Filosofadam

  

Har precis avslutat läsningen av boken The God Question, skriven av J.P. Moreland. Mitt spontana intryck av boken var till en början lite skeptiskt, jag tycker Moreland "körde på" lite för mycket, och gav en kanske alltför självsäker vinkling av bokens frågor.
Samtidigt är det kanske just ett sådant sätt att bemöta läsaren som ibland behövs. Att som författare våga stå för en grundsyn på tillvaron är viktigt. Själva kan jag märka att jag alltid försöker förklara grunderna om och om igen, och missar på så sätt att komma framåt i samtalet med någon/några.

Men efter en liten trevande inledningen där Moreland lägger upp ett upplägg som i korta drag går ut på att vi i västvärlden (och främst inriktat på Amerika) är de som historiskt sett har det allra bäst, men ändå är vi som allra mest olycklig. Jakten på lycka är bokens startpunkt.

Därefter svänger Moreland in på ett par kapiel som adresserar en hel del filosofiska och vetenskapliga frågor kring Gud, Guds existens och Jesus Kristus. Här tycke jag personligen att boken är som allra mest intressant, och det beror antagligen på att jag hellre grötar ner mig i sådana ämnesområden.
Moreland lyckas på ett bra sätt, trots väldigt komprimerat, lyfta fram intressanta aspekter och perspektiv kring dessa frågor. Och han gör det tydligt, och med tyngd. Till viss del skulle man kunna plocka ut dessa kapitel och nästintill läsa dom såsom en fristående mini-bok.

Sen övergår Moreland till att delge sin mycket personliga vandring till tro, och genom tro. Positivt självklart, att han delar även rikt ifrån sitt eget liv. Det gör att boken inte enbart blir en författad bok, utan att orden också representerar en medmänniska.
Denna del av boken sammanflätas sedan med den avslutande delen som handlar om hur läsaren kan själv erfara det Moreland erfarit. Här tycker jag boken sticker iväg lite åt fel håll. Åtminstone upplever jag det så. En hel del av de "vittnesbörd" som Moreland hänvisar till kan sticka i ögonen på en del, då hans slutsatser ibland är lite onyanserade.

Att tro på Gud är inte så lätt som en bok kan få det till att låta. Och att som författare balansera mellan att skapa tro och skapa tvivel är inte en enkel uppgift. Jag tycker Moreland rent teoretiskt lyckas, men när de praktiska tipsen kommer så vacklar det lite. Men det är en genuin bok, som jag absolut kan tänka mig att rekommendera. Men, man bör läsa den utifrån förståelsen av att det är en amerikan som sriver till amerikaner.

Att vara neutral är trenden i vårt samhälle. Åtminstone när det kommer till att påverka. Sverige har idag en konsensus kring att "vetenskapen" är det neutrala. Det är i alla fall det budskap som är svårt att missa när de religiösa och politiska alternativen får gå åt sidan. Men är vetenskapen mer neutral än någonting annat?

I skolan idag är det den vetenskapliga vägen som är normen, allt annat förpassas till friskolor, och de i sin tur är under hård kritik, just för att de avviker ifrån normen. Det är inte lätt att vara ovetenskaplig (om det nu är det man är).

Jag tror att neutralitet är en myt. Det finns ingen som är neutral, och de som försöker vara det misslyckas med att vara någonting överhuvudtaget. I en djungel av åsikter och motiv måste vi som människor, som samhälle, våga värna om den mångfalden. Vi kan inte hela tiden vara rädda för att farliga åsikter ska påverka oss. Talet om neutraltiet är ett försök att utåt sätt sudda ut gränserna, men gränser är inte enbart något yttre ramverk, utan gränser är många gånger ett resultat av en stark invärtes identitet.

