Alltid något

Tiden är en gåva. Det gäller att förvalta den väl. Jag upphör aldrig att förvånas över hur oväl (om man kan säga så) jag är som förvaltare. Åtminstone känner jag mig lite halvdan på området. Det är som att jag inte riktigt behärskar att bollen är rund. Den borde vara fyrkantig. Eller både och.
Det är underligt hur små gruskorn alltid hittar sig fram till maskineriet. Och vi vet ju alla att såsfläcken på slipsen får mer fokus än själva slipsen. Man kanske behöver vrida perspektivet lite. Försöka se sina fläckar i vardagen... som just fläckar, och inte heltäckande färg. Det behöver man för att inte helt kasta in handduken.
Korset kommer alltid före kronan. Den principen gäller. Men när har man burit korset tillräckligt långt? På livets Via Dolorosa. Problemet för mig är inte korset vikt, utan att jag, i min idioti, alltid väljer fel sandaler.
Men livet är ibland en öken. Där jag, mer än något annat, önskar en del oaser att släcka törsten vid. Problemet är, att man alltför ofta tror att oaserna i sig är målet. Man stannar gärna och bygger sig en hydda. Då stagnerar människan. Och når aldrig fram.
Guds nåd är den att han aldrig ger för mycket, utan precis så pass att vi klarar nästa etapp. Törsten efter Honom är vår rörelse framåt. Genom ökenlandskapet.
Skulle inte detta röra mina frågor kring tidsförvaltning? Det skulle det säkert. Men kanske det är bra att lämna tiden åt sidan för ett tag, och enbart låta orden formas fram. En text föder man fram. Får man redigera en text efteråt då? Självklart! Det man föder vårdar man nämligen.
Fast jag har inte redigerat denna text.
Det har jag inte tid till...


Kommentarer
Postat av: Anonym

Väldigt tänkvärt. Mycket kan klarna om man lägger en tid för att fundera. Mycket kan klarna för att man just inte lägger så mycket tid. Gud ger oss iaf tid att umgås med honom. Frågan är om vi ger honom tiden. Ser vi framåt?

2009-09-04 @ 23:08:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0