Chesterton igen...

"Även om vårt liv vore lika vacker som en saga bör vi minnas att hela skönheten i sagan ryms i detta: att prinsen är fylld av förundran på gränsen till skräck. Om han blir rädd för jätten är det slut på honom; men om han inte förundrar sig över jätten är sagan slut. Allt hänger på om han är tillräckligt ödmjuk för att förundra sig och tillräckligt stolt för att stå på sig."

"Människan måste tro på sig själv tillräckligt mycket för att ge sig ut på äventyr och tvivla på sig själv tillräckligt mycket för att få glädje av dem."

Jag förundras över Chesterton. Han är galet bra.

Sagor är inte världsfrånvända, de är inte försök att för en stund lämna verkligheten och vara mer "fri". Sagor ser jag mindre som en flykt från verkligheten, och mer som en flykt till verkligheten.

Äventyret ligger framför våra fötter. Skatten finns att finna. Men kartan är inte tydlig. Vi måste tro på oss själva för att påbörja äventyret, och vi måste tvivla på oss själva för att uppleva det. För vad är inte ett äventyr om inte det där trevande steget som sedan landar i ett: jag klarade det!".

Stolt tro och naggande tvivel i förening med varandra.

Jag har lärt mig att älska min tro. Jag har lärt mig att älska mina tvivel. Därför att jag älskar äventyret.

Och vem vill inte vara prinsen i sagan som övervinner allt och vinner kärleken och som ger världen ett äventyr värt att berätta i generationer?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0