Filosofadam

Det har så blivit dags för del två i min följetång utifrån boken The Reason for God av Timothy Keller. Denna gång behandlar inlägget ett område som vi alla mer eller mindre måste hantera under våra livsdagar, nämligen lidandet.

Det har bara gått dagar sedan jag nåddes av nyheten att en av mina bästa kompisar under barn- och tonårstiden omkommit under en semesterresa. Det är fortfarande ofattbart. Lidandet har på ett ögonblick gått ifrån att vara ett teoretiskt problem man vrider och vänder på, till att vara en emotionell verklighet som inte går att till fullo förklara eller förstå. Mitt inlägg kanske inte blir vad det skulle varit om jag skrivit det i början av veckan. Det blir nog mer personligt.

En av de första frågor som dyker upp när man reflekterar över lidandet är frågan om mening. "Varför skedde detta, och vad är meningen med det hela?" Jag kan inte annat än svara att allting behöver inte ha en mening, däremot tror jag att allting i ljuset av tidens gång kan få en mening. Tragiska händelser upphör aldrig med att vara tragiska, men, de kan på sikt upphöra med att vara enbart tragiska - de kan, av ren nåd, få en till innebörd.

Men hur ska jag kunna tro på att Gud är god, när tragiken slår till? 
En bra grund att börja på är att inse att lidande inte är bevis på att Gud inte är god. Det finns variablar i vår värld som vi aldrig kommer förstå fullt ut, och även om vi själva upplever händelser som fullständigt meningslösa och orättvisa, så finns det vinklar och perspektiv som vi inte ser som, om vi förstod dom, också kanske skulle skapa förståelsen att även den meningslösa tragiken vilar i händerna på en god Gud.

Snarare vi kanske kan tänka oss att lidandet är något som pekar för en god Gud! För om vi tänker oss ett universum utan Gud, ett universum där allting är ett enda stort evolutionistiskt kretslopp. I ett sådant universum är livet beroende av döden, för det är döden som för kretsloppet vidare. Men framförallt, i ett sådant universum skulle ord som "meningslöst" och "orättvist" sakna den innebörd som vi lägger i dom. För vad är det som gör en tragedi till orättvis, om det inte finns något utöver det naturliga kretsloppet? I ett sådant tillstånd kan vi endast uppleva något som orättvist, men vi kan aldrig hävda att det är just orättvist. På något sätt är det som att vi behöver Gud för att kunna skipa rättvisa av lidandet - precis som att vi behöver en domare för att skipa rättvisa i en domstol.

Men allt detta är ändå enbart intellektuella spår som det är omöjligt att inte spåra ur när lidandet blir mer än bara en tankenöt. Jag är ändå tacksam för att det går att bygga en grund som finns där att stå på, när känslorna och sorgen börjat lägga sig. Jag har stor förståelse för de som inte kan se Gud i lidandet. Samtidigt önskar jag att de skulle upptäcka vilket hopp det finns i Gud. Genom tron på Gud bekänner man sig också till att lidandet inte kommer att få det sista ordet. Tragiken kommer att förvandlas till glädje. Döden kommer att förlora sitt grepp. Det liv som pulserar kommer inte att gå att hålla tillbaka. Det är påsk. Den högtid som så tydligt serverar oss den djupa smärtan, men samtidigt förlöser oss i den förunderliga glädjen.

Hur kan Gud tillåta lidande?
Jag vet inte. Det jag vet är att utan Gud skulle lidandet göra oss fångar i sin meningslöshet och tomhet. Jag kan bara göra mitt bästa med att möta lidandet genom att se på det med hoppets ögon. Just nu är det just det jag försöker att göra...