskar uppnå ( med andra ord vill vi nå en sort av självförverkligande), och jag ser inget fel i det. Utan drömmar och mål skulle vi endast stå kvar på stranden och njuta av horisonten - men vi skulle aldrig nå det som finns bortom den (och med dom stränder som finns där jag bor vill man det).
Men jag undrar om det är genom oss själva vi når dit? Vi människor vill oftast vandra våra egna vägar, sätta upp våra egna ramar och regler - detta verkar följa med fokuset på självförverkligande.
Jag är rädd att vi missat något mycket viktigt i detta, men frågan handlar om perspektiv. Jag tror inte att vi kan nå målen utan Gud (och med Gud lär målen förändras), vi står i beroende till honom om vi vill framåt.
Ett barn når aldrig sina mål genom att tro på sig själv (det skulle endast sätta sig själv i fara) utan i tillit till sina föräldrar. Jag tror att vi är Guds barn och vi kommer inte framåt genom tron på oss själva, utan genom tilliten till honom. Men vi klarar oss dock inte utan ordet själv, för tilliten till Gud börjar nämligen med självförnekelse.

Kanske jag är ute och cyklar - men vad tycker du om saken?