Filosofadam

Bläddrade i en bok idag... och kom att tänka på en gammal lek man brukar köra under påskveckan (på dymmelonsdagen om jag inte minns fel). Du kommer säkert ihåg den också - den gick ut på att skriva rolig (och elaka) lappar som man sedan satte på någon olycklig ovetandes rygg. Till exempel kunde man skriva "sparka mig" och så fick personen en spark av någon som följde lappens påbud.
Väldigt roligt eller hur?

Men även barnsliga lekar som denna går att få ut något av värde ur - åtminstone vill jag tro det.
Ibland - om inte oftast - är det svårt att tro på Gud. Och då menar jag inte främst på hans existens, utan på hans omsorg/kärlek. Jag tror knappast att jag är ensam om att tvivla (ordet tvivel låter så negativt, men ändå...) på detta.
Men kanske Guds kärlek är lite som lappen på ryggen - svår att själv upptäcka - men när man gör det blir allt mycket tydligare? Till skillnad från mina egna lappar, som oftast blev skrivna av elakhet, så är Guds lappar skrivna av kärlek. Jag kan tänka mig att Gud går runt och utan att vi märker det skriver han små lappar, lappar som han själv sedan ser och vars ord han följer. En lapp som säger "älska mig" inte "sparka mig". Och det Gud gör kanske vi inte förstår, för vi har inte upptäckt lappen på vår rygg.

Det svåra med Gud (men också det jag tror väldigt nödvändiga) är att vi måste på ett sätt upptäcka honom själva. Samtidigt så är Gud som en som harklar sig när han leker kurragöma, och avslöjar därmed sitt gömställe. Och just detta tycker jag är tjusningen med Gud - han både visar sig och gömmer sig. Det som gör det svårt är att jag förväntar mig en synlig Gud när han gömmer sig, och en osynlig Gud när han visar sig - och missar därför oftast allting. Därför har Gud börjat skriva lappar - allt för att jag en dag kanske ska börja förstå hans sätt att bry sig.

Det är iaf värt en tanke tycker jag...