Håller du med mig?
Sedan finns det två andra perspektiv jag har i mitt letande efter "bevis":
a) Oavsett om Gud nu existerar eller ej, är jag (eller vi) som människa (-or) kapabel till att kunna "bevisa" Guds existens. Frågan till sist blir om sökandets resultat går att lita på.
b) Är det egentligen Guds existens jag söker efter, eller är Gud existens förutsättning för att jag överhuvudtaget söker efter den, och då handlar det egentligen om ett sökande efter Gud - inte ett positivt svar huruvida han existerar eller ej. Det är lite som med adopterade barn som söker efter sina biologiska föräldrar. Att föräldrarna existerar i livet är inte det mest intressanta, utan själva mötet med dom.
Nu skulle inte detta inlägg handla om Guds existens eller icke-existens, utan om delade meningar. I mitt eget sökande efter Gud, efter en tro att lita på, efter förmåga att lita på en tro, och efter ett liv värt för andra att ta efter, så har jag stött på detta med delade meningar. Vi möter ju det ständigt - människor som inte håller med oss, eller som vi inte håller med. Någon sa att "åsikter skiljer oss åt, handlingar förenar oss" - och nog är det så alltid.
Men hur ska jag lära mig att hantera att andra inte tycker som jag?
Den senaste tiden har jag läst om präster som tror att Guds kärlek är så stor att ett helvete är en otänkbarhet. Jag har läst om att teve sänder ut alltför mycket kristen och annan religiös/vidskeplig propaganda. Och jag har ganska nyligen läst ut Christer Sturmarks bok, Tro och vetande 2.0, en bok som inte direkt delar mina egna åsikter.
Men jag måste försöka att skilja mellan person och åsikt. Den enkla, och kanske mest naturliga, reaktionen är att höja sin röst och säga: "Dom har fel!!", och inta försvarsposition. De andra har ju, så att säga, bjudit upp till dans.
Jag tror inte striden om åsikter ligger i orden, utan i handlingarna. Jag försöker att tänka så här: Om du hör någon säga något du inte håller med om, tänk då på att med samma kraft du använder till att tala för din egen åsikt (och mot den andres), med minst den dubbla kraften ska du använda till att leva ut din egen åsikt.
Vad vi tycker kommer alltid att ligga till grund för att vi skiljer oss ifrån varandra. Men det vi gör, kommer alltid att vara det som förenar oss med varandra. Jag tror iaf det. Du kanske inte håller med mig? Jag tänker inte säga emot dig, men jag tänker handla utifrån det jag tror är sant.
För att återknyta till detta med Guds existens. Jag skulle kunna ägna hela mitt liv åt att hävda att Gud finns, och skiljelinjen mellan mig och många skulle bli tydligare och tydligare för varje år som går. Men jag skulle också kunna välja den andra vägen, och leva mitt liv som om Gud existerade - och kanske jag då en dag i himlen får förenas med dom som kanske inte i början delade min åsikt, men bevittnade mina handlingar och mitt liv?
Ett kort inlägg
Jag saknar Gud ibland. Alla dessa substitut jag tar till istället för Gud blir ju ändå alltid till sist urvattnade. Jag märker att jag ofta fastnar i att försöka förstå Gud, men jag missar det viktigaste - att lära känna Gud.
Hur umgås man med Gud egentligen?
mmm, jag behöver ta mer tid till Gud, det är jag övertygad om. Saknar mina dagliga promenader innan läggdags - dom gjorde så att min tro överlevde. Kanske dags att damma av en gammal vana?
Ska spela jeopardy ikväll. Lika bra för de andra att förbereda sig på att bli rejält överkörda!
Sårbarhet
Jag har under senaste tiden försökt sammanställa min andra bok (åtminstone i tanken), det hela går väl sisådär. Jag lyckas inte riktigt med att få ihop alla pusselbitarna, och jag har inte riktigt tiden att göra det heller. I sommar måste jag helt enkelt förvalta lite tid till detta projekt!
Hur som helst - i processen med att sammanföra material hittade jag en text om sårbarhet som jag haft i åtanke till boken. Den behövs fyllas ut och redigeras - därför är den perfekt att ta med i en blogg, innan den tas upp i en bok. Jag kom fram till sju punkter som jag tycker är starka anledningar till att vi alla behöver vara mer sårbara. Det går säkert att komma på fler, men de anländer väl i mitt tankekontor lagom till boken :)
1. Den som vågar vara sårbar, är den som riskerar - den som riskerar är den som segrar, vare sig han dör eller lever.
Jag utgår ifrån det faktum att livet ofta upplevs som en strid eller en kamp, och i varje sådan är ju seger det man vill nå fram till. I en strid har man två alternativ: att möta striden (att vara sårbar) eller att fly ifrån den (att vara trygg). Det enkla valet är det trygga, men seger går bara att finna i det sårbara alternativet. Precis som det är med en seger i ett krig, är det med livet - man måste riskera det för att vinna det.
