Filosofadam

Senast jag skrev ett inlägg om deckare summerades inlägget, och dess kommentarer, med slutsatsen att vi ser för mycket skit - och vi gör gladeligen frivilligt.
Del två i Millenium-serien är nu avklarad och den följer exakt samma spår som den första filmen. Kanske en liten tillbaka gång på snaskigheterna, men det är ändå rått och brutalt genom hela filmen.

Jag gillar helt sonika inte genren "deckare", därav kanske jag är alltför subjektiv och orättvis i min bedömning. Men om vi klär av deckaren alla dessa spänningsmoment och suggestiva stämningar - om vi liksom stirrar på deckarens nakenhet. Är det då underhållning vi ser?

För mig blir en deckare, såsom denna, enbart en otäck påminnelse om att världen inte är den bästa i alla lägen. Popcornen fastnar i halsen vid närmare eftertanke på vad det är jag ser, och betalat för att se. Min lilla inre röst säger: jaha Adam, och vad av uppbyggelse gav dig den här filmen?

Jag har fortfarande inte lyckas punkta NÅGOT av uppbyggelse...