Filosofadam

"Man leder inte människor utifrån sin förmåga eller kunskap, utan utifrån sin karaktär"

Dagens morgonbön kom för mig att handla om karaktär (och kaffe). Jag har på senaste tiden intensifierats i min känsla av att det viktigaste jag har att arbeta på, är min karaktär. En människans karaktär är den grund varpå den människan verkar. Som karaktären är, kommer också den människans gärningar vara. Ändå verkar det som om vi alltför ofta försöker arbeta i den omvända ordningen. Vi börjar med ytan, och om det behövs tar vi itu med grunden.

Att vara trogen i det lilla är en förutsättning för att kunna anförtros det stora. En sanning som vi sällan riktigt tar till oss. För visst är det just småsakerna vi tummar på. Vi är principfasta när det kommer till stora frågor, men vid detaljfrågor är vi snabba på att kompromissa. Jag tror vi behöver omvärdera sättet vi hanterar detaljer. Och framför allt de detaljer som vi endast själva ser.

Ibland kan man få reaktioner som menar att man är lite väl petig när det kommer till detaljer. Och visst, ibland kan det säkerligen bli fel fokus även i detta. Det gäller att hitta en balans mellan karaktärsstyrka och askes/självspäkning. Men jag tror nog världen lider av fler karaktärlösa än av asketer.

När det kommer till andlighet verkar vi ofta vilja förenkla den sidan av livet. Vi vill inte bli utmanade i vårt andliga liv, men vi vill växa i det. Men går det växa andligt utan att förändra sig andligt? Och kan förändringar ske utan utmaningar och kamp? Jag tror inte det. Erfarenhetn säger något helt annat.

Just nu försöker jag lära mig att stiga upp tidigt på morgonen, trots att hela mitt väsen är kvällsmänniska. Spelar detta någon roll rent andligt? Är inte tidpunkten som jag går upp på en lördagmorgon ganska småaktig i jämförelse med andra saker i livet?
När jag tvingar mig själv att gå upp så är det inte för sakens skull, utan för att jag vet att det formar min karaktär. Om min karaktär är trogen i det lilla, så kanske den också en dag kan anförtros saker av större mått.

Det är därför jag ibland anser att det är nåd att Gud inte anförtror mig större ting, jag skulle ändå inte vara redo...