Filosofadam

Det är svårt att hantera människor. Alla människor verkar ju ständigt inkräkta på mitt eget område, de kommer in på min privata mark och slår ner sina tätlpinnar och spänner upp sina tältdukar. Nästa steg de tar är att gå till markens ägare och klaga på boendets bekvämlighet. Vilka är dom att komma och säga till mig vad jag gör med min trädgård, och mitt hus?

Om man nu mitt i frustrationen av att någon tagit en plats innanför tomten börjar att tänka efter, ja då finner man den oundvikliga sanningen att ens egen tomt faktiskt redan själv har inkräktat på någon annans. Man inser att ägget som ligger på farstun är lagt av grannens höna.

Jag tror att genom hela livet måste man lära sig att hantera människor. Det naturliga sättet vi hanterar på, är precis på samma sätt som vi hanterar t.ex film eller musik på, vi etiketterar individerna. Att sätta en etikett innebär att dra en gräns, en gräns som säger att jag är inte som du, och eftersom du inte är som jag så är jag lite bättre än du. Ett smidigt sätt att hålla oönskade personer utanför, tills man inser att den mur man byggt upp framför sig har någon anna byggt upp bakom mig. Man stänger vägen för andra, och får vägen stängd för sig själv.

Jag har lagt märke till att vårt tal om varandra avslöjar vilka vi själva är. Det jag säger att andra är, blir snabbt också det jag själv är. Och det både på gott och ont. Säger jag att någon är bra, får jag till svar: du är bra som säger det. Kallar jag någon för inskränkt beror det högst troligt inte på personens faktiskta inskränkthet, utan på min egen brist på självinsikt. Dagens människor är de som vaknar upp och tror sig vara kungen, och förväntar sig att andra ska agera som om dom vore det - när detta tillmötesgående uteblir kallar vi alla andra för respektlösa idioter som inte förstår att vi är kungen. Det är alltid lätt att peka ut idioterna på andra sidan gatan - tills vi inser det faktum att jag också lika mycket är idioten som går på andra sidan. Det är nämligen inte bara du som pekar.

Är det inte detta som vi också gjort emot Gud? Vi har slagit ner våra tältpluggar och vi är i fullfärd med att skicka klagomål till markens ägare - där ett av klagomålen är att vi tycker vi har alltför lite äganderätt. Skillnaden är att Gud inte kallar oss idioter - det skulle endast göra honom till en idiot av kosmiska proportioner. Guds svar är mer i stil med: du är mitt älskade barn. Gud hoppas att denna sorts av människohanteringen, som också är en variant av etikettering (men en sådan som inte sätter en gräns och säger "jag är inte som du", utan som istället öppnar vägen), ska leda till att vi en dag ska vända våra klagomål till utrop av glädje, förundran och kärlek - när vi inser att den konkurrerande markägaren egentligen är vår älskade far.