2. Är jag sårbar så hjälper jag andra att vara det. Då kan man få en relation där man faktiskt kan börja se varandra, och därmed hjälpa/stötta varandra.
Sårbarhet handlar i grunden om att vara sig själv, och visa sig själv. Och att vara sig själv är - vad jag tror - det sanna målet i varje relation. För när jag i en relation är mig själv, då kan andra också vara det, och då lär vi känna varanda såsom vi verkligen är.
3. Sårbarheten är en garanti för att inte verka högmodig eller felfri.
Människor som aldrig visar sina svagheter, skapar en bild av att målet är att bli felfri - och i en sådan strävan är risken för högmod enormt stor. Om jag delar både mina framsteg och felsteg, ger jag den bästa bilden av vad det är att vara människa - nämligen att man både lyckas och misslyckas.
Om jag visar mig svag kommer jag att blotta min styrka, en styrka som är stark just för du inte visar upp den. Och kanske den största styrkan en människa kan äga,är att visa sig svag?
4. Genom att visa mig svag, hjälper jag andra att bli starka.
En ledare som visar sig svag tror jag skapar en "lättnad" hos andra, och samtidigt en motivation. Det är enklare att följa en ledare som är ärlig med sina svagheter, än en som ständigt visar sig vara "bättre" än sina efterföljare.
5. Sårbarheten gör mig ödmjuk mot andra, mot mig själv och mot Gud.
6. Sårbarheten avslöjar mitt beroende till andra och till Gud.
7. Med sårbarheten kommer ärligheten och äktheten.
Dessa båda egenskaper är livsviktiga - förlorar jag dom, förlorar jag också allt annat som är av vikt att äga.
Trots dessa (mer eller mindre genomtänkta punkter) så tycker jag att det är svårt att vara sårbar - även om jag vet att sårbarheten är en nyckel till väldigt många dörrar. Sårbarheten förvaltas i ett nu, ett nu som jag alltför ofta dock inte lyckas förvalta något vidare. Varför ägnar jag mig åt att leverera fasader, när det är innanför dessa som jag vill bjuda in andra?
Alltför ofta söker jag sårbarheten, men finner rädslan. Rädslan med att vara mig själv. Jag är rädd att andra ska se mig helt och fullt. Och det är inte mina dåliga sidor jag fruktar att visa, utan mer mina goda sidor. De sidor av mig som består av kärlek, medlidande och nöd. Jag är rädd att förlora dessa saker, att de ska bli rutin eller helt enkelt knäckas av behoven. Det är ju så - att de saker man allra helst vill äga, gör också mest ont att äga och att ge av. Men det är genom sårbarheten som de ges på ett äkta sätt.
Känner att detta blev lite krångligt nu, även för min lilla hjärna....
Jag vill inte dagdrömma hela livet,
drömma om relationer som aldrig funnits,
drömma om segrar som aldrig vunnits,
drömma om möten som aldrig ägt rum,
drömma om kärlek som aldrig besvarats,
drömma om känslor som aldrig uttryckts,
drömma om ord som aldrig uttalats,
drömma om drömmar som aldrig blivit mer än just drömmar.
Kanske ett ökande av sårbarhet i mitt liv kan göra att ordet drömma byts ut? Men vad vet jag, funder bara lite.... tänker högt helt enkelt...
Nej, nu bör jag fortsätta med skrivandet på nästa bok... jag tänker ju inte vänta tills jag uppnått pensionsåldern för något sådant. Då ska jag revolutionera begreppet pensionär!
