En stunds stilla eufori
Kaffet är på G...
Man kan inte börja dagen med något bättre än att sitta i soffan och lyssna på hur kaffebryggaren arbetar för fullt för min skull. Det är kärlek.
Trots att vissa dagar startar med en känsla av uppgivenhet, och ibland ensamhet - så är alltid koppen en tillflyktsplats.
Även då dagarna vaknar upp till entusiasm och med en tro som tror sig övervinna allt, är koppen alltid en stunds kontemplation över det som skall komma.
Med en kopp i handen blir varje plats som hemma. Jag undrar om det finns finkaffe i himlen? Det måste finnas, hur skall jag annars få tid till små stunder av stilla eufori?
Min tro
Varför tror jag som jag tror?
Flera olika sätt att se på saken kommer till mig:
a) Tror jag för att jag blivit lärd till det?
Spontant skulle jag vilja svara ja på detta påstående, men inte med någon åtanke att just min tro skulle vara unik i det avseendet. Snarare är det nog så att vi alla, mer eller mindre, har blivit "lärda" till att tro på ett visst sätt.
Vi växer ju alla upp inom en viss kontext, som vi oavsett om vi vill det eller inte, ser som verkligheten. Sen börjar vi ifrågasätta och vi omfamnar delar, och förkastar andra delar, av det vi lärt oss. Men det är svårt att skaka av sig spåren av modersmjölken...gamla mönster sitter gärna kvar. Därav tvivlen på min tro.
b) Tror jag för att det är sanningen?
Sanning ses ofta som något relativt, och till viss del stämmer det. Men all sanning kan inte vara relativ, det skulle upplösa själva meningen med ett sanningsbegrepp. Den stora frågan är om det är sanningen som gör att jag tror, eller om det är tron som skapar sanningen?
Det andra påstående faller när det kommer till att behålla intellektet intakt. Det finns ingen logik bakom att tro skulle göra något sant, och en sådan grundsyn skulle verkligen ge starka själv till att tvivla på sin tro.
Framvaskad blir till sist frågan: vad är sanning? Och är det den sanningen som jag tror på? Därav tvivel på min tro.
c) Tror jag för att jag vill att det ska vara sant?
Ofta känner jag att mitt inre, till hela sitt väsen, vill tro, men förmår inte. Kanske jag bara håller fast vid min tro pga att min vilja är starka än min förmåga? Är tron mina kläder, och jag räds nakenheten mer än att äga fel klädnad? Därav tvivel på min tro.
Slutsats:
Min tro hamnar ofta under luppen, och jag har vridit och vänt på frågorna många gånger (och kommer med all säkerhet göra det igen), men jag finner inte svar genom att enbart ställa frågor. Jag måste, trots mina tvivel, tro på något. Vardagen tvingar mig till det. Man kan inte leva utan att ta ställning, både till smått och stort, och att ta ställning är att grunda sig på en tro.
Jag tror för att jag verkligen tror på att jag funnit sanningen, än dock inte fullständig. Jag tror för att jag funnit att min tro alltid är starka än mina tvivel. Jag tror för att jag prövat min verkligheten, om och om igen, och den håller. Jag tror för att jag föddes naken, och jag måste klä mig med något, och jag tror jag funnit något som faktiskt passar riktigt bra...
Syndabockar
Vi har en kultur (eller dålig vana kanske är ett bättre ord?) i Sverige att leta syndabockar så fort något dåligt sker. Det allra viktigaste i problematiska skeenden verkar ju vara att leta upp någon eller några som är skyldiga till problemet. Att få någon straffad kan ibland vara mer intressant än att finna en lösning.
Tror vi att lösningen finns i själva straffet?
Ibland är sökandet efter en syndabock, tror jag, ett sätt att dämpa sitt eget ansvar. Och ibland kan det också vara ett sätt att visa att man inte är som den skyldige. I båda fallen är det intressanta inte att faktiskt bry sig om det problematiska, utan att ha någon att beskylla.
