Filosofadam

Varför är det så svårt att hantera sig själv?
Alla andra kan ibland bli ursäkter man använder för att rättfärdiga sig själv, och så blir man självrättfärdig och självgod och ser på sig själv som - kanske inte perfekt, men - bättre än alla andra. I sådana lägen är det omöjligt att agera domare och peka ut skyldiga. Men det är också då man oundvikligen också dömer sig själv. Skulden vi försöker lägga på andra, blir till sist alltid en skuld vi själva måste bära.

Det som irriterar mig mest hos mig själv är inte de handlingar jag gör som jag inte gillar, utan de handlingar jag låter bli att göra som jag tycker skulle vara bra om jag gjorde. Det är snarare vad jag inte hittar i min packning som gör mig arg, än all skit som jag hittar. Alltså döms inte en människa utifrån vad hon gjort, utan utifrån vad hon inte gjort. Helt i motsats till hur vårt samhälle agerar. Våra domstolar fylls av människor som misstänkts för brott de gjort - var står de som utan tvivel, och fullt medvetet, struntat i att göra det goda?

Jag har i samtal med äldre människor märkt att det är just detta som tynger samvetet när man närmar sig döden: inte alla synder man gjort, utan alla godhets-, barmhärtighets-, givmildhets-, och kärleksgärningar man varit alltför bekväm för att göra. Det är inte de uttalade orden som man ångrar bittert, det är de ord man lät vara osagda. och som nu inte kan bli sagda, som uppehåller sinnet.
Döden bringar ljus till de rum i våra hjärtan som gapar tomt, eller som ekar av brist. Rum, på vars dörrposter det står sådant man gärna hade ägnat mer tid åt i livet.

Och jag återgår till att det är svårt att hantera sig själv. För min insikt över det jag nyss skrivit, är en insikt jag alltför ofta vet är bortglömd när jag öppnar ögonen nästa dag. Jag försöker att se bortom allt detta som hindrar mig leva det liv jag tror pulserar inom mig, det är ju också det enda sättet att komma förbi ett hinder på: att inte se på hindret, utan på vad hindret hindrar. Man måste se längre än nuet för att kunna förvalta nuet på ett sådant vis att det förändrar och för framtiden åt den riktning som livet längtar till.

Jag är tacksam för den nåd jag funnit på vägen.

Nu ska jag steka pannkakor. Du är välkommen att göra detsamma!

Det enda jag ville var att ta följe
Nu är ensamheten mitt sällskap igen
Isen smälter aldrig
Jag bara ser
Men kommer aldrig igenom

Varför skulle jag krönas
Till kung över mitt eget liv?
Speciellt nu när du knackar på
När jag står här
Mitt bland mitt bråte

Ett litet ord
Innebörd
Allt kan få en ny
När min synd inte blir tecknet på mitt förfall
Utan storheten av din nåd

Endast sann kärlek förmår
Den luft som går att andas
Något nytt har kommit
Ur bråtet
Varför ser jag det inte?

Allting gryr
I ljuset jag förstår
Att jag fortfarande följer
Trots mitt stapplande
Aldrig ensam

Endast några dagar kvar tills vi skriver 2010. Jag kan inte riktigt hålla mig tills dess, utan jag sammanfattar 2009 redan nu. Här ger jag er en liten resumé med lite smått och gott.

1. Årets bästa filmer (Jag går efter datumet då filmerna släppts i Sverige)
Avatar - Det var värt att vänta på James Camerons film.                                          
Benjamin Buttons otroliga liv - Väldigt bra och vacker, mer behövs inte sägas.
Baksmällan (The Hangover) - Såg den 2 gånger på bio och den var lika kul varje gång. En klassiker.       
The Reader - Otroligt gripande historia som jag fastnade för.
Taken - Liam Neeson gör filmen.
Traitor - Oväntat bra spion/terrorist film. Tyvärr missad av den större publiken.

Värda att notera: Sommaren med Göran, Marley and Me, Wolverine, Appaloosa, Motstånd (Defiance), Gran Torino, Slumdog Millionaire

2. Årets sämsta filmer
Picture This - Fjortisfilm som får det att kväljas. (2009 års enda etta)                      
Millenium-serien - Samtliga tre filmer har samma (brist på) kvalité. Osmakligt och ointressant.
New Moon - Ja, vad säger man? Filmen står för årets mest krystade scen.
The Uninvited - Börjar skapligt men sen går det bara utför mot ett slut som stryker under ur dålig filmen är. 
Natt på museet 2 - Hollywood gör uppföljare på allt och tjänar pengar.

