Små bebisar
Igår satt jag i soffan med en 10 dagar gammal bebis på bröstet. Vi utbytte en del blickar. Av hennes att döma så ser jag konstig ut och beter mig konstigt. Men hon grät i alla fall inte.
Man minns ju inget själv ifrån sin "bebistid". Kan det vara så att om Gud finns så är det just som bebis man säkerligen vet om det? Sen växer man och man blir medveten av den mer konkreta verkligheten runt omkring sig, och Gud förpassas bort lite i det omedvetna.
Jag vet inte. Men jag skulle gärna velat veta vad Alicia visste igår, och vet idag. För om några år vet ingen av oss det.
Sen blev jag ju bra sugen på att pli pappa igår också. Han en egen liten knodd att diskutera livet med.
Det vore något!
Tjena vad moget! Kom hit av öva, jag har tre att ta hand om. Lätt att somna varje kväll efter deras vilda äventyr. Du passar med Ethan mittenpojken, han är djup!
