DET ÄR SNART DAGS IGEN!!
Varför Gud inte skriver post-it lappar
"Det handlar om att tro, inte om att se", brukar vara det givna svaret på frågan. Ett svar som man inte behöver vara ett filosofiskt snille för att förstå att det inte är ett vidare bra svar på frågan. Om det ens är ett svar överhuvudtaget.
Jag har inga problem med den teoretiska biten när det kommer till att Gud inte märks. Gud gömmer sig. Han har säkert goda skäl till att göra så. Men jag tycker att jag har lika goda skäl till att han borde visa sig lite granna. Det tycks bli mycket enklare då.
Men kanske tron går förlorad då?
Jag lär mig leva med en ständig önskan att se och förstå mer, och en ständig känsla av att jag skulle se och förstå mer om jag inte önskade mig det så mycket. Den kristna trons paradoxer är alltid lika härliga att bita i.
Jag skulle vilja att Gud ibland fungerade lite mer som min mamma, eller annan väl vald familjemedlem. Det är inte alltid man hinner ses och mötas, men då skriver man alltid en liten post-it lapp och sätter på kylskåpet eller lägger på köksbordet. Varför gör inte Gud så ibland?
Jag tror inte Gud har något emot post-it lappar. Men det kanske är så att han vet att jag skulle läsa, och istället för att ta till mig det som Guds egna ord skulle jag dra igång en evighetslång undersökning om jag kan lita på att det verkligen är Guds ord.
Gud kanske inte tycker det är värt att ge mig det besväret. Det kanske väger lätt gentemot besväret det är för mig att lära mig tro, trots avsaknaden av gula post-it lappar.
Sen kan det vara så att Gud har så mycket att säga att mitt kylskåp inte räcker till. Eller att post-it lapparna inte räcker till. Det kan mycket väl vara så.
Jag får snällt fortsätta försöka att tro, inte hoppas att se. Men jag tycker fortfarande att det är ett värdelöst svar på frågan!
God morgon alla koffeinister!
Själv är jag lite mer långsiktig än de flesta. Jag jobbar stenhårt för Beach 2016.
Upptäckte att Silverlane släppte nytt album i slutet av November. Att jag missat det. Nu är allt du behöver göra att också upptäcka det!
Mer filosofiska inlägg kommer i veckan. Om jag hinner tänka dvs.
Skriver inte mer nu. Påtåren måste drickas innan dagens kickar igång :)
Papper
Det är upplagt för att jag ska glömma en massa viktig information som står på dessa papper.
Det enda pappret som tar slut hemma är skitpappret.
Uppdatering
Det finns mycket att se fram emot. Tycker jag. Jag åker till Estland snart på en mycket spännande experimentresa. Bryta ny mark är alltid intressant.
Men dessförinnan ska jag till Vemdalen, och Vemhån - årets by 2006, om nu någon glömt det!. Snacka om att jag längtar efter att kasta mig utför en röd ny pistad backe och lyssna till ljudet när carvingskidorna gör jobbet. Det nu - det är livskvalité.
Jag hade inte tänkt skriva mer för tillfället. Men nu vet ni bloggförföljare att jag lever. Tänkte se Pretty in Pink nu. Det är också livskvalité.
Seagalologi - utgåva nr.2
Tillägg till andra utgåvan:
Det har gått 2 år sen sist. Steven "Fiskmåsen" Seagal har fortsatt att vara produktiv. Detta kräver en uppdaterad genomgång av hans briljanta filmposters. Förra gången lämnade vi honom vid filmen Kill Switch (2008), och nu är det intressant och se om det skett någon vidare evolution i ämnet Seagalologi!
Kort intro
Detta inlägg tar upp läran om Steven Seagal. Och med en speciellt inriktning på utveckling av Seagals filmposters. Följ med på en spännande resa genom hans filmer!
Above the Law (1988)
Filmen som introducerar Steven Seagal för publiken. Seagal lägger dit ribban. Pistolen är höjd och ögonbrynen sänkta.
Hard to Kill (1990)
Varför ändra ett vinnande koncept? Pistolen och ögonbrynen är där dom ska vara.
Marked for Death (1990)
Seagal gör en lien förändring. Han delar på sig: en Seagal håller pistolen, den andre visar ögonbrynen.
