Filosofadam

Vad vill du bli när du blir stor?

Denna fråga har nog de flesta av oss fått svara på någon gång i livet. På sistone har frågan blivit allt knepigare för mig att svara på. Dels för att jag redan är stor, och följdfrågan blir då: blev jag det jag ville bli? Och dels för att jag inte riktigt förstår frågan. För min egen del känner jag inte ett behov av att kunna ge ett svar, för jag tycker frågan många gånger inte ger utrymme för sådana svar jag har att ge.
En mycket mer intressant fråga för mig är: Vad är jag just nu? Fylls mina dagar och används tiden till sådant jag kan med gott samvete se tillbaka på när sömnen står för dörren? Det diplomatiska svaret är både ja och nej - och även ett lite "vet inte". Någonstans verkar det som om vi alla har en tankekultur där vi tänker "nog är gräset grönare på andra sidan". En tanke som hindrar ifrån att bli tillfredsställd.

Jag försöker mer tänka mig i banor såsom "vad tycker jag om att göra?" och "gillar jag det jag ser?". Jag gillar att skriva, även om jag alltför sällan gör det. Jag gillar att läsa, men jag läser ibland hellre för mycket än noga. Jag gillar att försöka förstå, trots att jag aldrig riktigt kan släppa vissa frågor trots svar. Jag gillar människor, även om jag innerst inne är en ensamvarg. Och låter jag allt detta blandas samman och låta något luttra fram, ja då tycker jag att författare verkar vara det jag borde bli när jag blir större.

Jag önskar leva ett liv där pennan och bladet aldrig är långt borta, och där det alltid står en ny bok på led att bli läst. Men jag önskar också leva ett liv där pennan låter sig vila när någon knackar på dörren, och där boken får återupptas vid ett senare tillfälle. Låt mig få drömma om ett sådant liv och en sådan värld, det är nog enda vägen till att det en dag ska kunna bli verklighet. Frågan som jag ställde i början av detta inlägg passar inte mig, för frågan vill få mig att passa in.

Vad sysslar du med, frågar människor?
Jag fikar. Jag bjuder ungdomar på mat. Jag kör gokart. Jag spelar skitgubbe och jag hänger vid pressbyrån.
Alltså vad jobbar du med, frågar de igen?
Och jag får repetera allting igen...

Identiteten verkar alltför ofta handla om en titel. Men jag upplever att identiteten visar sig i vad jag gör och hur jag gör det. Och vad vill jag bli när jag blir stor? Jag är den jag är, och jag hoppas att jag även är det i framtiden.
Är det ett (bra) svar på frågan?