Att vara fullständigt neutral är en utopi. Och tron att det som är vetenskapligt skulle vara neutralt och inkluderande är en illusion. Och ibland förstår jag inte kritken som t ex religiösa frisskolor får för att de är exkluderande och "påverkande". Påverkar inte vetenskapen också? Och är inte vetenskap ett område som inte har något att säga om vissa andra livsviktiga saker i livet?

Vi måste våga bli påverkade av vår omgivning, vi måste våga låta andra påverka och bli påverkade också. Inte för att allt är bra och nyttigt, utan för att vi genom att försöka tala neutralitet till folket inte lyckas med ett dyft, vi skapar enbart ett samhälle där vi blir ännu mer rädda för det vi inte känner till, och rädsla föder okunskap - och snart är vi ett samhälle som bara har kunskap om en sak, nämligen det som vetenskapen lär ut, och då kommer det visa sig att vetenskapen inte heller är speciellt inkluderande eller neutral, snarare tvärtom.

Vi behöver identitet som skapar gränser, och vi behöver gränser som formar identitet. Det är fullt naturligt att det funkar så, och jag tror det är fullt religiöst, politiskt och vetenskapligt också. Och en sak som det inte är, är neutralt!

Jag har en starkt känsla långt inom mig som viskar till mig: "man ska läsa de böcker man har innan man köper nya". Jag gör mitt yttersta för att trycka undan den rösten. Jag vill ju köpa nya böcker. Det finns en stor stimulans i att sprätta upp ett wellpappaket från adlibris och bläddra loss i ett par nyinköpta böcker. Nya böcker har förmågan att få mig att känna mig intellektuella enbart genom att placeras i min hand. Och för att inte tala om känslan när man öppnar boken och läser kapitlernas titlar och iakktar bokens disposition och inandas lukten från en alldeles oanvänd bok. Det är njutningsbart. Och det är nördigt.

Nu har jag återigen köpt nya böcker som du förstår. Och för att du ska hålla dig uppdaterad över vad jag har i mitt egna lilla bibliotek där hemma så följer här en liten bokbriefing.

The God Question av J.P. Moreland
Har precis börjat läsa denna bok, och det kan hända att en fylligare rescension dyker upp här på bloggen vid ett senare, utläst, tillfälle. Detta är en bok som behandlar en del filosofiska resonemang kring skapelsen och Guds existens. Även ett komprimerat, men fullt övergreppande och handgripligt, material kring personen Jesus är med. Syftet med boken är att ge en intellektuell grund över den kristna tron, och ett personligt vittnesbörd (med lämplig förklaring) om det kristna livet - så att man som läsare kan finna ett liv med mening. Utgångsläget är att vi i väst har det bättre än någonsin, men är samtidigt mer deprimerade än någonsin. Hittintils gillar jag boken. Den började lite segt och kändes inte klockren, men har utvecklas till mycket trevlig läsning.

Elvis som hötorgskonst av Rob Bell
Jag har hört mycket gott om denna bok och tänkte att det var dags att faktiskt köpa den. Den verkar vara en ärlig, vardaglig och klok bok om det kristna tron och livet. Ska bli kul läsning!

Inga enkla frågor av William Lane Craig
Äntligen översätts en av Craigs böcker till svenska. Det innebär att jag helt enkelt måste köpa den. Denna bok är nog ett naturlig val när det vankas översättning då den behandlar aktuella ämnen för oss i Sverige. De svåra frågorna som titeln referar till är frågor kring abort, homosexualitet, lidande, ondska, tvivel och anspråket att Jesus är den enda vägen. Troligtvis är det inte en djupdykar bok men säkerligen en bok som levererar bra grunder att stå på.

Who Was Jesus? av Tom Wright
En liten nätt bok från början av 90-talet som är ett gensvar på kritiska röster kring personen Jesus. Ytterliga kanske bra material i sökandet efter vem Jesus verkligen var?