Vi lägger mer krut på att dividera om vems misstag det var att Sverige inte vann VM-guld i hockey, än att glädjas åt bronset.
Vi ägnar mer tid på att fiaskostämpla Eurovision än att faktiskt imponeras av att vi gick vidare från semifinalen.
Vi ursäktar vårt bristfällande beteenden med hur alla andra orsakat det, än att försöka hantera och förbättra beteendena.
Vi är mer intresserad över vem som sköt Olof Palme, än att se hur någon kan gå så långt som att skjuta en annan människa.
Syndabockarna blir bara fler och fler i vårt land. När ska det förändras?
Lite musik är aldrig fel
Stratovarius släpper nytt snart - utan Tolkki, något som jag innan trodde var omöjligt, men som jag nu enbart ser fram emot. Tolkki har de senaste åren knappast bidragit med nåot intressant, förutom enklart godkänd debutplatta med Revolution Renaissance.
Nu står de övriga grabbarna i Stratovarius på egna ben som sagt, och av några provlyssningar via youtube att döma, så klarar sig dom alldeles utmärkt ändå. Kanske t o m bättre?
"Polaris" släpps nästa vecka. Samtidigt släpper Saint Deamon också nytt, och deras debut förra året var en njutning för den del av örat som lyssnar på melodisk metal.
Det ser ut som att nästa vecka blir trevlig alltså :)
Kjell
http://svtplay.se/t/109548/kjell De nya favoriterna - Kjell, Peter o Birgitta :D
En fråga om förnyelse
Det finns två sätt att bli av med allt hat:
1. Du kan släppa ut det, börja använda det, börja hata. Resultatet blir att världen blir hatad och att du inom dig lämnar en lucka som snart börjar fyllas med nytt hat.
2. Men du kan också ta allt hat och behålla det, men börja förvandla det, förvandla det till kärlek. Och därefter släppa ut det. Samma kraft i hatet blir genom förvandlingen en sorts rekyl vars effekt blir att man älskar världen - och fyller andras luckor med någonting gott.
Denna princip gäller allt ont som vi bär på inom oss. Och samma princip tror jag gäller det som Gud vill göra med oss människor. Gud är inte ute efter att fördöma oss och byta ut oss. Att gå från den gamla människan till den nya handlar inte om att bli utbytt.
Det Gud gör är att han tar allt det gamla i oss och förvandlar, förnyar det till något nytt. Han bearbetar oss bit för bit, restaurerar upp oss. Och kraften i denna förvandling blir synlig när något nytt kommer ur den.
Att vara kristen är så lite en fråga om att ersätta en gammal livsstil med en ny. Det handlar om att ta den gamla livsstilen och forma om den - samma materia, men en annan utstrålning.
Hur var frågan nu igen?
Är det sant att Gud finns?
Frågan är relevant, vare sig man tror eller inte tror att Gud finns. Men det är en fråga var process mot svaret många gånger är krokig och diffus.
Ibland har jag känt uppgivenhet i den djungel av olika riktningar frågan kan ställas i, var ska man börja? Och när jag väl funnit ett svar som klarnar upp dimman så ser man snart återigen en ny frågeställning resa sig och åter föra in dimman i synfältet.
Jag tror att vi ibland förväxlar frågorna. Vi letar svar till frågor som egentligen inte löser grundfrågan. Det finns grundläggande frågor, och så finns det intressanta frågor. De intressanta triggar vår lust till att diskutera och kategorisera, men de lämnar oss också med enbart fler luckor att fylla. De grundläggande frågorna däremot är de viktigaste, det är dom som gör att vi kan finna en tro att bygga på - oavsett vad den tron är.
Jag tror att Gud finns. Inte för att jag har alla svaren, utan för att jag funnit svar på de frågor som rör stommen - inte fasaden. För mig har Gud inte blivit förklarad, men Gud förklarar min värld, därför tror jag att Gud existerar.
