Historien om ett porträtt

Jag tänker mig att vi som kristna är kallade till att vara porträttörer (heter det så?). Vi är kallade att fatta tag om penseln och måla bilden av Gud.
Känslan är att många av de människor jag möter som tvivlar på Gud, bär på en gudsbild som inte stämmer. Många avfärdar Gud pga ett dåligt porträtt. Men det är ju konstnären man borde avfärda, inte modellen.

Samtidigt så är det svårt att måla bilden av Gud. Men vi behöver lära oss att ha blicken fokuserad på den vi försöker avbilda. Många gånger flackar blicken och gör att vi målar av helt andra saker (oftast hamnar blicken på en spegel, och vi målar av oss själva). Det är då inte konstigt att människor inte finner någon större tro på Gud.
Men även om detta framstår som en uppgift som enbart främjar sanningsrelativismen, och skapar spänning när det kommer till tolerans för individens sätt att måla, så verkar detta vara den väg Gud önskar att vi ska vandra. Och det är visserligen den väg där risken för att, ursäkta uttrycket, ge Gud ett dåligt ansikte, så är det samtidigt den enda vägen där Gud kan vara försäkrad över att han kan bli avbildad och samtidigt ge oss utrymme för personlighet, stil och kreativitet. För det är ju ändå så att Gud har enbart gett oss två saker: modellen och ramen, allt annat är "en skapelse".

G.K. Chesterton uttryckte något liknande när han skrev:
"Hur kan vi göra så att konstnären förblir missnöjd med sina tavlor utan att han blir totalt missnöjd med sin konst? Hur kan vi göra så att en man alltid är otillfredsställd med sitt arbete, ändå alltid tillfredsställd av att arbeta? Hur kan vi försäkra oss om att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret i stället för att välja det naturliga och mer mänskliga att kasta ut modellen genom fönstret?"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0