Filosofadam

Vi lever i ett samhälle som tillåter att medmänniskor mår skit. Jag är smärtsamt medveten om att jag är en av de tillåtande. Hur vänder vi på steken?

Det är knepigt att förstå hur jag i teorin verkligen vill förändra, men hur kroppen sedan i praktiken vill gå den bekväma vägen. Hur är jag funtad?

Inser vi djupet av hur snett vi ser på vår värld, och hur vi värderar våra liv? Vi kan klaga oss fördärvade på alla prylar vi saknar och dokusåpor vi missar, samtidigt som vi skrapar av matrester utan att förstå vårt överflöd.

Det som gör mig lite förbannad är hur apatin och likgiltigheten håller oss i ett järngrepp. Åtminstone mig. Tiden tickar och för varje vecka hittar vi nya, legitima, skäl till att inte gör det lilla extra. Att göra lagom är vår devis. Att offra är något främmande.

Men det är nog tiden som är svårast att dela med sig av. Vi ser tiden som vår egen, istället för att se den som ett gemensamt rum att mötas i. Det kostar tid att bjuda en främling på mat - inte konstigt att vi inväntar nästa "rädda barnen" gala då några snabba sms får oss att känna oss nöjda. Det kostar tid att lära sig en annans persons kultur och tradition - inte konstigt att vi istället avkräver att de är dom, och inte vi, som ska lära sig.

En man sa att vi skulle gå den extra milen. När jag ser ut över Sverige undrar jag om vi ens har börjat gå den första.