Filosofadam

Varför tar jag inte mer tid till att sitta ner och tänka igenom alla de små sakerna i livet som är mycket mer värda än alla de tillfällen då man slår på den stora trumman. Det är ju faktiskt så att när allt tas ifrån en, och det enda som är kvar är minnen, då är det just dessa saker som man minns - och som gör minnena unika. Som gör minnena till just mina minnen.

Idag kom jag att tänka på pappas kaffe-andedräkt som jag "utsattes" för under min barndom. Jag gillade den.

Eller morfars uttal av Pommes Frites som alltid var lika bejublat härligt, och som gjorde att man stod ut med att själva smaken inte alltid var lika härlig.

Tiden på dygnet då man satt uppe sent och väntade på att få se Kvinnofängelset på teve, enbart för att skratta åt deras enormt stora brillor, stänga av och sedan gå och lägga sig.

Jag minns känslan av att ligga i kläm mellan mammas och pappas madrasser och undra varför jag för allt i världen ville sova hos dom just i natt.

Eller såsfläckarna på tröjan som kanske spoilerat en ganska nyköpt tröja, men som också är märken efter en utsökt måltid. Och dåligt bordsskick.

Kramen man fick av tanten i kyrkan som rent fysiskt enbart varade i två små korta sekunder, men som stannade kvar hela dagen.

Ljudet av knastret när fötter trampar i snön sekunderna innan man får en snöboll i nacken och det stora allvaret börjar.

Listan skulle kunna göras lång. Hur som helst är det fascinerande att försöka minnas. Att observera allt det där som sker så fort att man sällan hinner registrera det. Men det sätter sig på insidan och blir små ögonblick av lycka att plocka fram. Livet ler emot oss, det handlar bara om att se det. Och till sist är den stora sanningen den att det är alla de små sakerna som gör livet till ett stort liv!