Paul av N.T. Wright
Wright har kommit att bli en av mina senaste favoriter på författare vars böcker jag mer än gärna kolla närmare på. Detta är, från Wrights sida, en studie av Paulus och hans sätt att tänka och se världen. Antagligen är detta en bok som kräver sin tid och sitt engagemang, och jag hoppas kunna ge boken bådadera inom sinom tid.

After You Believe av N.T. Wright
Återigen Wright, återigen en bok jag ser fram emot. Boken är en fristående fortsättning på Wrights andra två böcker, Simply Christian och Surprised by Hope. Böcker som jag tyckte om, och som jag ämnar läsa om - och kanske t o m läsa alla tre i kronologisk ordning. Det kanske dröjer helt enkelt innan denna bok dyker upp i form av en rescension på bloggen. Hur som helst så är detta en bok som bollar tankar kring hur vi kristna ska leva här och nu.

The Prodigal God av Timothy Keller
För er som uppmärksammat det så har jag en följetång på bloggen som baseras på en annan av Kellers böcker, detta är således en författare jag fastnat för. "The Prodigal God" är en kort liten bok som tar läsaren med på en vandring genom liknelsen om den förlorade sonen (the prodigal son, för er som inte är lingvistiskt insatta :P).

The New Testament Documents - Are They Reliable? av F.F. Bruce
Alla tunga böcker verkar ha författare med dubbel-initialer, det verkar höra till. Men det hör egentligen inte till här.
Den framlidne Bruce var en av de stora inom bibelkritik och bibelkommentarer. Detta är en modern klassiker inom Nya Testamentet studier. Är NT pålitiga dokument, är NT sanning? Läs denna bok och du får lite mer kött på benen.

The Christian Atheist av Craig Groeschel
Har aldrig hört talas om författaren, och titeln "den kristne ateisten" fångade mitt intresse - och mitt bankkonto fick betala för det. Jag tycker det verkar vara en vettig bok som berättar om sådant som inte kanske alltför ofta benämns, åtminstone har jag aldrig stött på en bok som så grundligt har detta som tema. Det hela handlar om hur man som kristen tror på Gud, men lever som om man inte gjorde det. Gapet mellan tro och efterlevnad är påtagligt i Sverige, och i mitt eget liv ibland, därför blir detta intressant läsning.

Atheist Delusions av David Bentley Hart
När David Bentley Hart har skrivit några fler böcker och blivit lite mer "legendarisk" då kommer han byta namn, då kommer han heta D.B. Hart istället.
En bok skriven som underlag för debatten med ateister. Det ligger i tiden. Aldrig förr har väl den ateistiska och den humanistiska rösten utmanat den kristna. Hart skriver för den som vill ta del av debatten och visa att den kristna tron bygger på en stadig grund, medans ateismens grund skakar. En av de nyinköpta böckerna jag ser mest fram emot att få läsa.

Nu står kaffet klart och böckerna är redo att bli använda. Läs gärna du också så har jag en sparringpartner bland idéerna.

Bläddra lugnt...

"Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet" - 1 Timoteusbrevet 4:12

Hur är man ett föredöme?

Ord:
Jag tror inte vi alltid förstår hur viktiga våra ord är. Man kan men endast ett litet ord förstöra en livslång relation. Och man kan med ett enda litet ord få en människa att känna sig som den viktigaste personen i världen. Så nog är det bra att man kan vara ett föredöme i sina ord.
Ibland tar vi det nästan som en rättighet att få säga vad som helst till vem som helst och om vad som helst. Vi har ju ändå yttrandefrihet i Sverige. Men kanske vi borde ändå lära oss att hålla vakt på tungan? Själv vet jag hur lätt jag har att ironisera över det mesta, och så säga det där skämtet som man vet, om man tänker efter, inte alls är speciellt vettigt - eller föredömligt. Och så i nästa stund håller jag tillbaka de där orden som skulle vara så viktiga att säga, men som är så jobbiga att säga för att allt kan misstolkas. Men kanske är det så att vi är rädda för att ge varandra beröm och uppmuntran för att vi är så ovana vid det, och är man ovan vid något så blir det också svårt att hantera.

