Varför gå?

Varför är det en stor glädje för föräldrar när de får lära sina barn att gå, och att sedan se hur de små tar sina första steg? Vi vet ju av erfarenheten att barnen en dag kommer gå dit föräldrarna inte vill att de ska gå. Men ändå lär vi dom att kunna gå.
Men så vet vi också att även om deras steg kan leda bort ifrån förälderna öppna famn, så är den enda möjligheten för att de faktiskt ska kunna komma till den öppna famnen, att de lär sig gå. Det visar sig att den stora glädjen för en förälder också bär på den största sorgen: att se sina barn gå ifrån dom. Men stora glädjen bär också på den största glädjen: att se sina barn gå tillbaka till dom.

Jag tänker mig att vår relation till Gud är likadan. Gud har lärt oss att gå på egen hand just för att vi ska kunna välja vart vi vill gå. Glädjen att lära sina barn detta innebär att Gud vet om att det också kan leda till sorgen att se sina barn gå de vägar som leder till fördärv. Men Gud vet att så länge de kan gå, kan de också gå tillbaka. Och Gud kan aldrig förhindra sorgen genom att låta bli att lära oss att gå. Gud skulle då även förhindra den största glädjen.


Kommentarer
Postat av: Malin

Har inte varit inne på din blogg på ett tag men det verkar ju flyta på bra..intressanta grejer skriver du iallafall, men den där "kamp"-grejen funderar jag lite över (om frestelsen är typ vänner och annat skoj) disskuterar gärna det nångång! :)

2010-02-18 @ 00:55:39
Postat av: Anonym

Intressant koppling maste jag saga. Har inte alls tank pa det sattet

2010-02-21 @ 18:48:35
Postat av: Jacob

Som far till en ettåring som är i närheten av sina första egna steg kan jag inte göra annat än lyfta på hatten inför en god iaktagelse! Fortsätt bara!

2010-02-23 @ 13:08:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0