3. Årets skivsläpp
Cain's Offering - Gather the Faithful - Liimatainen slutade i Sonata Arctica och startade eget. Detta är skivan som Sonata Arctica borde ha gjort. Finländsk Power Metal som bäst.
Celesty - Vendetta - Kritikerna gillade den inte. Men Finland leverar igen.
Dawn of Destiny - Human Fragility - Doldisarna som snart borde få sitt erkännande.
Fairyland - Score to a New Beginning - Årets absolut stora glädjeinjektion. Symphonisk Power Metal på topp!
Heavenly - Carpe Diem - Den lyckas inte överträffa deras två senaste alster, men Heavenly garanterar alltid kvalité. Ode to Joy hör också till ett av årets starkaste låtar.
Lunatica - New Shores - Kanske inte så mycket metal som man kunde ha hoppats på. Men de gör ballader av hög klass och skapar melodier som berör.
Primal Fear - 16.6 (Before the Devil Knows You're Dead) - Prima Fear ger oss en skiva med några rejäla metaldängor av högklass. Skivan jag länge väntat på från bandet.
Trick or Treat - Tin Soldiers - Oväntat bra Melodisk Power Metal från Italien, som hela skivan igenom leverar trallvänlig schlagermetal

Kolla även upp låten World's Apart på Dreamland's Exit 49, grym ballad på en annars sisådär skiva.

4. Årets skivbesvikelse
Sonata Arctica - The Days of Grays - Sonata Arctica gör inte bra musik längre i mina öron. Flag in the Ground är den ENDA låten som håller gammal Sonata-klass. Det räcker inte.

5. Årets saknade
David Carradine, 72 - Med en mängd B-filmer på sitt register blev han kultförklarad inom vissa kretsar. Kanske därför som Quentin Tarantino gav honom rollen som Bill i Kill Bill filmerna?
Brittany Murphy, 32 - Ännu en skådis som dör ung.
Oral Roberts, 91 - Den gamle evangelisten avslutade till sist sitt livsverk.
Lorissa McComas, 38 - För alla oss som sett B-filmen Raptor med Eric Roberts.
Ulf Larsson, 53 - Allas vår folkkäre Uffe från Söndagsöppet.
Patrick Swayzee, 57 - Dirty Dancing för tjejerna, Point Brek för grabbarna.
John Hughes, 59 - Mannen som gav oss filmer som Breakfast Club, Sista tåget till Chicago och Uncle Buck.
Marcel Jacob, 45 - Bassist i världklass, spelat med Talisman, Yngwie Malmsteen och Europe.
Farrah Fawcett, 62 - En av Charlie's änglar.
Michael Jackson, 50 - The King of Pop.
Peter Zezel, 44 - 86/87 gjorde han sin bästa säsong i NHL, han hann med 873 matcher under sin karriär.
Dom DeLuise, 75 - Hans ansikte känner vi igen från otaliga komedier, hans namn kan få.
Natasha Richardson, 45 - Liam Neesons skådespelande fru.
Ron Silver, 62 - Skådisdoldis, spelade mot Charlie Sheen i The Arrival (1996).
Ingemar Johansson, 76 - Allas vår Ingo.
Patrick McGoohan, 80 - Vem minns honom inte som Edward Longshanks i Braveheart?
Pat Hingle, 84 - Känd från de Batman, Batman Returns, Batman Forever och Batman & Robin.

Att tro på Jesus är, hos många tror jag, förknippat med en sorts idioti. Kristna är väl lite konstiga som tror på en Gud där uppe i himlen, och på att han uppstått från de döda och gått på vatten? Jag överdriver väl inte när jag påstår att detta resonemang för många människor. Att sammanföra gudstroende med intelligent hör inte vanligheterna. Nu tror jag att denna typ av resonemang i sig självt inte bygger på rationellt (klokt) tänkande, utan snarare fördommar, och främst okunskap.
Igår gick jag en promenad i vinterkylan och tänkte lite kring dessa frågor. Jag ska försöka ge mig på att stolpa upp lite hur mitt resonemang gick:

Det viktiga för mig är att skilja på grundläggande frågor och sekundära frågor. Dvs, vissa svar på vissa frågor skapar en plattform att stå på. Sen kan jag utifrån den plattformen fortsätta kämpa med andra frågor - och kanske t o m inte ens finna några svar. T. ex är frågan om vad Helvetet är en sekundär fråga, därför den är inte avgörande i sin karaktär utan kompletterande. Om jag kan finna starka skäl till att tro att Gud existerar så är det en plattform att stå på, och utifrån det perspektivet så är frågan om helvetet inte en fråga som kan förändra plattformen, de starka skälen för Guds existens finns ju kvar oavsett vilka svar jag når fram till i fråga om Helvetet. Hänger ni med?

