Filosofadam

Har nu till sist läst ut hela Harry Potter-serien. Finally. Någonstans i mitten av alla böcker var det lite trögt, men det hela avklarades ändå på ett par månader. Här följer några få tankar kring dessa böcker.

För det första är det en serie böcker som förändrar jämns med vägen. Kanske det också är den naturliga utvecklingen i och med att huvudfigurerna också förändras under historiens gång. Hur som helst tycker jag att de sista böckerna också är de bästa, och också de böcker som bjuder på störst djup och eftertanke.

Harry Potter är ingen Sagan om Ringen, men det hade jag inte förväntat mig heller. Å andra sidan leverar Potter en mer lättsam underhållning, där Sagan om Ringen är mer svårtuggad.
När jag nu ser tillbaka på hela Potter-serien och liksom summerar dess handling och figurer, så kan jag inte annat än medge att storyn tilltalar mig.

Visst, böckerna är fyllda av ganska simpel humor (men det är ju min humor också ibland) och en del rent filosofiska krumbukter (jag kan inte riktigt smält tidsresorna i bok nr 3). Men sen är också böckerna fyllda av barnsliga äventyr, spännande mysterium och smarta drag. På minus sidan för storyn är att den ibland vill säga lite för mycket, vissa sekvenser i storyn får inte sin fulla förklaring utan blir ytligt hanterade och lämnar läsaren med kanske alltför lite information. Men på plus sidan är historien så omfångsrik att man som läsare, med sin egen fantasi, ryms mellan raderna och får plats att bli en del i historien.

Av alla figurer i Potter så är det inte Harry, Hermione, Ron eller Dumbledore som jag fastnar för mest. Inte heller alla biroller som dyker upp längs vägen. Och när bokens sista sida är läst kan jag inte än annat att få känslan att bokens huvudperson är - Snape. Genom hela historien är Snape den person som man som läsare borde sympatisera minst med, men som man efter sista sidan - borde sympatisera mest med. Detta spann mellan fall och upphöjdhet gör Snape till en fängslande karaktär. Och han är en sådan karaktär som jag fastnar för - dessa personer som får den otacksamma rollen, men som gör allt med hjärtat och, precis som Harry konstaterar, som visar prov på det största modet av dom alla.

Den största spänningen var inte att få lösningen på kampen mellan Voldemort och Potter, utan att förstå mysteriet med Snape. Eller vad tycker du?