Filosofadam

När jag läser min dikter, slås jag av förundran av att det är mina egna ord (och vad jag i allsin dar tänkte på när jag skrev dom)...

Nu var det inte tänkt att mina dikter skulle uppta detta inlägg - det bara hände sig :)
Kamelot, ett mycket trevligt band, har skrivit Up Through the Ashes, en mycket trevlig låt. Texten i låten går bland annat så här:

before I let you die
you must forgive me

raise me up
up through the ashes
(welcome the paradise you made)
take me on
into the light

give me sign of remorse
I don't need your blood
you will hang on the cross
for playing god

Jesus må vara en stötesten för många - en person som, oavsett vi gillar det eller inte, har påverkat vår historia mer än någon annan. Var korset en skådeplats för ett drama utan förankring i verkligheten - dog Jesus för sin hängivna tolkning av Gud? Eller, var korset platsen där Gud faktiskt dog?
Mänskligheten skriker efter räddning, vi önskar oss ett paradis utan det lidande vi tar del av på jorden. Samtidigt frågar vi oss var räddningen finns, och kanske vi ibland inte accepterar den räddning som erbjuds?
Nästa vecka ska jag undervisa, eller kanske rättare sagt föreläsa, några ungdomar om kristen tro. Men vad ska jag säga? Det blir så mycket prat ibland, så mycket vackra formuleringar och argument. Älskar jag människor om jag håller tyst om min tro? Hur talar jag kärlekens språk, i en djungel av teori och teologi? När jag dör, dör jag för att jag var hängiven att "spela" kristen, eller?
Ibland ber jag Gud att han ska ta ifrån mig min tro, och ge den till dom som tvivlar. Så mycket vilsenhet, så få som visar vägen. Idag gick jag ute i solen och njöt, men jag kunde inte låta bli att ändå undra hur länge - hur länge det ska dröja innan Gud blir synlig i min vrå av världen. Jag landar alltid i nåden, och bönen om förbarmande för oss alla.
Jag minns ett läger jag var ledare på. En kväll fick jag förtroendet att dela lite av min tro. Efteråt log jag och pratade med en kille när en tjej kom fram och frågade mig "tror du på Gud?". Jag svarade ja, varpå hon sa "Efter ikväll gör jag det också". Kan det vara så enkelt? Och måste det samtidigt vara så svårt?
Jag gråter sällan, men när ungdomar visar tecken på tro så är det svårt att inte släppa en tår. Det är nämligen tro som räddar oss, inte kunskap. Önskar att min tro skulle bli lite mer synlig i vardagen - så att den smittar av sig.
Om jag hör en mänsklighet ropa, borde jag inte göra mer för den? Jag landar återigen nåden och bönen om förbarmande över mig själv.

Nu är klockan sen, och jag behöver sömn. Lyssnar på Jerusalems, Jag vill ge dig en blomma: "...kanske att en tår i ögat då där blänker, när han ser att du sa jag och tog emot."