Filosofadam

Livet har lärt oss att döden är att vänta. Men jag förväntande den inte att komma så tidigt. Inte nu. Det är inte rättvist att en del inte ska få uppleva åldrandet. Att kunna se tillbaka, för att släppa, och sedan komma hem.
Men så händer det oförklarig. Jag tappar orden, för jag famlar efter att försöka ta in något som jag egentligen vill fly ifrån. Men jag måste ändå.

Och så är allt orättvist helt plötsligt. Varför fick jag hem min hälft, när min vän inte fick det?

Trots döden och den följande sorgen, saknaden, finns det ändå ett hopp. Det sista ordet är ännu inte sagt. Och den tomhet som nu finns här, kommer en dag att åter fyllas med glädje. Den tron kan ingen ta ifrån oss. På söndag är det påskdagen. Triumfens dag. Jag ska försöka se den som en försmak på det kommande. Det ska jag.

DANIEL, jag kommer minnas dig med glädje. Jag minns stunderna på tonårslägrena. Jag minns när vi satt inne på druvan. Jag minns alla kvällar vi "hängde" på stan. Jag minns nyårsafton hemma hos dig. Jag minns grillkvällarna. Jag minns när vi var "busiga" tonåringar. Jag minns vår filminspelning. Och jag minns framförallt alla skratt du sprack ut i, och som fick mig att skratta.

Tack för att jag fick vara en liten del av ditt liv!
Vi sa aldrig adjö. Så jag vet att vi kommer att ses igen.
Då kommer vi skratta tillsammans igen...