En inre drivkraft
Varför är det så svårt att hantera sig själv?
Alla andra kan ibland bli ursäkter man använder för att rättfärdiga sig själv, och så blir man självrättfärdig och självgod och ser på sig själv som - kanske inte perfekt, men - bättre än alla andra. I sådana lägen är det omöjligt att agera domare och peka ut skyldiga. Men det är också då man oundvikligen också dömer sig själv. Skulden vi försöker lägga på andra, blir till sist alltid en skuld vi själva måste bära.
Det som irriterar mig mest hos mig själv är inte de handlingar jag gör som jag inte gillar, utan de handlingar jag låter bli att göra som jag tycker skulle vara bra om jag gjorde. Det är snarare vad jag inte hittar i min packning som gör mig arg, än all skit som jag hittar. Alltså döms inte en människa utifrån vad hon gjort, utan utifrån vad hon inte gjort. Helt i motsats till hur vårt samhälle agerar. Våra domstolar fylls av människor som misstänkts för brott de gjort - var står de som utan tvivel, och fullt medvetet, struntat i att göra det goda?
Jag har i samtal med äldre människor märkt att det är just detta som tynger samvetet när man närmar sig döden: inte alla synder man gjort, utan alla godhets-, barmhärtighets-, givmildhets-, och kärleksgärningar man varit alltför bekväm för att göra. Det är inte de uttalade orden som man ångrar bittert, det är de ord man lät vara osagda. och som nu inte kan bli sagda, som uppehåller sinnet.
Döden bringar ljus till de rum i våra hjärtan som gapar tomt, eller som ekar av brist. Rum, på vars dörrposter det står sådant man gärna hade ägnat mer tid åt i livet.
Och jag återgår till att det är svårt att hantera sig själv. För min insikt över det jag nyss skrivit, är en insikt jag alltför ofta vet är bortglömd när jag öppnar ögonen nästa dag. Jag försöker att se bortom allt detta som hindrar mig leva det liv jag tror pulserar inom mig, det är ju också det enda sättet att komma förbi ett hinder på: att inte se på hindret, utan på vad hindret hindrar. Man måste se längre än nuet för att kunna förvalta nuet på ett sådant vis att det förändrar och för framtiden åt den riktning som livet längtar till.
Jag är tacksam för den nåd jag funnit på vägen.
Nu ska jag steka pannkakor. Du är välkommen att göra detsamma!
