Tinnitus Sanctus

EDGUY - Tinnitus Sanctus


Här följer min personliga recension av Edguys nya album - låt för låt:

1. Ministry of Saints (5:05)
Skivan startar med en tung låt som är denna skivas svar på "Sacrifice" från Rocket Ride, även den med pole position. Låten har en bra refräng som inte är för glad, men ändå helt klart allsångsbejakande. Gitarrsolot kommer där det ska, men lyfter inte låten speciellt mkt. En låt som lika väl kunde ha hamnat på det senaste Avantasia-albumet.

2. Sex Fire Religion (5:55)
Här har vi en låt som tydligt visar hur Edguy mer och mer gått ifrån Power metal och nu ägnar sig åt mer klassisk hårdrock. Jag vet inte om jag tycker just denna låt får det steget att vara positivt. Det är tunggung på sina håll i riffandet men det blir aldrig speciellt intressant. Ett av skivans svagare spår i min mening. Och Sammet verkar aldrig riktigt sluta tycka det är kul att skriva låtar som berör temat "sexualitet", vi minns väl "Rise of the Morning Glory" och "Fucking with Fire" bland annat.

3. The Pride of Creation (5:30)
Äntligen lite fart när det brakar iväg på vad som är "edguy-power-metal" som bäst. Allt med denna låt gör att man småler. Texten är underfundigt provokativ, refrängen upplyftande och melodislingorna njutbara. Påminner starkt om "Return to the Tribe" från Rocket Ride och "Down to the Devil" från Hellfire Club, eller varför inte den gamla dängan "Fairytale" från Vain Glory Opera. Låten ger mersmak i alla väder.

4. Nine Lives (4:26)
För att ännu igen återknyta till Rocket Ride så har vi här denna skivas motsvarighet till "Matrix". Syntharna är framträdande tillsammans med ett tungt riffande. Refrängen är medryckande på ett bombastisk och lite melankoliskt vis. Sammet blir nästan lite aggresiv för första gången på skivan. Solot är skönt och med en grym övergång till refrängen.

5. Wake Up Dreaming Black (4:04)
Låten börjar som om det skulle när som helst dra igång på rent power-metal vis. Istället drar det iväg på en lite sävligare resa genom en låt som inte riktigt lyfter. Man väntar hela tiden på att det klockrenta ska dyka upp, men istället blr det lite slätstruket och lagom kul. Inte dåligt, men inte heller något man går igång på.

6. Dragonfly (4:56)
En låt som ganska bra kan symbolisera dagens Edguy. Midtempo med bombastisk refräng. Var tog farten vägen? Låtar som dessa brukade vara bra kontraster mellan de snabba och glada fartlåtarna, nu verkar de blivit grundstommen för bandet. Men det är kvalité... fast utan farten som sagt.


7. Thorn Without a Rose (4:44)
Sammet har alltid varit bra på att skriva ballader. Detta är inte ett undantag, då mer ett exempel som definierar vad en utmärkt hårdrocksballad ska vara. En refräng som berör och lyfter upp på samma gång, och med en text som håller vad låten lovar.

8. 9-2-9 (3:47)
En liten pärla i helheten. Detta är vad jag skulle kalla för en doldis. Out of Vogue, Save Us Now, Arrows Fly, Walk on Fighting, alla är de exempel på låtar som hamnat sent i spellistan och som kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som de borde få. Dessa små pärlor som förgyller skivan kan man inte klara sig utan, eller hur?

9. Speedhoven (7:40)
För er som älskade "Judas at the Opera" - här har ni en ny låt att älska. En refräng som får rummet att lyfta. En lyrik som är så Sammet det kan bli. Och...låten har fart!! Man lite smått lyrisk genom att lyssna på detta...

10. Dead or Rock (4:57)
Melodisk hådrock som bäst. Det är svängigt och medryckande. Man kan inte kräva mer.

11. Aren't You a Little Pervert Too?! (2:18)
Humor? Jo, lite smått kan man ju skratta åt detta. Men i och med att Sammet redan gjort det så blir det hela lite väl upprepande. Så tyvärr ger texten inte en annars skön och bra låt någon rättvisa. Men, men, det är ju enbart en bonuslåt.

Summering:
Edguy har verkligen lämnat den power-metal som vi från början förknippade dom med. Och det gör att man inte riktigt bedömer denna skiva rättvist. Rent musikaliskt så är detta en väntad fortsättning på Rocket Ride och bitar ur Hellfire Club. Och det är en bra fortsättning. The Pride of Creation är plattans bästa låt tillsammans med balladen. Och det skulle vara kul om Sammet till nästa skiva valde att satsa lite mer på sådana låtar, för det är få som gör dom så bra som han. Men i väntan på det så leverar han välspelad och stundoms lysande melodisk hårdrock - med viss touch av power-metal.

Kommentarer
Postat av: Alex

Lite besviken på skivan, den sätter sig inte riktigt och det är väl för att dom gått mer åt hårdrockshållet. Tycket Avantasias The Scarecrow är bättre, men kanske måste ge denna lite mer tid, har bara hunit lyssna igenom några gånger. Balladen är riktigt bra som vanligt ja, och jag gillar deras oseriösa låtar som 11an!



Sturm und Drangs nya är förövrigt riktigt bra

2008-11-17 @ 09:28:52
URL: http://nallexander.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0