Filmmusik
1. Den siste Mohikanen
http://www.youtube.com/watch?v=kB-6I0nD0pY&feature=related
2. Terminator 2 - Judgment Day
http://www.youtube.com/watch?v=6GVlwT5PvEA&feature=related
3. Edward Scissorhands
http://www.youtube.com/watch?v=t0wxMdnF4G8
4. Braveheart
http://www.youtube.com/watch?v=Ifr4aGA2o_A
5. Gladiator
http://www.youtube.com/watch?v=XnPzR1-Dp2c
6. 1492 - Conquest of Paradise
http://www.youtube.com/watch?v=VJdsCm2PV80&feature=related
7. Ett päron till farsa (Tack Isak för att du påminde mig i helgen)
http://www.youtube.com/watch?v=mGV7Zeutirk&feature=related
Vemdalen, del 2
Skidresan i Vemdalen blev upphov till tankar som nog mer drar åt det svårtuggade hållet (med det inte sagt att resan inte var härlig). Just nu när jag skriver vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka mina funderingar, det hela rör sig kring ganska komplicerade saker. Sen vill jag inte få allt att låta deprimerande, vilket inte skulle ge rättvisa åt helheten. Hur som helst är det två ord som får rubricera mina tankar - ensamhet och oförmåga.
Låt mig börja med ensamhet:
Hur förenar jag ensamhet med gemenskap? Och hur gör jag när gemenskapen uppenbarar ensamheten, inte utplånar den? För mig har ensamheten alltid inneburit lite av en fristad - en fristad där jag kan reflektera kring allt annat, en fristad där jag för en stund kan tro på drömmar. Men ensamheten blir lätt också en trygghetszon som jag bekvämt håller mig kvar i - rädd för att förlora något jag inte kan sätta ord på.
Jag tror nog vi alla någon gång - trots folkvimlet och gemenskapen - ändå känt oss ensamma? Samtidigt har vi nog också upplevt att vi mitt i detta behöver ensamheten. Ibland är jag rädd att det endast är i ensamheten som jag är mig själv. och därmed är det ensamheten jag vill dela med andra.
Till sist tänker jag också på vårt längtan efter att bli sedda av andra. Hur kan min längtan efter det bli mindre tydlig för mig, och andras längtan bli mer tydlig - eller med andra ord: hur gör jag för att se andra, inte vänta på att själv bli sedd?
Sen över till oförmågan:
Jag har aldrig sett mig själv som en känslomänniska - i den bemärkelsen vi ofta lägger i det epitetet, alla är vi ju på ett sätt känslomänniskor. Men på sistone tror jag mer och mer att jag faktiskt är väldigt känslosam, men jag förmår inte uttrycka känslorna. Hade en diskussion tillsammans med några personer om gråt, och jag ställde mig frågan om det är den som gråter, eller den som inte förmår att gråta som är känslosammast - eller om båda är lika känslosamma. Hur som helst så funderade jag under skidveckan på detta med orförmågan att förmedla känslor till varandra. Är vi människor generellt sett inte ganska dåliga på att visa känslor? Och då menar jag främst gentemot dom som känslorna vänder sig till. Vi behåller gärna våra fasader och vi spelar det spel som vi behärskar - men att spela det spel som sätter loss känslorna är (och kommer nog alltid att vara) ett spel vi aldrig kan beräkna.
Det blev ett ganska flummigt och osammanhängande blogginlägg denna gång - men varsågod kära läsare, nu har ni något att analyser och fundera över. Jag måste själv i alla fall fortsätta fundera över dessa saker.
Till sist ett låttips - Learn to Live med Leverage
Over and out for now...
Vemdalen, del 1
Nåja, att jag aldrig blir sjuk är en rejäl överdrift. Däremot blir jag sällan sjuk, och när jag väl blir det så är det kortvarigt. Nu återstår och se hur pass kortvarigt det blir denna gång? (Men jag känner mig redan bättre...)
Det var ett tag sedan jag bloggade - och det har sina orsaker. Jag har nämligen varit i Vemdalen och åkt skidor, och har helt sonika inte haft tid till att blogga. Men nu tar jag tag i det igen - till alla er läsares stora glädje!
Jag tror jag gillar vintern mer än sommaren - när nu vintern tillåts vara vinter. Att stå på toppen i blåsten och se ner på snöbeklädda granar och ett vitt kuperat landskap är helt enkelt underbart livgivande. Och finns det egentligen något skönare än att ramla handlöst ner i ett 50cm tjockt täcke av pudersnö? Jag tror knappast det.
Vad har nu en vecka i Vemdalen inneburit och gett för insikter?
