Semester
Påsktankar i köket hos brorsan
...or at least that's what they say...
Jag tänker inte trötta ut er genom att skriva en punktlista med alla teorier och falsarier som cirkulerar kring Jesus uppståndelse. Det skulle uppta en alltför står skrivyta i bloggen. Det har jag inte lust med.
Det finns hyllmeter med böcker som behandlar ämnet från både de troendes perspektiv och skeptikernas perspektiv. Läs dom om du finner "debatten" intressant!
För min egen del betyder uppståndelsen väldigt mycket. Sanningen om uppståndelsen upplever jag vara den pelare som får tron att bära eller brista. Därför är de historiska påståendena som Bibeln (och en del andra källor) gör otroligt intressanta att skärskåda. Det är handlar liksom om A och O i den kristna tron.
Enligt Bibeln spreds ett rykte för 2000 år sedan. Ett rykte som sa: Han är uppstånden...
För mig är det intressant att försöka ta reda på om det enbart är ett rykte.
Eller om det är sanningen.
För tänk om...
Chesterton igen...
"Även om vårt liv vore lika vacker som en saga bör vi minnas att hela skönheten i sagan ryms i detta: att prinsen är fylld av förundran på gränsen till skräck. Om han blir rädd för jätten är det slut på honom; men om han inte förundrar sig över jätten är sagan slut. Allt hänger på om han är tillräckligt ödmjuk för att förundra sig och tillräckligt stolt för att stå på sig."
"Människan måste tro på sig själv tillräckligt mycket för att ge sig ut på äventyr och tvivla på sig själv tillräckligt mycket för att få glädje av dem."
Jag förundras över Chesterton. Han är galet bra.
Sagor är inte världsfrånvända, de är inte försök att för en stund lämna verkligheten och vara mer "fri". Sagor ser jag mindre som en flykt från verkligheten, och mer som en flykt till verkligheten.
Äventyret ligger framför våra fötter. Skatten finns att finna. Men kartan är inte tydlig. Vi måste tro på oss själva för att påbörja äventyret, och vi måste tvivla på oss själva för att uppleva det. För vad är inte ett äventyr om inte det där trevande steget som sedan landar i ett: jag klarade det!".
Stolt tro och naggande tvivel i förening med varandra.
Jag har lärt mig att älska min tro. Jag har lärt mig att älska mina tvivel. Därför att jag älskar äventyret.
Och vem vill inte vara prinsen i sagan som övervinner allt och vinner kärleken och som ger världen ett äventyr värt att berätta i generationer?
I Chestertons anda
Vår värld befolkas av vackra människor.
Vi älskar vår värld, och vi älskar varandra.
Det är just därför världen måste förändras. Det är just därför som vi inte får tillåta oss själva att vara som vi är.
För att vi älskar.
Vår värld är inte ett motell vi checkat in på och kan lämna när vi känner för det. Världen är vårt hem som vi älskar mer än något annat.
Vi är inte främlingar inför varandra som vi endast ser i förbifarten. Vi är varandras syskon som delar samma hem.
Hemmets glädje är ett skäl att älska det.
Hemmets sorg är ett skäl att älska det ännu mer.
Kärleken ser på världen från två håll. Det ena ser världen som en fallfärdig kåk färdig att rivas. Det andra ser världen som den stuga vi ska komma hem till om kvällen.
Dessa båda perspektiv gör att kärleken måste hata världen för att vilja förändra den, och på samma gång älska den tillräckligt för att anse den värd att förändras.
Kärleken är inte blind. Kärleken är bunden till detta löfte: att vägra låta den älskade falla sönder. En vägran som endast är möjlig om den är rotad i den totala kärleken. Sann kärlek blir mer och mer bunden, och mindre och mindre blind.
Boktips
Påbörjade igår att läsa om G.K. Chestertons klassiker Ortodoxi.
Det är sådana författare som får mig att vilja skriva.
Det är sådana böcker som ger mig hopp om livet med tron.
Så har du inte läst den, läs den. Jag skulle vilja påstå att den håller ungefär samma nivå som C.S. Lewis klassiker Kan man vara kristen?
Och varför ska alla stora författare ha dubbelnamn?
Försoning
What is redeemable?
Eller för att tala svenska - vad är försoningsbart?
Ju mer jag tänker på det, ju mer alternativ efter alternativ reduceras bort, ju mer framstår försoning som det vår värld behöver och längtar efter.
Det räcker med en nyhetssändning på TV eller några vända blad i första bästa dagstidning så vet vi att saker och ting inte står rätt till i vår värld.
Det räcker med att sitta på ett café och tjuvlyssna från bordet intill eller ta en tur på stan under kvällsruschen för att förstå att allt står inte rätt till relationer emellan.
Det räcker med att se in i sig själv för att förstå att allt står inte rätt till.
Mitt i alla rop efter rättvisa, straff, dom och frihet så kan man höra de vilsna viskningarna efter försoning. Jag hör det själv när jag ser till mina egna felsteg, i dess efterdyningar så är det hoppet om att någon kan försona mig som jag vänder mig till.
