Filosofadam

Då var det dags att dela lite tankar om låtarna på den andra av Avantasias senaste två alster - Angel of Babylon

1. Stargazers
Låten startat lite segt men när den sedan kickar igång blir det riktigt trevligt. Det trevlig håller sedan bra fart och övergår till ett fint parti av trevliga gitarrsolon. Sen avslutas låten med en lite mindre trevligt parti som för mig blir mest utdraget. Låten hade kunnat kortats ner 2 minuter. Men en trevlig upplevelse!

2. Angel of Babylon
Tempot bibehålls och låten är fylld av trallvänlighet och mjuka keyboardtoner. Me like!

3. Your Love is Evil
Temposäkning, men det kommer lägligt. Låten får mig att tänka på de lite mjukare sidorna av The Scarecrow, vilket absolut inte är dåligt. Låten är god för en stunds lyssnande, men den glöms snabbt bort när tonerna tystnat.

4. Death is Just a Feeling
Denna skivas svar på The Toy Master. Denna gång är mr Cooper utbytt till mr Oliva. De båda är lika underhållande att lyssna på. Jag kanske föredrar mr Cooper en aning. Sak samma, för detta är favoritspåret på skivan. Go stämning hela låten igenom, och med en refräng man kan döda för. Och i sådana stunder struntar jag i att den inte går i dubbeltramps-tempo.

5. Rat Race
Klassisk rocker bjuds det på härnäst. Det svänger, men det känns som en filler. En låt som varken säger bu eller bä. Tyvärr, en av skivans svagare spår.

6. Down in the Dark
Det är nu som skivan hade mått bra av lite fart, istället får vi återigen en midtempo låt som lutar åt det mjukare hållet. En bra refräng dock.

7. Blowing Out the Flame
Balladdags. Finstämt och precis som en ballad ska vara. Den är bättre en ballade på The Wicked Symphony. Och den når nästan upp till vad herr Sammet gjort tidigare.

8. Symphony of Life
Den enda låten på de nya skivorna som inte är skriven av Sammet. Nu har Sascha Paeth fått äran att bidra. Och det märks. Låten är bra, men den platsar inte riktigt in bland skivans övriga spår. Denna låt är alldeles för mycket gothkänsla och "female-fronted-metal-känsla". Svårsmält.

9. Alone I Remember
Sköna bastoner i inledningen, som snart övergår till en liten rocker. Helt klart den bättre av de två (Rat Race är den andra). Men jag tycker det är synd att skivan nu fastnat i ett mjukt och långsamt tempo. Det är inte riktigt metal-opera längre, snarare rock-opera.

10. Promised Land
Tempo och metal! Synd bara att detta är precis samma låt som finns att finna på Lost in Space EP:n. Tydligen tyckte Sammet att den passade in i storyn, och behövdes således på denna skiva. Låten är oavsett en riktigt grym låt, men den bidrar inte med något nytt under solen.

11. Journey to Arcadia
Det är återigen dags för Bob Catley att göra entré. Och jag älskar när Sammet skriver låtar till den mannen. Det blir alltid så bra, så stämningsfullt och så episkt. Detta är en värdig avslutning på skivan. En låt som verkligen lyfter. Det inleds med lite balladkänsla, sen brakar körerna igång och sen kommer en maffig blaffa till refräng. Tack för den herr Sammet!

Den andra skivan är helt klart den mjukare av de två, och kanske även den som är snäppet sämre. Samtidigt tycker jag att den bjuder på några av de, i helhetsperspektivet, bästa spåren. I efterhand kan jag tycka att Sammet skulle kunna ha slopat en del låtar och slagit ihop de båda skivorna till en skiva med ca 14-15 spår. Det hade koncentrerat det hela. Alltför många låtar lider av att de är tempofattiga och drar ner helhetsintrycket - och det är synd, för att inga av låtarna är i sig självt dåliga, men som en enhet blir det lite långdraget.
Jag hoppas att den trallvänliga power-metalen hittar fram lite mer nästa gång Sammet gör en skiva, men samtidigt njuter jag av att killen gör kvalitativ musik trots avsaknanden av sådana element. Till skillnad från Sonata Arctica lyckas ju Sammet faktiskt göra bra "långsam" musik!