1. Att utförsåkning blir enbart roligare och roligare för varje gång.
2. Jag har insett att Vemdalen har många roliga skyltar utmed vägarna.
3. Att Vemhån är bland annat årets bygd 2006.
4. Att enligt Nellsons charterresor 2005 så har Vemdalen Sveriges bästa skidskola. (Vilka är Nellson?)
5. Jag slog rekord i antalet vurpor - har aldrig vurpat så mycket som i år.
6. Att läger är toppen.
7. Att bilresor är ganska sega utan bilbingo.
8. Att Nothing Else Matters med Metallica är en suverän låt.
9. Att Varm nyponsoppa slår varm oboy.
10. Att Gud är god.
Jag lär återkomma med lite mer djupa analyser av vad veckan inneburit. Men för tillfället är jag inte kapabel till att ge er några sådana. På återseende!
Man blir aldrig färdig
Idag hade jag besök hemma utav två tonåringar, Micke o Wester (riktigt goa grabbar). Vi lagade sjömansbiff tillsammans och det blev riktigt gott. När dom gick började jag fundera lite. Inte bara dom, utan flera andra tonåringar bär jag i mina tankar och i hjärtat. Jag vill deras bästa, jag försöker ge dom det bästa jag kan, och jag hoppas att jag är en positiv förebild för deras liv. Och vem behöver inte en bra förebild?
Men så kom jag och tänka på en sak. Ibland är det lätt att man som äldre, ser det som givet att man har rollen som "den-som-vet-bäst". Jag kom i alla fall på mig själv idag med att även tonåringar har något att lära mig. Trots mina erfarenheter, och oftast mer genomtänkta åsikter och tankar, så äger de yngre något jag saknar. Det slog mig ännu mer idag att jag har något att lära ifrån alla människor - små som stora, hela som trasiga.
Jag blir aldrig färdig...
Ägnade även en del tankar kring helighet. Hur kan jag som människa vara helig i Guds ögon, samtidigt som jag är befläckad av oheligheten? Eller är det just smutsen som uppenbarar hur helig jag är i Guds ögon, att Han inte låter mig vara smutsig utan gör allt för att göra mig ren? Under allt finns en tavla värd att damma fram.
Köpte en bok på bokrean (okej jag köpte två, men det hör inte hit) som är en samling av citat som alla berör frågor kring livet. Jag tycker citat många gånger säger mer än vad en hel bok kan göra. Och citat på en mening kan rymma mer svar, än vad ett helt facit kan förmå. Här följer lite tänkvärda citat från boken:
"Livet är en stor överraskning. Jag inser inte varför döden inte skulle kunna bli en ännu större."
- Vladimir Nabokov
"Man måste vara den förändring man vill se i världen."
- Mahatma Gandhi
"Vi lever av det vi får, vi skapar liv av det vi ger."
- Winston Churchill
Blandade tankar 2
"Guden som viskar till oss, visar genom sin varsamma viskning att han inte kräver en plötslig underkastelse, utan längtar efter en ärlig överlåtelse."
Detta skrev jag när jag fundera kring frågor som: "Varför är Gud tyst?", "Hur ger sig Gud till känna för oss?". Ibland märker jag hur jag önskar mig en Gud som höjer rösten och fångar min uppmärksamhet. Men jag har förstått att det jag ser som den enkla utvägen, är egentligen den omöjliga vägen. Att fånga min uppmärksamhet kan Gud göra utan svårigheter, men att fånga mitt hjärta - det han önskar, och det jag behöver - är svårare.
"Gud ge mig inte svar på frågorna, utan förtröstan i tvivlet"
En av mina böner i alla stunder som jag brottas med tvivel. Svaren kommer alltid att utebli, därför är tilliten på Gud trots tvivlen viktigare att finna.
"Vi önskar rättvisa, men vi förmår inte att skipa rättvisa. För vi vet inte vad rättvisa är, vi bara anser vad rättvisa borde vara. Rättvisan friar någon, men den binder samtidigt någon annan. Endast nåden sätter varje människa fri. Rättvisan hindrar nåden och därigenom också friheten."
Dagens inlägg i samhällsfrågorna! Jag är inte speciellt politisk av mig, men jag tror verkligen att nåd är större än rättvisa. Rättvisan är viktig, men nåden är desto viktigare.
"Amor facit quod ipsae res quae amantur, amanti aliquo modo uniantur et amor est magis cognitivus quam cognitio - Kärleken gör att de ting, som älskas, på något sätt förenas med den älskande, och kärleken ger större insikt än kunskapen."
Läste detta i boken Rosens namn, och jag tycker verkligen det uttrycker något väldigt viktigt. Studiet av någon möter ytan, endast kärleken förenar på djupet - och ger större insikt.