När jag möter relationer som förstör varandra är det just försoningen jag önskar att de skulle kunna finna. Som en pärla i en åker av elände.
Och när jag läser om tragedier av alla dess varianter så blir mörkret väldigt tätt, och på de platser där strimmor av ljus går att skönja, går de alltid att spåras till stunder av försoning.
Det är därför jag älskar korset, för att det är en plats av försoning.
Det är därför jag ogillar religionen, för den har gjort korset till en plats av fördömelse.
Det är därför jag har svårt för ateismen, för den vill göra korset till en plats av förnekelse.
Vi behöver försonas. Inte för att glömma det förflutna, utan för att skapa det framtida. Men försoningen kommer inte förrän någon är beredd att släppa den första stenen i en värld där alla anser att de har rätt att kasta den.
Adventureland (ej filmen)
Livet består av egna val. Åt det ena eller det andra hållet.
Ett liv utan egna val skulle inte vara ett liv.
Livet består av andras val. Som för oss åt det ena eller andra hållet.
Ett liv utan andras val skulle inte vara ett liv.
Det egna kontrollerar man. Oftast.
De andras kontroller man inte. Oftast.
Valet åtrår en sak. Alternativet. För utan det upphör valet att existera. Valet och Alternativet är varandras förutsättningar.
Därför blir jag knas när jag sällan förstår vad Valet och Alternativets frukt kommer att bli. Hur kommer Konsekvensen se ut? Vart leder jag mig själv? Vart blir jag ledd av andra?
Val är ibland konkreta. När de rör triviala saker.
Val är alltid diffusa. När det kommer till de stora valen.
Kanske livet är funtat så att det faktiskt vill oss vårt bästa. Och ger oss därmed en dunkel bild av sig själv och serverar oss ett äventyr på samma gång. Förvisso inte ett man valt, men som man kan välja att njuta så mycket som möjligt av - och hjälpa andra, genom att med sina egna val skapa utrymme för dom att njuta likaså.
Då skulle världen se lite annorlunda ut.
Up Through the Ashes
So you can heal
They claim with conviction
You've got a crowd
So what's your appeal
Your voice, your predictions
They're getting loud
But if I let you die, you must forgive me
Raise me up, up through the ashes
(Welcome the paradise you made)
Take me on, into the light
You want to die
Create a sensation
Be makin' the news
An eye for an eye
My king of creation
The king of the Jews
Before I let you die, you must forgive me
Raise me up, up through the ashes
(Welcome the paradise you made)
Take me on, into the light
Give me a sign of remorse
(I don't need your blood)
You will hang on the cross
For playing God
You the people must decide
The self-proclaimed prophet, or the novice murderer
The king or the convict, it's up to you
So tell me who's free to go
Raise me up, up through the ashes
(Forgive my every sin)
Take me on, into the light
M
Det kändes konstigt. Och ljuvligt.
Jag saknar honom.
Vart är du?
Crash test dummy
Du kan tappa den på golvet.
Den fungerar ändå.
Du kan flotta ner den under chips o dip kvällen.
Den fungerar ändå.
Du kan gråta medans du pratar i den.
Den funger ändå.
Tron behöver också beprövas. För att se om den håller - i det verkliga livet.
Det är så lätt att sitta hemma och skissa på den "värstaste" modellen av tro. Och så tror man att man har det. Trosatserna som är så genomtänkta. De kan väl aldrig misslyckas?
Men funkar tron när du tappar den på golvet?
Funkar tron när den flottas ned av livet?
Funkar den när du gråter på den?
Eller flyter skisserna ut. Och blir till oigenkännlighet.
Ett ark av smet.
Det är inte alltid vi kan undslippa att hamna i ett vrak. Men vi kan genom att låta tron möta livet genom andra människors livsöden, bygga på en tro som kan komma helskinnad ur ett vrak.
Att skissa en tro måste innebära:
Att man skissar tillsammans.
Ser vad som håller. Ser vad som går sönder.
Den goda orättvisan
Tro, hopp och kärlek.
Och störst av dom är kärleken.
Inte rättvisan.
I våra försök att lappa ihop världen, relationer och vår egen självbild är vi ofta ute efter att finna rättvisa. Vi vill hitta syndabockar som förklarar varför saker blivit som det blivit, och finner vi att vi själva är syndabocken vill vi hitta ursäkter till varför vi gjorde som vi gjorde.
Och ekorrhjulet snurrar fortfarande.
Rättvisa är inte det största idealet att sikta emot. Det är kärleken däremot.
Och kärleken är inte rättvis. Snarare är den till sin natur - orättvis.
Kärleken ger utan förbehåll. Den skvätter. Och skvätter. Och skvätter. Den möter både det goda och det onda.
Och den älskar att göra det. Alltid.
I en situationen där människor kräver rättvisa, blir förslaget om försoning, förlåtelse och omfamning inte väl mottaget. Det resulterar i att man säger "det är orättvist, dom förtjänar inte det". Det är sant. Det är både orättvist och oförtjänt. Men så är det också just så kärleken fungerar.
Världen behöver mer av Den goda orättvisan
Det är det enda som till sist hjälper. Och består.
Störst av allt är kärleken.
