Filosofadam

Efter regn måste snö komma!!

Så, nu var det viktigaste sagt.

Trots att helgen mestadels bestått i regn är jag väldigt tacksam för att ha varit på hajk. Det blev en liten skara som åkte, vilket ofta gör det hela till mycket mera familjärt. Och helgen har bevisat att jag har världens bästa humor - men att världen famlar över detta i okunskapens dunkla mörker!

Jag hade för några timmar sen ett otroligt intressant samtal med mig själv angående sambandet (eller snarare spänningen) mellan att använda livet till att förverkliga sina drömmar och insikten om att behöva offra mycket av sina drömmar för att andra behöver min uppmärksamhet.
Men nu har jag glömt bort vad jag kom fram till, så ni slipper svårbegripliga och långrandiga filosofiska utläggningar om det hela.

Istället för att lägga saker på minnet skrev jag en predikan till den 12:e december. Och jag är glad över att Mark Recchi producerar i NHL - bara för att nämna det hela.

Efter vissa antydningar på att min blogg är för "bildfattig" kommer här nu en mycket signifikativ bild på min familj. Den tillägnas min familj som jag älskar väldigt mycket (Förlåt mamma att du inte syns på bilden, men du är ju bakom kameran).

Vi lever i ett samhälle som tillåter att medmänniskor mår skit. Jag är smärtsamt medveten om att jag är en av de tillåtande. Hur vänder vi på steken?

Det är knepigt att förstå hur jag i teorin verkligen vill förändra, men hur kroppen sedan i praktiken vill gå den bekväma vägen. Hur är jag funtad?

Inser vi djupet av hur snett vi ser på vår värld, och hur vi värderar våra liv? Vi kan klaga oss fördärvade på alla prylar vi saknar och dokusåpor vi missar, samtidigt som vi skrapar av matrester utan att förstå vårt överflöd.

Det som gör mig lite förbannad är hur apatin och likgiltigheten håller oss i ett järngrepp. Åtminstone mig. Tiden tickar och för varje vecka hittar vi nya, legitima, skäl till att inte gör det lilla extra. Att göra lagom är vår devis. Att offra är något främmande.

Men det är nog tiden som är svårast att dela med sig av. Vi ser tiden som vår egen, istället för att se den som ett gemensamt rum att mötas i. Det kostar tid att bjuda en främling på mat - inte konstigt att vi inväntar nästa "rädda barnen" gala då några snabba sms får oss att känna oss nöjda. Det kostar tid att lära sig en annans persons kultur och tradition - inte konstigt att vi istället avkräver att de är dom, och inte vi, som ska lära sig.

En man sa att vi skulle gå den extra milen. När jag ser ut över Sverige undrar jag om vi ens har börjat gå den första.

Jag kan inte låta bli att fortsätta fundera kring ordet karaktär och vad dess innebörd har för påverkan av ens vardag. Alltför ofta tenderar detta med att ha en god karaktär att handla om det synliga och det offentliga snarare än motsatsen. Eller så blir god karaktär något som endast är nödvändigt om du innehar en större offentlig roll i något sammanhang.

Resultatet blir att karaktär framstår som något som behövs enbart vid de stora valen i livet och vid de avgörande stunderna. Jag kan inte låta bli att protestera. Är inte god karaktär något som börjar formas mitt ibland de små detaljerna av livet. Handlar det inte om att det osynliga bär det synliga, och inte tvärtom?

I morse ägnade jag lite tid åt att fundera på vart jag själv står i mitt karaktärsformande, och hur lätt att den processen ofta avbryts av det lilla ordet bara. Och jag kan inte undgå att se hur otroligt mycket i livet som får prefixet bara framför sig när det sätts i sammanhanget karaktär.

Jag kommer sent till ett möte och säger "ja, det var bara fem minuter".
Jag vet hur viktig tiden är men ändå ska jag "bara sitta på facebook ett litet tag".
Eller när jag fastnar framför en film som står för helt andra värden än jag själv och intalar mig att "det är bara en film".

Jag möter precis samma språk när man är mitt ibland människor och påpekar brister eller dylikt. Hur många skulle inte kunna säga en sak som "det är ju inte så att jag bryter mot lagen, jag bara utnyttjar dess luckor lite", eller varför inte en sak som "jag tycker det är fel med skitsnack men jag måste bara berätta något för dig."
Om och om igen verkar vi falla in att "barafiera" saker och ting i vår vardag. Vi tror att genom att förminska någontings mening förlorar det också sin verkan. Jag tror precis tvärtom.

Det lilla, till synes obetydliga, är det som vi borde allra mest uppmärksamma. Inte hos andra, men hos oss själva. Vi kan inte tro att om vi putsar på ytan tillräckligt så döljer strålglansen att insidan är oren. Våra liv är nämligen bägare som vi ger till varandra att dricka av - och när vi dricker slickar vi inte på utsidan, utan vi sväljer det som är i kontakt med insidan.

Vinets goda karaktär har föga att göra med kärlet man dricker det ur. Om något är bara så är det kärlet och inte vinet som har den betydelsen.