Jojolivet
Dagen har varit lite av en klassiker när det kommer till min tro. Det innebär att jag tror på morgonen och tvivlar lagom till kvällen. Så funkar tron ibland. Varför vet jag inte. Men det bästa botemedlet mot tvivel, det är att försöka tro.
Det är svårt att "leva som kristen" därför att med ett aktivt sådant liv följer alltid känslan av otillräcklighet. Denna vecka har den känslan varit påtaglig för mig. Otillräcklighetskänslan är såsom en tvångströja som gör att jag endast kan ta mig till olika sammanhang, men aldrig komma nära. Och närhet är viktigt om man vill nå fram till någon. Men i otillräckligheten har jag under veckan ändå känt en liten röst som säger "att känna sig otillräcklig är bra, för det är ändå inte genom dig allt ska ske, det är genom mig". Och jag vet att det är sant.
Den längtan jag bär på om förändring i mitt och andras liv är inte en längtan som kan gå i uppfyllelse genom mänsklig kraft. Endast Gud kan göra det fulländat. Därför försöker jag lära mig att vila i att jag inte bara känner mig otillräcklig, jag är otillräcklig. Vilan till trots, jag måste ändå dras med känslans tyngd.
Sen är detta med skiftningen mellan tro och tvivel också något som gör det lite obekvämt att leva som kristen. Tron på Gud kan vara väldigt stark och så helt plötsligt verkar jag tappa den under dagen. Det är lite som när man ibland är ute och går, och irrar iväg i tankarna och plötsligt tittar upp och inser att man gått flera kvarter för långt. Då måste man vända om och gå tillbaka. Det har jag fått göra nu ikväll. Gå tillbaka.
Och jag inser att även om det känns skit att behöva gå tillbaka, så gläds jag, för jag vet att det jag kommer tillbaka till är väl värt att vända om för. Jag önskar bara att jag inte irrade iväg i mina tankar så ofta. Gud måste tycka att mitt kristna liv alltför ofta är som en jojo. Det får han tycka. Jag tycker att Gud också ibland är som en jojo.