Någon har jämfört Gud med solen: Solen är inte något man stirrar rätt in i, du vänder snabbt bort blicken. Men det är solen som gör att du ser allt annat.
På samma sätt tänker jag om Gud.
Att något är sanning är en enklare del att förstå, än att förstå hur det kan vara sant. Att jag tror Gud finns ligger delvis i att jag då får ihop de bitar av världen som finns. Hur de pusslas samman vet jag dock inte, mer än att Gud sammanfogar dom.
Därför tänker jag att det gäller att finna de rätta frågorna att svara på, när man väl gör det då kan man leva med att det inom området kan röra sig många svarslösa frågor. En ram med ett ofullständit motiv är åtminstone en tavla, ett ofullständigt motiv utan ram är ingen tavla alls.
Reasonable Faith
Reasonable Faith - William Lane Craig
Med ett inbjudande omslag var det med stora förväntingar som jag tog tag i läsandet av denna bok. William Lane Craig har sedan en tid tillbaka väckt mitt intresse genom en hel del citat och kommentarer ifrån andra böcker. Och efter att läst denna bok förstår jag varför han omnämns lite här och var, för detta är, i mitt tycke, en utomordentlig författare inom apologetiken.
Boken tar upp det mesta som behövs för grundläggande kunskaper inom kristen apologetik. Är man intresserad av ämnet så är detta en bok att gräva ner näsan i - om man orkar med det engelska språket, och de ibland ganska invecklade partierna.
William Lane Craig delar upp sin bok i fem olika delar:
a) Tron
Detta kapitel behandlar frågan om hur vi kan veta att den kristna tron är sann. Och det är ett kapitel som kanske kan verka vara besmittad med lite cirkelresonemang, där Craig menar att Den Helige Ande är skälet till att vi kan veta att kristendomen är sann. Men läs och begrunda är mitt tips
b) Människan
Craig går vidare och målar upp hur mänsklighetens situation ser ut - med eller utan Gud. Kaptilet handlar om hur ett liv utan Gud blir praktiskt/filosofiskt omöjligt att leva - om man verkligen ska följa vad ateismen lär. Personligen är det ämnen som intresserar mig och slutledningarna som Craig tar är talande och häpnadsväckande i sig, samtidigt som dess sanningar kan verka vara avlägsna det vardagliga livet. Men ateismens yttersta filosofi är också omöjlig att till fullo leva ut - vilket ockå är en stark antydan på nödvändigheten av att Gud måste existera.
c) Gud
Efter detta kommer gigantkapitlet om Guds existens kontra icke-existens. Craig målar upp hur man genom historien funderar kring frågan om Gud, och han visar med bilder och modeller på olika sätt att försöka bevisa eller motbevisa Guds existens och att förklara Universum.
Stundtals riktigt tungt att läsa, mycket pga engelskan och de, redan på svenska, invecklade ämnesområdena.
d) Skapelse
Kapitlet handlar inte om hur allting kommit till, det tas snarare upp under föregående kapitel, utan detta kapitel tar upp frågor kring hur vi kan veta historia, och om mirakler är möjliga.
Delen om Historia är intressant och matnyttigt, och delen om mirakler är svårbegriplig på sina håll men också väldigt förtydligande över hur förutfattade meningar det finns om miraklers omöjlighet.
e) Kristus
Boken avslutas med att skriva om Kristus. Har han funnits? Var han Gud? Har han uppstått? På många sätt tycker jag detta kapitel är det allra viktigaste, för kristendomen står och faller på Kristus. "Bevisa" sanningen om Jesus Kristus och du har en stadig grund att bygga din kristna tro på - eller den största och vettigaste anledningen att överge samma tro.
