Filosofadam

Varför Gud, gör du det så svårt för mig att finna dig?
Du säger att du står vid porten och bultar, men hur ska jag kunna öppna dörren när jag inte hör ditt bultande?
Bultar du verkligen?

Jag kan inte låta bli att undra varför Gud smyger runt obemärkt i vår värld. Ibland kan det tyckas som att han är som barn som tassar förbi föräldrarnas rum, bara för att inte bli upptäckta. Guds närvaro är något jag ständigt skulle vilja vara i, men som jag ständigt verkar få jaga efter. Jag vet att det är jag som är den som gömmer mig vid de flesta tillfällena. Gud ropar efter mig mer än vad jag ropar efter honom. Och det är det som förbryllar mig. Om Gud vill finna mig varför hittar han mig inte? Jag önskar egentligen bara att min förnimmelse över Guds närvaro skulle få vara mer beständig.

Jag försöker skilja mellan känslor och intellekt. Guds närvaro mäts alltför ofta med känslan, sällan med vissheten. Gud upplevs långt borta, vilket inte betyder att han är det. Och jag har, i trots mot mina känslor, förstått att min tros växande får sin näring genom att Gud tonar ner sin märkbara närvaro. Det är bristen på förnimmelsen som gör att jag söker efter Gud. Guds frånvaro får mig att längta efter hans närvaro. Gud lockar mig framåt. Gud lockar mig in i sin närvaro - allt annat lockar mig därifrån. Och i spänningen mellan hans närvaro och frånvaro befinner sig tron.

Och något säger mig att Gud tassar, men inte som barn som vill förbli osedda, utan som en förälder som inte vill väcka sitt barn - men ändå kyssa det godnatt.