Gärningar:
Stämmer det jag gör överens med det jag säger? Det är alltid lätt att säga att man tycker om alla människor, men det kanske är motsatsen man visar när det väl kommer till kritan?
Och en annan sak som är viktigt när det kommer till att vara föredömlig i gärningar är vad du och jag gör när ingen annan ser. Det är inte bara gärningarna som syns som räknas. Det finns ju en liten paradox i våra liv, nämligen: att när vi gör dåliga saker vill vi inte att någon ska se, men när vi gör bra saker vill vi synas. Hur skulle våra liv förändras om vi gjorde bra saker när ingen såg oss, och "vågade" göra dåliga saker helt öppet?

Kärlek:
Tror att detta handlar mycket om varför vi visar kärlek. Det är alltid enkelt att älska och visa kärlek när man själv vinner på det, men att älska dom som inte förtjänar det, eller när vi själva inte tjänar på det, då är det mycket svårare - men desto mer föredömligt.

Trohet:
I vår tid finns det få föredömen när det kommer till trohet. Och det handlar inte enbart om kärleksrelationer. Snarare tror jag att det berör mycket mer i livet än vad vi tror. Vi lever i en tid där allting går att byta ut när vi tröttnat på det. Att vara trogen en partner är inte allt. Det handlar om att vara trogen bland dom man rör sig med. Att komma i tid är t ex något som handlar om trogenhet. Att låta bli att skvallra gör det också. Ord som kontinuitet och lojalitet är ord som mer och mer tappat mark i vårt samhälle. Vi förändrar när det passar, även om det innebär att vi bryter de band som vi kanske borde vara mer trogna åt.

Renhet:
Att leva rent är ett komplext uppdrag. Det finns så mycket inom detta som uppfattas privat och något som man helst vill sköta själv och utan att andra ska säga hur man ska vara. Jag tror att just den inställningen är grund för problemet. Om vi verkligen ska vara föredömen när det kommer till renhet, då behöver vi tillåta att andra ser igenom oss och får mandat att tycka och säga.

Det är en ständig utmaning för oss alla att se oss själva som föredömen. Ofta vågar vi nog inte, för vi vet att vi då behöver förändra saker i våra liv. Men vi måste nog också våga vara ärliga mot oss själva och varandra. Vill vi förändra saker och ting? Det är lätt ibland att svara ja på den frågan. Den svåra frågan är dock: är vi beredda att göra det som krävs av mig för att förändring ska ske?

Då var det dags att dela lite tankar om låtarna på den andra av Avantasias senaste två alster - Angel of Babylon

1. Stargazers
Låten startat lite segt men när den sedan kickar igång blir det riktigt trevligt. Det trevlig håller sedan bra fart och övergår till ett fint parti av trevliga gitarrsolon. Sen avslutas låten med en lite mindre trevligt parti som för mig blir mest utdraget. Låten hade kunnat kortats ner 2 minuter. Men en trevlig upplevelse!

2. Angel of Babylon
Tempot bibehålls och låten är fylld av trallvänlighet och mjuka keyboardtoner. Me like!

3. Your Love is Evil
Temposäkning, men det kommer lägligt. Låten får mig att tänka på de lite mjukare sidorna av The Scarecrow, vilket absolut inte är dåligt. Låten är god för en stunds lyssnande, men den glöms snabbt bort när tonerna tystnat.

4. Death is Just a Feeling
Denna skivas svar på The Toy Master. Denna gång är mr Cooper utbytt till mr Oliva. De båda är lika underhållande att lyssna på. Jag kanske föredrar mr Cooper en aning. Sak samma, för detta är favoritspåret på skivan. Go stämning hela låten igenom, och med en refräng man kan döda för. Och i sådana stunder struntar jag i att den inte går i dubbeltramps-tempo.