Out for Kill (1991)
Dags för att göra pistolen en aningen större. Ögonbrynen behåller dock skärpa och storlek.
Under Siege (1992) 
Vapnet har försvunnit. Ögonbrynen tar dock upp halva postern. Tur för Seagal att det finns alternativa versioner som ställer allt i ordning.
On Deadly Ground (1994)
Nu är vi tillbaka med de stora vapnen.... och de stora ögonbrynen.
Under Siege 2 (1995)
Seagals nuna täcker mindre procent av postern. Men allt är annars som det brukar.
Executive Decision (1996)
Inget vapen, men ögonbrynen är på plats. Finns också posters helt utan Seagal, och det beror på att Seagals karaktär dör 15 minuter in i filmen. Vilket får denna film att inte riktigt kvala in som en renodlad "Seagalfilm".
The Glimmer Man (1996)
Back on track!!
Fire Down Below (1997)
Ögonbrynen tar plats, och Seagal tar återigen bort pistolen. Han sätter istället dit en helikopter.
The Patriot (1998)
Seagal fortsätter visa ögonbrynen och fortsätter med att inte visa pistolen. 1 helikopter har nu blivit 5.
Exit Wounds (2001)
Seagal testar en ny formula: låt pistolen vara större än ögonbrynen.
Ticker (2001)
Seagal ångar på, men väljer nu att också ta med Tom Sizemore i ögonbryn/pistol-ligan.
Half Past Dead (2002) 
Någon annan håller i pistolen!! Tur som sagt att det finns alternativa versioner.
Belly of the Beast (2003)
Seagal är Seagal
Out for a Kill (2003)
Tycker inte ni också att ögonbrynen har fått en aningen mindre plats denna gång?
The Foreigner (2003)
Men sådant går ju alltid att ordna lagom till nästa film.
Clementine (2004)
Seagal har enbart en cameoroll i denna koreanska film. Han lyckas ändå få dit ögonbrynen. Men pistolen fick han lämna kvar hemma.
Out of Reach (2004)
Allt är som det brukar. För övrigt är detta den tredje filmen vars titel börjar med "Out"...
Black Dawn (2005)
Inget nytt under solen här inte.
Into the Sun (2005)
Seagal testar ett större vapen igen... men denna gång bär han det på ryggen. Snygg läderkappa förresten.
Submerged (2005)
Tillbaks till det "lilla" vapnet. Ögonbrynen måste ha fastnat vid det här laget...
Today You Die (2005)
För första gången tillåter Seagal att hela treenigheten får vara med - pistolen, helikoptern och ögonbrynen.
Attack Force (2006)
Varför bara ett vapen när man faktiskt har två ögonbryn?
Mercenary for Justice (2006)
Även Seagal måste få variera sig lite.
Shadow Man (2006)
Ännu mer pistol och ögonbryn... men också kläder av läder.
Flight of Fury (2007)
Helikoptern har blivit modernare?? Allt annat är som det brukar. Värt att notera är att Seagals karaktär i filmen bekämpar rebeller i "Banansistan". 
Urban Justice (2007) 
Nog har pistolen fått en alltför undanskymd roll denna gång? Men, som innan så räddar alternativen oss även denna gång. Men filmtiteln har gått från "Urban" till "Renegade". Vad ska det vara bra för?
Pistol Whipped (2008)
Mmmm...Lance Henriksen är ju en förändring....
The Onion Movie (2008)
Även i detta fall har Seagal enbart en mindre roll. Denna gång fick han inte ens med ansiktet på postern. Det blev en lök istället. Det kanske var bättre så?
Nu när Steven Seagal precis ska släppa sin nästa film Kill Switch, ja då har han låtit postern bli en mix av alla sina tidigare filmers posters. Detta är resultatet:
Kill Switch (2008)
Ja, kanske det vore fel att tala om en utveckling när det gäller Steven Seagals filmposters? Seagal gjorde sin första film 1988, han fastnade där och har gjort den filmen ett 20-tal gånger igen - i alla fall om man får döma av hans filmposters.
Hur ser nu fortsättning på hans karriär ut? Vad antog Seagal för utmaningar? Ja, det är bara fortsätta läsa och upptäck för sig själv.
