Filosofadam

Jag har mina perioder med tvivel. Punkt slut. Just nu har jag en sådan period. De brukar komma med jämna mellanrum och "förstöra" dagen. Tvivlel är som författaren Philip Yancey har sagt: "inte en sjukdom man kan botas ifrån, utan ett handikapp man måste lära sig leva med". Jag håller på att lära mig.
Det finns stunder under tvivelts gång då jag känner för att överge allting. Liksom avsäga mig mitt arv och min tro. Jag söker febrilt efter anledningar till att inte göra det. Jag vill ju att tron ska överleva - och på ett sätt att arvet ska föras vidare. Men sen tänker jag: det är ju inte detta jag vill. Jag vill inte upphöra med att vara kristen, sluta tro och gå vidare med något helt annat. Jag inser att det hela handlar mer om att jag längtar efter en förnyelse av min tro, tron behöver friskas upp. Det förhåller sig ungefär på samma vis som när mitt kylskåp innehåller gammal mat och alltför mycket tomrum - inte vill jag då slänga ut kylskåpet, jag vill helt enkelt förnya dess innehåll en del, något man också behöver göra med jämna mellanrum. Tron behöver också ses över lite då och då. Tvivlet ser till att den översynen blir gjord - precis som hungern ser till att kylskåpets innandöme förändras.

Men att tvivla är ändå inte behagligt. Det är inte smekning på kinden eller en bris i håret direkt. Snarare är tvivlet som knäckebrödssmulor i sängen som stör sömnen eller en felklämd kaviartub som tar bort tjusningen med att göra äggmackor. Tvivlet måste man helt enkelt lära sig att hantera. Men i hanteringen finns det en hel del svårigheter att ta sig igenom. Något som tvivlet har gjort för mig är att det har sporrat mig till att vilja veta mer, att försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Fördjupning och vidsynthet är inga dåliga saker, men jag har märkt att när jag har börjat vidga min blick och genomträngt den så blir djupet och vidden hela tiden större och större. Man önskar öppna ögon och man får det. Men öppna ögon betyder nödvändigtvis inte att man förstår mer av det man ser - det kan t o m visa sig att man tappar förståndet över det lilla som man såg innan.
Törsten över kunskap kan aldrig helt släckas. Det gäller därför att se vad som är ett behov av eller ett begär efter kunskap. Längtan efter att få veta om Gud får inte bli starkare än längtan efter att lära känna Gud. Om det händer finns risken att man ändå missar hela poängen. Den som gapar efter mycket...

Min bror och jag har en ny idol - Tommy Söderberg, vår forna tränare för fotbollslandslaget. Kolla in detta klipp, han är så helskön, och nog saknar man honom lite...
http://www.youtube.com/watch?v=sxhQeMpwmyc (Klippet börjar på 1:30)

Idag är det midsommar. Från och med nu blir dagarna mörkare. Men bara för ett tag. Jag har inte tänkt fira midsommar, åtminstone inte mer än andra dagar på året. Jag har tänkt ta det lugnt, för midsommar råkar infalla sig under min första semestervecka, och den veckan ska bevaras helig. Heligt lugn är devisen.

Efter att ha vaknat idag gick jag ner till stadskärnan, på vägen insåg jag att det högst troligt inte kommer att vara speciellt många fik öppna idag - mina farhågor blev besannade. Det hela slutade med att jag tog min väska och gick till en thairestaurang och åt middag och drack dagens första två koppar kaffe. Fick en bokidé: "Konsten att äta ute själv, utan att känna sig uttitad och annorlunda". Antagligen lär den boken aldrig bli mer än en idé.
Gick sedan en lång omväg för nästa destination, det café jag just nu närvarar och skriver detta på. Det är ganska roligt att fundera kring de tankar man har när man går omkring ensam på gatorna. Jag, åtminstone, blir nästan lite enstörig. Lite av en kuf som stryker omkring. Det här med ensamhet är lite motsägelsefullt. Ensamheten är inte alltid välkomnande, men i många lägen är den en tillflyktsort.
Jag har en naiv syn på att vara ensam: jag vill lite vara den svåråtkomlige, svårdefinierade mannen som verkar bära på många hemligheter. Men jag vill vara svåråtkomlig för att andra ska se mig, svårdefinierbar för att andra ska försöka förstå mig - vara ensam för att ha gemenskap. Antagligen har jag sett alldeles för många filmer som målar upp denna mansbild (samtidigt kanske filmerna gör detta för att denna bild finns inom oss?). Men vem vill inte vara en nutidens Lucky Luke? En nutidens Johannes Döparen kanske (med tanke på att midsommar är tiden då kyrkan firar hans födelse)?
Men jag vill på något sätt inte vara förenad med allt som pågår i världen, utan bara vara mitt ibland allting. Tillräckligt tydlig för att upptäckas, men ändå diffus för att undgå att infångas. Eller så är jag bara en inbiten dagdrömmare som önskar att alla drömmar skulle bli verklighet, men en som samtidigt inte önskar att få vakna upp?