5. Rat Race
Klassisk rocker bjuds det på härnäst. Det svänger, men det känns som en filler. En låt som varken säger bu eller bä. Tyvärr, en av skivans svagare spår.

6. Down in the Dark
Det är nu som skivan hade mått bra av lite fart, istället får vi återigen en midtempo låt som lutar åt det mjukare hållet. En bra refräng dock.

7. Blowing Out the Flame
Balladdags. Finstämt och precis som en ballad ska vara. Den är bättre en ballade på The Wicked Symphony. Och den når nästan upp till vad herr Sammet gjort tidigare.

8. Symphony of Life
Den enda låten på de nya skivorna som inte är skriven av Sammet. Nu har Sascha Paeth fått äran att bidra. Och det märks. Låten är bra, men den platsar inte riktigt in bland skivans övriga spår. Denna låt är alldeles för mycket gothkänsla och "female-fronted-metal-känsla". Svårsmält.

9. Alone I Remember
Sköna bastoner i inledningen, som snart övergår till en liten rocker. Helt klart den bättre av de två (Rat Race är den andra). Men jag tycker det är synd att skivan nu fastnat i ett mjukt och långsamt tempo. Det är inte riktigt metal-opera längre, snarare rock-opera.

10. Promised Land
Tempo och metal! Synd bara att detta är precis samma låt som finns att finna på Lost in Space EP:n. Tydligen tyckte Sammet att den passade in i storyn, och behövdes således på denna skiva. Låten är oavsett en riktigt grym låt, men den bidrar inte med något nytt under solen.

11. Journey to Arcadia
Det är återigen dags för Bob Catley att göra entré. Och jag älskar när Sammet skriver låtar till den mannen. Det blir alltid så bra, så stämningsfullt och så episkt. Detta är en värdig avslutning på skivan. En låt som verkligen lyfter. Det inleds med lite balladkänsla, sen brakar körerna igång och sen kommer en maffig blaffa till refräng. Tack för den herr Sammet!

Den andra skivan är helt klart den mjukare av de två, och kanske även den som är snäppet sämre. Samtidigt tycker jag att den bjuder på några av de, i helhetsperspektivet, bästa spåren. I efterhand kan jag tycka att Sammet skulle kunna ha slopat en del låtar och slagit ihop de båda skivorna till en skiva med ca 14-15 spår. Det hade koncentrerat det hela. Alltför många låtar lider av att de är tempofattiga och drar ner helhetsintrycket - och det är synd, för att inga av låtarna är i sig självt dåliga, men som en enhet blir det lite långdraget.
Jag hoppas att den trallvänliga power-metalen hittar fram lite mer nästa gång Sammet gör en skiva, men samtidigt njuter jag av att killen gör kvalitativ musik trots avsaknanden av sådana element. Till skillnad från Sonata Arctica lyckas ju Sammet faktiskt göra bra "långsam" musik!

Tobias Sammet har återigen samlat ihop "gänget" och tillfogat två nya alster till Avantasia diskografin. De två nya albumen heter The Wicked Symphony samt Angel of Babylon. Och detta är mina första intryck av de nya låtarna. Jag börjar med första skivan och sen tar jag andra en annan dag.

The Wicked Symphony

1. The Wicked Symphony
Allt inleds med ett härligt symfoniskt intro som för tankarna till filmmusik till valfri historisk krigsfilm. Därefter kickas allt ingång med ett tungt och melodiskt riffande varpå herr Sammet tar vid tätt följd av Russel Allen och Jorn Lande, innan det maffiga refrängen lyfter hela låten till episka höjder. Låten klockar in på nästan 10 minuter, och kanske kunde den kortats ned en aning, men helt klart än värdig start på skivan.

