Ge mig ett utrymme att andas
Vad definierar värdet av en människa?
och är svaret på den frågan detsamma som på frågan: vad får en människa att känna sig värdefull?
Alltför ofta verkar det som om vi värderar varandra utifrån vad vi presterar. De med mest talang får massans uppmärksamhet. Och applåder. Att göra någonting bra räcker inte. Man ska göra det bäst. Att se snygg ut är inte tillräckligt. Man ska vara snyggast.
Når du toppen väntar lyckan. Är det inte det som vår värld utlovar genom att ständigt sända ut sina signaler om måsten och borden?
Jag tror att det värsta av alla måsten är föjande: för att vara bäst måste du göra andra till sämst. I kampen om att nå toppen trycker man alltid ner någon mot botten.
Är mitt värde bestämt utifrån samhällets nytta av det jag presterar?
Jag tror inte det.
Jag tror att det största värdet vi längtar efter finns inte på toppen, utan det finns mitt ibland massan, det finns i upptäckten av att jag kan betyda något för någon.
Att vara till välsignelse uttryckt med andra ord.
Att smaka på att få vara till betydelse är en söt smak. Man upptäcker en värld där man inte måste en massa, och i upptäckten av denna frihet så börjar man vilja istället. Vilja gott. Vilja förändra till det bättre. Vilja tillåta andra att vara "sämre".
Rasera toppen för att istället för att stå på andras axlar, stå jämsides och snarare dela livet istället för att kräva det av andra.
Hur skapar vi ett samhälle där vi genom våra liv inte pressar andra till att vara si eller så, utan istället lever liv som blir till utrymmen för andra att röra sig i och vara sig själv i?
Bara en av många frågor jag har...