I vilket fall - glad midsommar på er!!

På måndag åker jag hem (ja, jag kallar det fortfarande hem) till Norrköping för en vecka. Det ska bli skönt. Det blir en vecka där jag kommer ta varje dag som den kommer. Jag har bara "lovat" några få att jag ska träffa dom...
Min första prioritet under denna vecka är att skriva. Jag har tre veckor ledigt denna sommar. Mitt mål är att under dessa veckor skriva så mycket jag förmår. Inte för att få färdigt material till en ny bok, men för att få grundmaterial för att bygga något utifrån. Jag hoppas att jag verkligen får en vecka fylld av inspiration och ledning av Gud - det behövs nämligen. Och sen vill jag inte enbart skriva en massa mänskligt pladder i skriftlig form, att vara ledd av Gud är en bra garanti för att sådant inte hamnar på pappret.

Lyssnar på Volbeat, ett band jag fastnat för på sistone. Deras musik är metalliskt charmig. Det gillar jag.
För smakprov, klicka på denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=eclMypNggQQ

Inhandlade två filmer denna vecka. Har jag blivit materialist? Jag har ju ändå sett filmerna innan. Hur som helst, det var två filmer jag ansåg värda att inhandla - de liksom har något att säga och får åtminstone mitt lilla hjärta att bulta lite extra, och det sätter igång verksamheten i knoppen.
Den första filmen jag såg var Little Miss Sunshine. En film som egentligen målar upp en bild av en ganska tragisk familj, men lyckas ändå väva ihop denna familj till att landa i ett skönt lyckorus. En film som får mig att längta efter roadtrips, familjemiddagar och vardagens små bitterljuva upplevelser.
Den andra filmen var Dagboken. Romantiska filmer kanske man inte ska se ensam. Men jag tror ändå att det är på något sätt det bästa sättet för mig att hantera romantiken. Filmen får mig att fundera mycket på kärleken - och jag landar i att kärleken för mig kan beskrivas med ett ord: sökande. Kärleken är två typer av sökande. Det ena är ett sökande som vill bli besvarat, det andra är ett sökande som vill finna en plats att ta sitt språng ifrån. Och det hela påminner mig om sökandet efter Gud, som är precis likadant under många av mina dagar. Nu tänkte jag inte ägna detta inlägg åt mina komplexa tankar kring kärlek, det finns nog för lite utrymme för det. Jag nöjer mig med att vara nöjd över två bra filmer, som gett mig något att fundera på, och förhoppningsvis något som tar steget ifrån teori till praktik.

Den fria viljan har många gånger "anklagats" för att verka vara de kristnas undanflykt för att kunna svara på hur en god Gud kan finnas, när det samtidigt sker så mycket ont i världen. Kanske den anklagelsen ibland är befogad, det kan vara lätt att enbart hänvisa till den fria viljan som ett svar - utan att egentligen själv ens ha funderat kring varken frågan eller svaret? Men alltför ofta tror jag det är lite mer tvärtom: vägran att acceptera den fria viljan som ett svar, är mer av den icke-troendes flykt ifrån Gud.
Oavsett om man tror på Gud eller inte, så står man inför problemet med det onda i världen. Ingen kan se mellan fingrarna. Ingen kan blunda. Lidandet behöver man inte söka upp, det söker upp oss. Men hur ska man kunna tro att en god Gud finns, det är väl ändå uppenbart att någon sådan Gud för längesedan skulle ha undanröjt lidandet - eller?

Även jag har ställt mig frågan. Och tagit mig tid att fundera på svaret. Kanske vi fastnat för mycket kring orden god och ond? Dessa ord som på så många sätt bäddar för tycke och smak, och en ständig fråga om förväntingar på en "god" Gud och åsikter om hur en sådan ska agera. Låt oss istället ställa oss denna fråga: tror vi på att det existerar en rakt igenom sann kärlek? Jag tänkte inte ägna tid åt att nu försöka bevisa att Gud finns, och att Gud är denna sanna kärlek - jag tänker helt enkelt räkna med att det är så, och se om det utifrån dessa premisser går att "montera" en förutsättningskedja. Så här tänker jag mig den kedjan:

Sann kärlek
Allting utgår ifrån att sann kärlek existerar, och att denna sanna kärlek strömmar från ett väsen - Gud.