Så, till den första primära frågan: Finns Gud?
När jag ser till min vardag och omständigheter så tyder mycket i ärlighetens namn på att Gud inte finns. Å andra sidan, när jag inte tittar på det vardagliga utan på hur världen fungerar och hänger ihop så tyder mycket på att allting är skapat av någon/något. Pusslet är enklare att lägga utifrån skaparperspektiv än vad det är utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. Slutsatsen jag drar är att mina vardagliga känslor inte får avgöra för mycket, och jag landar någonstans på plattformen att Gud finns. Nästa intressanta fråga är: Är Jesus Gud? Ytligt så pekar det mesta på att han inte är det, att det mesta kring hans berättelse är mytiskt och religiöst, och visar på människans starka behov av att tro snarare än att Jesus är gudomlig. Men när jag börjat skrapa på ytan så har jag märkt att det mesta istället pekar på att han faktiskt är Gud uppenbarad i vår värld.

Så för mig består min plattform av två "sanningar": 1 - Gud finns, 2 - Jesus är den Guden. Det som sedan är svårast för mig är att sammanfoga den plattformen med min vardagliga upplevelse av livet. Varför verkar Jesus så långt borta? Varför verkar detta med tro vara så godtyckligt? Varför lider vi? Varför syns inte Jesus? Varför är det så svårt att tro? Det finns tusen av frågor som jag funderar på, och som jag inte riktigt hittar fullständiga svar på. Detta orsakar tvivel. Men det är precis som det är med frågan om helvetet, inga frågor som förändrar plattformen. Jag tvivlar mycket, men mina tvivel har aldrig lyckats ta bort det förståndiga i min tro på Jesus - snarare har de förstärkt det. Folk kan tycka att jag tror på konstiga saker, men jag vet att det som verkar vara konstigt är genomtänkt.

Utmaningen till oss alla är nog att våga skrapa på ytan, att våga testa sina plattformar i livet - vilket man gör genom att ifrågasätta dem och lyssna på andras perspektiv. Detta med att tro kan vara högst förståndigt, om man faktiskt ser längre än att stirra sig blind på vad folk tror på, och försöker förstå varför folk tror som dom gör.

Denna vecka har varit lite av en svacka när det gäller "trons liv". Dagarna har förflutit och jag avslutar alltid med att tyst för mig själv säga: "imorgon ska jag ta tag i det där...". Imorgon verkar dock inte anlända. Nu sitter jag här med en kopp kaffe och en ny dag som inte i sin begynnelse stuckit iväg åt rätt riktning. Och det är alltid jobbigt att bromsa in och ändra kursen. Men det är självklart enbart ett emotionellt problem. Att lämna det förflutna bakom sig, även om det förflutna endast ägde rum för några timmar sen, är ju bara svårt tack vare att man fortfarande låter sina känslor fortfarande vara kvar där - i det som redant hänt och inte går att förändra.
"Trons liv" handlar om att försöka leva ut det vid varje givet ögonblick i vardagen. Ska jag lyckas med det måste jag nog våga släppa de ögonblick jag vet inte riktigt var fyllda utav "trons liv". För mig är det en uppmuntrande tanke att tro är något man kan göra precis här och nu - oavsett vad man gjorde nyss, eller igår, eller för tio år sedan. Och om en tro på Gud ska kunna kallas levande, måste den nog bestå utav mer än bara minnen (hur goda de än kan vara) och faktiskt ta sig sin plats i nuet.
Att leva är ju inte att enbart minnas, utan det är ju att varje stund ta ett nytt andetag och traska vidare  i vad man tror och hoppas är rätt riktning. Nu hinner jag tyvärr inte brodera ut detta mer, har blivit beordrad ut på stan. Så nu ska jag låta tron ta ett djupt andetag och ge den lite frisk luft.

God Jul (lite i förväg).

Det dröjer. Men jag är snart tillbaka på bloggen. Har haft min dator inlämnad och det har dragit ut lite på tiden. Och min blogginspiration sker oftast sent på kvällen, men utan en dator nära tillhands överförs sällan inspiration till ord.
Nu vet ni!

På återseende snart igen. (Kanske lagom till jul, med ett inlägg inslaget i ett litet rött paket)