Filosofadam

Läser för andra gången Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Jag har länge tänkt läsa om den, i och med att jag skarpt tilltalades av den första gången. Och nu när brorsan läser den och vi båda nalkas en resa till Färöarna tillsammans så blev det lägligt att återigen läsa den. Nu har vi garanterat något att prata om under alla lugna dagar bland öarna.

Boken drar hur som helst igång en hel del tankar - och kanske främst längtan. Hur lever man ett liv så att det får mervärde för andra? Eller man kanske skulle ställa sig frågan: är ett sådant liv det man bör leva?

Jag för min del vill leva ett sådant liv. Men alltför sällan upplever jag att jag inte förmår göra det. Jag kan ju inte blunda för att allting i världen inte står rätt till. Fattigdomen finns ju. Och rikedomen likaså.

Och så börjar jag tänka och längta till tredje världen. Att åka dit och göra en insats. Eller rentav stanna där. Men jag kan inte skaka av mig tanken som slår tillbaka och undrar vad det gagnar den verklighet jag själv lever i - här i västvärlden. Det är ju inte endast i Indien eller Sudan man kan göra en insats. Även väst ropar på hjälp. Mitt ibland rikedomen växer en annan sorts fattigdom.

Men den fattigdomen är svårare att upptäcka - och svårare att själv erkänna att man lider av den. När jag ser mig runtomkring så finns ju allting redan här att börja jobba med. Jag måste inte åka runt halva jordklotet för att finna mig en "arbetsplats". Ändå verkar det vara mycket svårare att arbeta på hemmaplan.

Jag är trött på bekvämligheten. Den sticker i ögat på mig.
Jag är trött på individualismen som härjar i vårt land. Den gör att vi individer drunknar i ett hav av kamp om våra rättigheter.
Jag är trött på att man fortfarande anses vara knäpp om man hälsar på en främling på stan. Förstå bara vad man då anses vara om man skulle göra mer än bara hälsa.
Jag är främst trött på att jag själv är en del i denna cirkus.

Och det är därför jag vill ta del av den oemståndliga revolutionen.

Hur den nu ser ut?

Fotbolls-VM är i full gång. Det skapar småtrevliga stunder på kvällskvisten när man nyfiket får kolla upp resultatet av matcher man aldrig hinner se. Än så länge lider VM av måltorka i min mening. Hoppas det snart tar fart och rasslar till i näten. För övrigt hoppas jag på att ett outsider lag, gärna afrikanskt, får gå och vinna VM.

Har under en längre tid sett en hel del Clintan filmer, och har en del kvar på lager att se. Han är ett unikum - den mannen. Och samtidigt har han verkligen kommit undan med en hel del skräpfilmer. Det krävs mycket chips och kvällsdåsighet för att inte se hur banal Hetsjakten är. Eller så är det tvärtom: det krävs ett skarpsinne för att förstå hur bra den är! Hur som helst så levererar Clintan det han ska - underhållning :)

Sommaren börjar krypa inpå. Det innebär lite omställningar. Och för första gången i livet - betald semester!
Jag ska försöka blåsa liv i bloggen lite granna, tycker själv att det ibland dröjer mellan inläggen. Men jag vill inte slänga ur mig för mycket av filosofiska floskler och strö visdom för vinden (nej jag har inga som helst problem med ödmjukheten :P). Skämt o sido: bloggen fortsätter, och jag hoppas att ni som läser den finner något av värde, om än inte allt.

Klockan är sen. Kanske avsluta med en Clintan film? Eller läsa ett kapitel i Atheist Delusion - en svår bok att ta till sig, killen skriver avancerad engelska. Men den är intressant då den ger ljus till den kristna och vetenskapliga historien - en historia som dras med en hel del missuppfattningar och överdrivna slutsatser.

Det lutar mot Clintan.

Godnatt 

I livet är det ofta omständigheterna som avgör hur vi tolkar allting. Det är nog det största skälet till att våra böner till Gud ofta handlar är önskningar om att Gud ska förändra det som sker runt oss. Vi tror väl att allting blir bättre då. Men kanske det är just detta som är orsak till att vi så ofta är besvikna på Gud, ja rentav att vi helt enkelt inte tror på att Gud bryr sig eller ännu mindre finns?

Men om jag tänker efter är det ganska osunt att hoppas på att omständigheterna ska förändras. Om vi låter oss själva vara "omständighetsbundna", dvs att det som sker runt omkring oss är det som avgör om vi ser livet positivt eller negativt, ja då är det ju omständigheterna och inte vi som styr. Eller uttryckt genom ett annat perspektiv: vi tillåter sådant som vi inte kan påverka vara det som påverkar oss.

Min idé är denna: att vi borde be Gud att förändra vårt inre. Helt enkelt att klippa alla band till omständigheterna. Det finns inget, inte ens Gud, som garanterar att livet ska vara fritt ifrån tråkigheter. Alltså är det bäst att finna en grund som håller oavsett vad som sker runt mig.

Jag tror inte man växer som människa genom att försöka förändra den miljö man lever i. Det är inte yttre påverkan som får oss att växa. Vi växer genom att få våra hjärtan och sinnen förändrade så att vi omdefinierar den miljö, oavsett vilken, vi lever i. Tillväxt kommer alltid inifrån.

Därför, när jag ber till Gud, så försöker jag komma ihåg att först och främst be Gud att förändra mitt hjärta och mina tankar. Därför det är dessa som avgör vad det är jag ser i min vardag när jag vaknar på morgonen.