Verklig frihet
Där sann kärlek finns, finns också alltid sann frihet. Den äkta kärleken tvingar ingen, den tvingar enbart sig själv att agera. Den kräver inget tillbaka, men kräver sin egen villkorslöshet. Därför råder en genomgående frihet i ordets djupaste bemmärkelse där sann kärlek råder.

Verkliga val
Om friheten verkligen är frihet så måste det också innebära möjligheten till att välja (här dyker den fria viljan upp). Den äkta friheten kan inte styra valen, men den måste erbjuda dom. 

Verkliga konsekvenser
Om valen i all dess natur ska ha en mening måste de innebära konsekvenser. Val utan konsekvens är inget val, och det är obundet av om konsekvensen blir god eller ond.

Verklig skuld
Om vi som människor faktiskt har verkliga val att göra och därigenom också orsakar verkliga konsekvenser, då har vi också möjligheten att dra på oss verklig skuld. Att skylla på Gud i detta läge och mena att vi är skyldiga bara för att han anser det, är att i själva verket be Gud om att sluta ge våra val konsekvenser, ja att sluta ge oss val, ja att inskränka vår frihet, ja att faktiskt be Gud om att älska oss mindre.

Verkligt offer
All verklig skuld kräver ett verkligt straff. En skuld måste återbetalas, en skuld måste ersättas - det kräver i slutändan kärleken. Gud har makten att ta ifrån oss straffet - dock inte skulden. På korset tar Gud på sig vårt verkliga straff - trots vår egen verkliga skuld.

Verklig försoning/förlåtelse
Den verkligt sanna kärlek kan dock inte sluta älska, utan måste försonas. Det är kärleken som kräver försoning, inte den som älskas - den älskade, vi, önskar enbart försoning. Därför är Guds offer inte enbart vår skulds slutbetalning, utan också hans väg att försonas med oss. Förlåtelse och försoning är verklig för att kärleken är det.

Verklig återupprättelse
Och om försoningen är djupt verklig, så är också våran möjlighet till återupprättelse verklig. Och är sluts cirkeln, och samtidigt påbörjas den på nytt. Kärleken ger oss friheten att välja försoningen för våra skulder tack vare offret på korset, och vårt val får verkliga konsekvenser, och om vi accepterar är konsekvenser verklig återupprättelse.

Nämde jag att allt detta i sin fulla mening är verkligt evangelium?

Kanske inte denna kedja är fulländad. Men kanske den hjälper dig något att förstå hur en god (ja inte bara god, utan rakt igenom kärleksfull) Gud kan existera, samtidigt som det kan existera ondska och lidandet - och att detta lidande inte alls betyder att Gud inte är god, utan att vi faktiskt har en fri vilja och att det innebär konsekvenser?

Har precis avslutat läsandet av Richard Dawkins Illusionen av Gud. Så här avslutar han sin bok:

"Jag vet verkligen inte svaret, men jag är överlycklig över att leva i en tid då mänskligheten knuffar mot gränserna för vad den förmår lära sig. Än bättre upptäcker vi kanske en dag att det inte finns några gränser."

Jag har inte tänkt kommentera Dawkins slutkläm, utan jag kom helt enkelt att tänka på ordet frihet när jag läste detta. Det finns en djup önskan hos oss alla att vara fria. Och denna önskan gör att vi ständigt försöker spränga gränser (och samtidigt genom det, faktiskt bygga nya gränser, eller helt enkelt förflytta de gamla). Och som Dawkins antyder, är det "ultimata" målet att nå en sorts nivå där man är helt obegränsad. För att komma dit, krävs det frihet - men hur definierar man frihet?

Innan jag ger mig i kast med min egen definition - och en inbjudan till dig som läser att lämna din, så tänkte jag se vad andra har gett för definitioner på frihet.

"Friheten innebär ansvar. Därför fruktar de flesta för den." George Bernard Shaw
"Frihet är vad du gör med det som blivit gjort mot dig." Jean Paul Sartre
"There can be no real freedom without the freedom to fail." Erich Fromm

Det finns MASSOR av citat angående frihet att gräva bland, nöjer mig med dessa tre så länge. Det går att närma sig friheten från olika vinklar och perspektiv, därav kan en defintion låta helt olika en annan. Men när jag försökte formulera vad frihet är, så kom dessa ord till mig:

"Sann frihet är vad någon skänker mig, som från djupet av sitt väsen älskar mig, och därmed sätter upp de gränser som gagnar mig. Förutsättningen är dock att jag fullt ut låter mig  älskas av denne någon."

Hur skulle du definiera frihet? Låt mig veta!