2. Wastelands
Wastelands bjuder på trallvänlig dubbeltramps-metal. Helt klart i min smak! Klockrent. Och Michael Kiske är en gud :)

3. Scales of Justice
Blytungt och med en Tim "Ripper" Owens som gjuten i valet av leadsångare, karln har en stämma som definierar ordet power.

4. Dying for an Angel
Mina tankar förs tillbaka till låten "Carry Me Over" från Scarecrow-skivan. Melodiskt midtempo som alltid går hem, och Klaus Meine sjunger ju bra.

5. Blizzard on a Broken Mirror
Midtempo igen. Verserna är kanon, speciellt den andra versen innan refrängen. Sen kommer en refräng som inte alls är pjåkig men som inte riktigt smälter samman med det övriga. Efter refrängen följer sköna gitarrmelodier innan tempot sänks avsevärt och det blir nästan lite balladkänsla ett tag. Klart godkänt.

6. Runaway Train
Låten börjar med ett fantastisk pianointro där den privata lilla husguden Bob Catley förför med sin stämningsfulla sång. Det är nästan så jag inte önskar att låten sedan ska ta fart - men det gör den. Lite senare bjuds vi på en av skivans absolut bästa refränger som berör och behåller låten på en hög status. Sedan blir det tempoändringar och annat smått och gott och till sist slutar låten som den bör. En riktig pärla.

7. Crestfallen
Startar med ett skönt synthintro för att sedan övergå till ytterliga en låt i midtempo. Refrängen är annorlunda, och bra. Tyvärr är låten i sitt sammanhang lite av en besvikelse då man önskar något med lite mer fart i. Men som fristående låt är det en bra doldis.

8. Forever is a Long Time
Jorn Lande har huvudrollen - och det hela för mig, oundvikligt, till något som Masterplan hade kunnat gjort. Det är bra, men det är inte extraordinärt bra.

9. Black Wings
Känns lite som en filler när det återigen bjuds på midtempo. Tyvärr tycker jag låten saknar stake och landar lika fort som den lyft, och kommer därmed inte upp på de höga höjderna.

10. States of Matter
Äntligen lite fart igen! Vi bjuds på en härlig dänga med vass attityd och en refräng som sätter sig. Detta gillar jag.

11. The Edge
Första skivan avslutas med denna ballad som inte riktigt håller högsta klass med tanke på vilka ballader herr Sammet har skrivit innan. Och som avslutning vet jag inte om den riktigt passar in.

The Wicked Symphony är helt klart en kanonskiva. Som lyssnar får man kvalité rakt igenom, och det finns nog ingenting att klaga på när det kommer till produktionen. Men jag kan inte ungdå ifrån att sakna mer riv i skivan. Skivan känns Tobias Sammet, men den känns inte Avantasia. Samtidigt så är Sammet Avantasia och han har friheten att förändra och vara kreativ. Och ska jag vara objektiv så är detta ett mästerverk, men den lever kanske inte upp till de förväntningar man har när man talar om "metalopera". I egenskap av powermetal så är detta en dålig powermetal-platta av den enkla anledning att det inte är powermetal (Förutom 2-3 spår). Men som melodisk metalplatta är detta suveränt. Och jag väljer att se den för vad den är - inte för vad folk skulle önska att den vore.

Genom alla tider har människan och individen sökt efter och krävt en sak: frihet. Det finns en grundläggande instikt hos oss att vi vill vara fria. Och kanske ännu mer aktuellt är det i denna tidsepok. Aldrig förr har väl det individuella blivit så understruket och så viktigt för att livet ska ha en mening.
Dagens samhälle definierar ofta frihet med att få gör såsom man själv vill. Och underförstått i detta ligger ju då också tanken att ingen/inget ska få bestämma över mig som individ. Den kristna tron blir möter ganska omgående på patrull. Att ställa sig själv under inflytandet av en Gud och en tro som drar upp gränser är inte något som merparten ser som frihetsfrämjande.

