Filosofadam

Bjuder på min gamla julsaga. Det får bli min årliga tradition.

Julsaga

En saga om verkligheten

Nu är tiden här för ännu en jul och vi undrar alla var tiden försvann. Det var inte länge sedan sist. Någon saknar sommaren. Någon försöker bevara sin solbränna. Någon saknar snön. Någon klagar över elpriserna. Någon ser på nobelfest repriser. Hemma i var stuga är förberedelserna igång inför julafton. Allt måste vara perfekt. Sedan oktober har mamma handlat julklappar. Pappa har ännu inte tänkt tanken.
Julaftonsmorgonen innebär att alla barn är uppe före tuppen, spända på vad som komma skall. Ingen i huset är egentligen speciellt upphetsad över att släkten ska komma. Alla måste ju nu koppla på sig sin sociala charm och prata om ämnen såsom väder och vind, lågkonjunkturer, julgardiner och barnuppfostran. Innerst inne vill väl alla gå omkring i sin morgonrock hela dagen och smutta på en varm kopp glögg. För att senare somna efter en julafton i sävlighetens tecken.
Men det är snart dags att bryta lugnet. Dörrklockan ringer och in strömmar hela tjocka släkten. In kommer svärfar, svärmor, kusinerna, kusinbarnen, sysslingarna, farbror, morbror, brorsan, syrran, syrrans pojkvän, svärmors katt, grannens hund och brorsans chef. Alla är de där.

Mor i stugan förbereder maten som även i år lyckas bli en aning bränd. Barnen kommer inte till maten när de ropas in. Middagen blir försenad. Någon blir sne. Till sist är alla samlade och den frommaste ber en bön. De vuxna äter maten och barnen petar i den. Alla barn överkonsumerar julmust. Någon känner sig tvungen att beundra maten, trots att den är en anings bränd. Någon äter för mycket och får ont i magen. Till slut kommer dock julgröten fram. Någon vägrar äta om inte mandeln läggs i. Under debatten om mandels varande eller icke-varande kallnar gröten. Mandeln åker till sist i. Barnen klagar på skinnet som nu bildats på gröten. Någon välter sirapsflaskan. Ingen har köpt någon kanel.
Därefter förpassas alla till TV:n för att se på Kalle Anka. Någon anser dock att Karl-Bertils julafton är bättre. Denne någon tillbringar de närmaste 45 minuterna ute på balkongen i ren protest. Kalle Anka bjuder inte på några överraskningar, allt är som det brukar vara. Och det är väl definitionen på tradition, att aldrig förnya utan att ständigt bevara.

Snart är det dags för julklapparna och barnen börjar springa omkring. Alla slår sig ner i vardagsrummet. Utanför står utejulgranen och blinkar för att sedan helt slockna. Pappa har ännu en gång misslyckats med tekniken. Pappa suckar och säger att han ska gå och köpa tidningen. Typiskt nog så kommer tomten även detta år när pappa är iväg. Men barnen skriker av förtjusning när de drar tomten i skägget bara för att avslöja att det är pappa.Nu vill pappa läsa julevangeliet. Någon går på toa. Någon för statistik på julklapparnas antal, färg, storlek, form och tryckmotstånd. Pappa säger amen.Snart flyger papper, tejp, saxar, etiketter och snören över hela luften. Kvinnorna i skaran försöker åberopa varsamhet, pappret kan ju användas nästa år också (vilket dock aldrig sker). Blod, svett och tårar, det är rena kriget och snart sitter alla utmattade bland sina nya prylar.

Sakta men säkert börjar en efter en att packa ihop sina saker, tacka för sig och förpassar sig hemåt. Någon ligger över natt. Någon glömmer sina barn men inte sina julklappar. Alla undrar vad grannens hund har i munnen. Svärmor saknar sin katt.Till sist lägger sig ändå tystnaden över huset. Nere i källaren står disken och torkar in. I fönstret hänger en sned adventsstjärna. I krubban saknas Jesusbarnet. I källaren står säcken med alla papper och snören. På yttertrappan står ett par utslocknade marschaller. På tomten står julgranen och tänds av och till. I sovrummen står alla nya klappar på golvet och skiner. I sängarna ligger folket och sover djupt. Någon snarkar. Troligtvis är det pappa.

Vad ska vi kalla denna årliga tradition? Stress och stök. Bränd mat. Griniga släktingar. Tomma plånböcker. Otåliga barn. Tjatiga traditioner. Krystade konversationer och oönskade julklappar. Kanske är det just detta vi lärt oss älska så innerligt och kallar just för julen?

Och om man lyssnar riktigt noga kanske man kan höra tomtens tassande på taket när han även för detta år lämnar oss. Men det är väl just dessa typer av sagor som vi inte tror på, åtminstone inte under någon annan tid av året. Men under julen så tror vi, och inte bara barnen gör det. De visar det visserligen lite tydligare, men inom oss alla finns ett barn som tror. Ett barn som tror på tomten, slädar och renen Rudolf. Men allt detta är egentligen bara symboler på vad vi innerst inne tror på. För även om inte en gubbe kommer farandes genom skorstenen, eller om ett par renar står parkerade på takknoppen. Även om inte snön faller eller om julgransbelysningen fungerar. Även om inte släkten kommer och stör eller om vi får några klappar. Även om allt det vi kallar för julen inte infinner sig så kan vi ändå när vi går och lägger oss höra att någon tassar runt i huset och ser över oss.

Denne någon finns där även på de övriga 364 dagarna, men det är på julafton vi släpper fram barnet i oss, det är då vi tror, det är då vi lärt oss att lyssna.

SLUT!