"Jag finner mig inte ha några rättigheter för att bli älskad. Däremot finner jag att min största skyldighet här i världen är att älska."
Men hur gör jag det till en verklighet i vardagen, inte bara i tanken?
Det får räcka för den här gången. Men det är som sagt lite blandade tankar jag delar med mig av. Läs och fundera själv, och se vad du kommer fram till.
Lappleken
Väldigt roligt eller hur?
Men även barnsliga lekar som denna går att få ut något av värde ur - åtminstone vill jag tro det.
Ibland - om inte oftast - är det svårt att tro på Gud. Och då menar jag inte främst på hans existens, utan på hans omsorg/kärlek. Jag tror knappast att jag är ensam om att tvivla (ordet tvivel låter så negativt, men ändå...) på detta.
Men kanske Guds kärlek är lite som lappen på ryggen - svår att själv upptäcka - men när man gör det blir allt mycket tydligare? Till skillnad från mina egna lappar, som oftast blev skrivna av elakhet, så är Guds lappar skrivna av kärlek. Jag kan tänka mig att Gud går runt och utan att vi märker det skriver han små lappar, lappar som han själv sedan ser och vars ord han följer. En lapp som säger "älska mig" inte "sparka mig". Och det Gud gör kanske vi inte förstår, för vi har inte upptäckt lappen på vår rygg.
Det svåra med Gud (men också det jag tror väldigt nödvändiga) är att vi måste på ett sätt upptäcka honom själva. Samtidigt så är Gud som en som harklar sig när han leker kurragöma, och avslöjar därmed sitt gömställe. Och just detta tycker jag är tjusningen med Gud - han både visar sig och gömmer sig. Det som gör det svårt är att jag förväntar mig en synlig Gud när han gömmer sig, och en osynlig Gud när han visar sig - och missar därför oftast allting. Därför har Gud börjat skriva lappar - allt för att jag en dag kanske ska börja förstå hans sätt att bry sig.
Det är iaf värt en tanke tycker jag...
Att försöka...
Till exempel detta som Chesterton säger är verkligen tänkvärda ord:
"Hur kan vi göra så att konstnären förblir missnöjd med sina tavlor utan att han blir totalt missnöjd med sin konst? Hur kan vi göra så att en man alltid är otillfredsställd med sitt arbete, ändå alltid tillfredsställd av att arbeta? Hur kan vi försäkra oss om att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret i stället för att välja det naturliga och mer mänskliga att kasta ut modellen genom fönstret?"
Framförallt det sistnämda i citatet har jag fastnat för. Ibland är det som om jag hela tiden misslyckas med att leva som kristen, och att alltså försöka efterlikna Kristus. Man skulle kunna - rent Chestertonistiskt - säga att mitt liv som kristen är mina försök att måla av bilden av Kristus så att andra ser den. Men min bild blir ofta mer av en förnedring än en försköning av Kristus - och det beror enbart på mina brister som konstnär, inte på Kristus som modell.
För att försöka måla upp samma problem fast med en egen bild, så skulle jag kunna säga att det liknar mina försök med att skriva. Lite som att skriva ett kärleksbrev: varje gång jag försöker beskriva vad jag känner, gör orden ingen rättvisa till den jag riktar dom emot. Men jag vet att hur många papper jag än måste skrynkla ihop för att återigen börja om, så förändras inte faktumet att jag älskar personen jag försöker skriva till.
Därför, kan jag i stunden av misslyckande med porträttet av Kristus, ändå fortsätta försöka - för det är porträttet jag gör mig av med, inte Kristus.
En uppmuntran till alla er som försöker vara kristna, och försöker tro: att det ibland inte funkar betyder inte att man behöver skrota Kristus, utan snarare göra ett nytt försök - och för varje gång märker man att man har lärt sig något mer. Jag gillar ordet försöka, och jag tycker det passar så bra på vad det innebär med att vara kristen - att försöka.
Undrar hur Chesterton hade uttryckt det?
På tal om något helt annat, det finns ju en annan gigant inom kristet författarskap - C S Lewis. Han och Chesterton hade säkert någon okänd gemensam gen, för dom ägde båda samma humor och samma skärpa i det dom skrev. Lewis har sagt något som verkligen stämmer på mig själv (och kanske på många av oss) angående bön. Detta citat får avsluta nattens blogg, och jag lämnar det okommenterat:
"Jag ber ofta för andra då jag i stället borde göra något för dem. Det är mycket lättare att bedja för en tråkmåns, än att gå och hälsa på honom"
