Filosofadam

Var och såg Narnia på bio häromdagen. Jag minns böckerna från barndomen och de "klassiska" filmatiseringarna från 89-91 som alltid visades under juletid.  Därför har jag en liten förkärlek till Narnia - och att jag under de senaste åren har upptäckt C S Lewis och hans andra böcker, försämrar knappast det hela.
Jag väljer att här inte göra något djupare analys av själva filmens värde som film, mer än att jag tycker den är sevärd om man gillar fantasy. Det som gör att denna film berör mig är det kristna budskapet - som inte predikas men som är tydligt om man börjar se den röda tråden. Det är inte varje dag som man får uppleva att ens tvivel rinner av en under en biokväll, men det var vad som hände när jag såg Narnia. Jag vill inte påstå att jag fick alla frågor besvarade, men jag fick något mycket bättre än svar - jag fick tro. Tro botar tvivel effektivt.
Mina tvivel har länge kretsat kring problematiken om hur jag ska kunna sammanföra två världar - den jordiska och den himmelska. Varför ter sig Gud så osynlig och frånvarande i vår värld? I Narnia ställs samma fråga: Var är Aslan? Egentligen kommer inte Aslan med något svar, han kommer helt enkelt. Det finns något ovisst och diffust i hur han agerar, men att ha tilliten till honom och förtröstan på honom är något som aldrig kommer resultera i besvikelse.
Lucy får för denna gången representera en som lever i en värld, och samtidigt med tanken även i en annan. När hon, i filmen, lämnar Narnia och blickar bakåt ser hon hur Narnia försvinner och England blir återigen synligt. Den scenen gav mig förtröstan att fortsätta leva här på jorden, och ha kvar tron på en annan verklighet - en verklighet som inte blir mindre verklig, bara mindre synlig. Och precis som med filmens kristna budskap så är inte den verkligheten något som predikas ut över vår värld, men den blir tydlig nog om man finner den röda tråden här i vår värld.