Några tankar kring detta:

1. Absolut sanning är oundvikligt

Att göra sanning till något relativt är ett försök att kringgå att det finns något som vi människor måste förhålla oss till, oavsett om vi anser det vara begränsande och frihetsberövande. Även när det gäller Gud så finns det en absolut sanning som vi inte kan bortse ifrån (det går självklart diskutera hur den sanningen ska formuleras). Det går inte att sila bort alla svar bara genom att göra dom relativa, det kvarstår alltid några absoluta sanningar som vi behöver hantera. C.S.Lewis uttrycker det bra när han säger:

"But you can't go on 'explaining away' for ever: you will find that you have explained explanation itself away. You can't go on 'seeing through' things for ever. The whole point of seeing through something is to see something through it. It is good that the window should be transparent, because the street or garden beyond it is opaque. How if you saw through the garden to?... a wholly transparent world is an invisible world. To'see through' all things is the same as not to see."

2. Kristen tro kan inte vara helt inkluderande

Vi vill gärna utifrån vår tidsanda hävda att vi måste vara inkluderande och aldrig exkluderande. Och visst låter det ädelt, men det är en utopi - och i slutändan också ett påstående, som om det skulle bli en verklighet, skulle innebära att det vi kallar samhälle skulle upphöra att existera.
Det ligger i själva definitionen av "kommunitet" att en sådan har vissa givna riktlinjer och gränser. Man kan alltså inte anklaga den kristna tron (eller någon annan/annat) för att den sätter upp "regler" för vad som gäller för att tillhöra "skaran". Keller skriver: "Any community that did not hold it's member accountable for specific beliefs and practices would have no corporate identity would not really be a community at all."

3. Frihet är inget enkelt

Ibland tänker vi oss att frihet uppnår vi genom att klippa banden till alla och allt som försöker begränsa oss, strukturera oss och tala om för oss hur vi ska tycka och tänka. Men frihet är inte något som vi enbart kan förstå genom att tala om vad vi inte behöver. Det är snarare så att vi inte riktigt har förstått hur mycket vi behöver dessa saker för att bli just uppleva frihet. Keller tar upp ett mycket bra exempel på hur detta kan fungera. Ta liknelsen med en musiker. En musiker som verkligen vill uppleva frihet inom musikskapandet måste tillåta sig själv till den väldigt begränsande konsten "att öva". En musiker avsäger sig sin frihet och går in under en given struktur med givna gränser och regler för att en dag upptäcka friheten med att spela. Musikern måste för lära sig "öva" innan han kan lära sig "spela".

Denna princip gäller många områden av livet. Vi växer till och blir "fria" just genom givna restriktioner som är i linje med dess syften. Eller som Keller skriver: "In many areas of life, freedom is not so much the absence of restrictions as finding the right ones, the liberating restrictions." Om vi nu växer till rent intellektuell, yrkesmässigt och fysiskt genom denna princip av "de befriande restriktionerna", varför kan inte samma sak gälla för andlig och moralisk tillväxt?

4. Det mest frihetsberövande

Av allt som existerar är det en sak som på ett mycket speciellt sätt begränsar oss. Och det är något som vi alla menar är det allra viktigaste att det får bevaras i vår värld. Detta något är "kärleken". Det finns ingenting som begränsar en människa så mycket som just kärleken. En människa som väljer att älska är en människa som aktivt väljer att begränsa sig. Att älska någon innebär att man lägger ner sin egen frihet för den personen, man går frivilligt in under någon annans inflytande.

Samtidigt vet vi att det också är just kärleken som är allra mest befriande. Det finns inget som sätter oss mer fria än att inse att vi är älskade. En upptäck som gör att vi själva vill älska tillbaka.

Och inom sfären "kärlek" vet vi att det finns gott om gränsdragningar och annat som utan kärleken enbart är en gröt av frihetsberövanden, men när vi upptäcker att allt detta vilar på en bädd av fullkomlig kärlek - ja då inser vi att allt detta är den största gåvan vi kan få - frihet.