Apologetik behövs idag i Sverige. Få människor är insatta - desto fler tror jag är intresserade av att få veta. När man läser en sådan här bok inser man djupet av hur vi förlorat en sund undervisning kring dessa ämnen i skolan.
Svensken idag behöver inte ta ställning till Gud, därför där finns inget att ta ställning till. Gud är varken skyldig eller oskyldig - för ingen har ställt honom mot väggen. Men det finns fakta att lägga fram, det finns sanningar som måste predikas så att människor kan ta ställning.
Sen är faran med apologetik att allt blir argument och bevisföring som slutar i smutskastning och beteckningsindelningar. Vi får aldrig glömma att all sanning i världen först och främst ska visas - inte sägas. Man kan bevisa att Jesus uppstod från de döda, men vad hjälper det om kyrkan beter sig som om den fortfarande ligger kvar i graven?
Väntan på Gud
Simone Weil - Väntan på Gud
Har i dagarna läst ut min första bok skriven av Simone Weil, en författarinna som jag genom citat från andra böcker blivit lite intresserad av att läsa. Nu har så skett.
Boken är en sammanställning av Weils brev och essäer, men man kan ändå i det mesta känna att de olika kaptilena följer varandra - om inte i det specifika ämnet så definitivt i stilen.
För min egen del var detta en så kallad "guldklimpsbok", dvs. det mesta talar inte alls till mig, men så rätt vad det är dyker några rader upp som fångar intresset. Det gör att boken som helhet inte blir något speciellt för mig, men en helhet som måste läsas för att inte missa de små guldkornen som finns bland raderna att finna.
Weil skriver, i mitt tycke, på ett svårbegripligt vis och med en gammalmodig stil (visserligen inte konstigt med tanke på hennes samtid), och detta gör att en hel del stycken kräver sitt fokus för att förstås - ett fokus jag inte själv kände mig villig att ge under min läsning.
Tycker dock att var och en som är intresserad av de mer filosofiska och kontemplativa nyanserna av tron bör läsa Weil. Hon följer inte strömmen utan levererar en hel del, kanske kontroversiella, tankar, men hon serverar framförallt en genuin gudslängtan som, även om den inte ger alla svaren, uppmuntrar till ett eget, mer djupare, sökande efter Gud.
Och en bok, oavsett hur, som lyckas vända läsarens ansikte mot Gud, är en bok väl värd att läsas.
Jesusmanifestationen
Har precis kommit hem ifrån årets Jesusmanifestion, och tre saker tar jag med mig:
1. Göran Skytte
Nja, jag tar inte bokstavligt talat med honom hem, men jag blev starkt gripen av att höra Skytte dundra på om att Jesus sannerligen lever och att segern är Hans.
Jag minns Skytte från debattprogram och annat dylikt när jag var yngre. Och det var en smula förundrad som jag lyssnade på Skytte under helgen. Han personifierade vad jag skulle kalla för en helomvändning. Och hans liv vittnar om att en klart tydlig ateist kan komma till tro, och att även de som till det yttre verkar vara starka och säkra på sin sak vandrar omkring med tvivel.
2. Stämningen
20 000 människor, och inte ett enda bråk, fylla eller liknande tråkigheter. Det måste jag säga är beundransvärt och ett slående starkt vittnesbörd till samhället.
3. Behovet av förkrosselse
Återigen inser jag att endast Gud kan förvandla världen - och mig. Och att allt måste börja med att han förvandlar mig - inte min nästa. Vi behöver, tror jag, som kristna be och längta efter att Gud ska skänka oss nåd och förkrosselse över vår värld. Mina knän bär alldeles för sällan på skrubbsår efter bönen... de borde ske en förändring. Inte be för att man känner sig tvingad, utan be för att man inte kan annat när hjärtat är fyllt av nöd.
4 En god kebabupplevelse på Diddes
Ja, jag skulle bara skriva tre saker, men detta får du se som en bonus jag bjuder på!
Ett år till nästa Jesusmanifestation...