Against the Dark (2009)
Vänner, det vi alla hoppats på skedde så till slut! Seagal har evolverat sig. Åtminstone någorlunda. Borta är pistolen, de stora gevären och helikoptrarna. Kvar är dock hans signum - de båda ögonbrynen!
Driven to Kill (2009)
Ja, all utveckling tar ju slut vid något tillfälle. För Seagal närmare bestämt efter en film. Tillsammans med ögonbrynen är nu pistolen tillbaka.
The Keeper (2009)
Två versioner. Den ena med en shotgun, den andra med en pistol. Båda med ögonbrynen. Som vanligt då, helt enkelt.
A Dangerous Man (2009)
Seagal väljer att pryda omslaget med en anings större procentuell yta av ansiktet och pistolen. Allt för att rama in de eleganta ögonbrynen. Och visst ser han farlig ut.
Machete (2010)
Seagal gästspelar, och när Steven gästspelar så ser han till att det är i en film som har en poster han kan leva upp till. Troligtvis bad Seagal postertillverkarna att sätta dit en kniv för varje pistol han prytt sina omslag med. Sen fick Danny Trejo vara så snäll och visa upp knivarna.
Born to Raise Hell (2010)
Seagal avslutar året med att ge oss en klassisk Steven Seagal poster. Den bistra looken och den höjda pistolen - och en man redo att ta sig an hela världens bad guys. Det är vår Steven "Fiskmås" Seagal det!!
Southern Justice (a.k.a. Deadly Crossing) (2011)
Detta är Seagals senaste alster. En del av en ny tv-serie från denne man. Egentligen inte en riktig film, trots att den verkar ge sken av det. Hur som helst, en poster har den fått och den är precis så Seagalistisk som vi kan vänta.
Om ett par år får vi se vad mannen återigen gett oss. Jag väntar fortfarande på filmen med stort F, ni vet den där romantiska komedien med Steven Seagal och Meg Ryan, och med Ashton Kutcher i en irriterande biroll.
Men den verkar dröja ett par år till. Synd, för den postern lär bli magnifik!!
Döden
Började året med att åka till Norrköping för att närvara på vår kära Valborgs begravning. Krutgumman blev 96! Det var en lugn och fin begravning med minnesstund. Begravning får mig automatiskt att börja tänka. På allt möjligt som rör döden och livet i ljuset av döden.
Jag kan inte låta bli att under begravningsgudstjänsten fundera på teologiska frågor rörande himlen, döden och livet där efter. Jag verkar vara den enda som för teologin på tal.
När teologin lämnat rummet tar sentimentaliteten över. Då tänker jag på saker som saknad, mening med livet och minnen. Det blir alltid en blandad kompott som landar i frågan: vad kommer folk minnas av mig när jag dött? Troligtvis inte det jag tror är det lilla svaret jag ger mig själv.
Sen är det så dags för filosofin att äntra scenen. Finns det ett liv efter döden? Varför tror jag på en himmel - är det önsketänkande, eller har jag blivit lärd till att tro så? Varför är döden så komplex och tvetydig?
Något jag ändå tycker döden avslöjar är det otroliga värde vi ser hos varandra. Och jag förundras över hur ett sådant värde kan finnas om allt bara blir svart efter dödsögonblicket. Eller är det döden, som på sitt kraftfulla vis säger finito, som skapar en rekyl av värde tillbaka till livet och på det sättet "skapar" någonting ovärderligt som gör ont att mista?
Jag tror på ett liv både före och efter döden. Jag tror inte att en tro på en himmel nödvändigtvis får mig att nonchalera saker på den här sidan döden. Snarare tror jag att just en sådan tro öppnar ögonen så att man ser värden man annars inte såg.
Hur livet efter döden kommer att vara det vet jag inte. Men jag anar att det kommer vara riktigt bra. Livet här och nu är en trevlig stund i sandlådan, men ryktet går att det finns en strand bortom det jag ser, och det gör att rädslan för att lämna sandlådan förvandlas till hopp, samtidigt som sorgen över att jag ibland förlorar en del lekkamrater kvarstår. Men jag kommer möta dom igen på stranden.
Nu blev jag rejält sugen på att se Clint Eastwoods senaste film Hearafter, som behandlar temat.
Och det får summera detta inlägg.