C.S. Lewis fick en gång frågan: "Är det enkelt att älska Gud?"
Han svarade: "Det är enkelt för dom som gör det"

Det har så blivit dags för del två i min följetång utifrån boken The Reason for God av Timothy Keller. Denna gång behandlar inlägget ett område som vi alla mer eller mindre måste hantera under våra livsdagar, nämligen lidandet.

Det har bara gått dagar sedan jag nåddes av nyheten att en av mina bästa kompisar under barn- och tonårstiden omkommit under en semesterresa. Det är fortfarande ofattbart. Lidandet har på ett ögonblick gått ifrån att vara ett teoretiskt problem man vrider och vänder på, till att vara en emotionell verklighet som inte går att till fullo förklara eller förstå. Mitt inlägg kanske inte blir vad det skulle varit om jag skrivit det i början av veckan. Det blir nog mer personligt.

En av de första frågor som dyker upp när man reflekterar över lidandet är frågan om mening. "Varför skedde detta, och vad är meningen med det hela?" Jag kan inte annat än svara att allting behöver inte ha en mening, däremot tror jag att allting i ljuset av tidens gång kan få en mening. Tragiska händelser upphör aldrig med att vara tragiska, men, de kan på sikt upphöra med att vara enbart tragiska - de kan, av ren nåd, få en till innebörd.

Men hur ska jag kunna tro på att Gud är god, när tragiken slår till? 
En bra grund att börja på är att inse att lidande inte är bevis på att Gud inte är god. Det finns variablar i vår värld som vi aldrig kommer förstå fullt ut, och även om vi själva upplever händelser som fullständigt meningslösa och orättvisa, så finns det vinklar och perspektiv som vi inte ser som, om vi förstod dom, också kanske skulle skapa förståelsen att även den meningslösa tragiken vilar i händerna på en god Gud.

Snarare vi kanske kan tänka oss att lidandet är något som pekar för en god Gud! För om vi tänker oss ett universum utan Gud, ett universum där allting är ett enda stort evolutionistiskt kretslopp. I ett sådant universum är livet beroende av döden, för det är döden som för kretsloppet vidare. Men framförallt, i ett sådant universum skulle ord som "meningslöst" och "orättvist" sakna den innebörd som vi lägger i dom. För vad är det som gör en tragedi till orättvis, om det inte finns något utöver det naturliga kretsloppet? I ett sådant tillstånd kan vi endast uppleva något som orättvist, men vi kan aldrig hävda att det är just orättvist. På något sätt är det som att vi behöver Gud för att kunna skipa rättvisa av lidandet - precis som att vi behöver en domare för att skipa rättvisa i en domstol.

Men allt detta är ändå enbart intellektuella spår som det är omöjligt att inte spåra ur när lidandet blir mer än bara en tankenöt. Jag är ändå tacksam för att det går att bygga en grund som finns där att stå på, när känslorna och sorgen börjat lägga sig. Jag har stor förståelse för de som inte kan se Gud i lidandet. Samtidigt önskar jag att de skulle upptäcka vilket hopp det finns i Gud. Genom tron på Gud bekänner man sig också till att lidandet inte kommer att få det sista ordet. Tragiken kommer att förvandlas till glädje. Döden kommer att förlora sitt grepp. Det liv som pulserar kommer inte att gå att hålla tillbaka. Det är påsk. Den högtid som så tydligt serverar oss den djupa smärtan, men samtidigt förlöser oss i den förunderliga glädjen.

Hur kan Gud tillåta lidande?
Jag vet inte. Det jag vet är att utan Gud skulle lidandet göra oss fångar i sin meningslöshet och tomhet. Jag kan bara göra mitt bästa med att möta lidandet genom att se på det med hoppets ögon. Just nu är det just det jag försöker att göra...