Filosofadam

Min tro på Gud är inte någonting dött. Tron är inte ett par satser huggna i sten som jag håller för sanna, eller väljer att förkasta helt och hållet.
Min tro på Gud är någonting levande. Tron växer, och när det växer så knakar det. Tron vill hela tiden oformulera sig, uttrycka med nya ord de gamla sanningarna.

Det är så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det. För att kunna känna mig äkta, ärlig och ödmjuk.

För tillfället knakar det i min tro. En del kanske vill tolka det som om min tro är på väg att ge vika för något helt annat. Att jag är på väg att förlora tron på Gud. Jag tolkar det dock som om tron håller på att växa. Tron finner nya vägar att bli uttryckt på.

Tron har fört mig in i nya landskap, där inget ser ut som innan. Det nya landskapet kan få mig att se det som en frånvaro av Gud, men jag tror snarare det handlar om en ny sorts närvaro av Gud. Det är inte Gud som försvunnit, det är mina ögon som måste vänja sig att se Gud på ett nytt vis.

Där står jag med min tro.

Vi lever i en väldigt orättvis värld.

Jag lever i den del av världen som kanske bidrar mest till den orättvisan.

Idag besökte jag en vän på sjukhuset. Vi vandrade i sjukhuskorridorerna för att sedan vandra ut och ta en lov i parken. Två helt olika världar. På sjukhuset mötte man utmärglade människor, udda människor, människor som kämpar med krämpor mitt i livet. Ute i parken gled "finlirarna" omkring och lapade sol. Det njöts och orättvisan var inte närvarande.

Jag kan många gånger känna lite dåligt samvete av att jag har det för bra. Det saknas sällan något av det materiella i livet. Allt är enkelt att få tag på. Det är svinigt enkelt ibland.
Och då kan jag känna att moralen i mig får sig en törn, och så börjar jag undra om det är rätt att leva som jag gör. Är det rätt att njuta av välsignelserna som medförs av att födas i västvärlden?

Jag tror faktiskt att det är det. Vi ska inte skämmas för allt vi har. Vi ska inte skämmas för att våra prioriteringslistor är fyllda av nöjen. Vi ska inte skämmas för att vi så enkelt kan köpa nytt.

Det är nog inte där problemet ligger.

Problemet ligger inte i det som finns och syns. Problemet ligger i det som aldrig syns för att det aldrig finns.

Vi borde skämmas för allt det vi aldrig ger. Vi borde skämmas för allt det som aldrig hamnar bland våra prioriteringar. Vi borde skämmas för att det är så svårt att köpa till någon annan.

Det är svårt att förändra en kultur man själv lever i. Därför är de glimtar man får ifrån andra kulturer så viktiga. När man för en stund förstår att världen är inte rättvis, att den är så skev - då ska man låta dessa glimtar bevaras och börja växa in i sin egen kultur. Ett nytt sätt att leva är att tillåta något nytt att sakta växa fram inom sig.

Jag försöker.
Jag misslyckas oftast.
Då försöker jag igen.

Världen kan bli rak. Om man justerar den bit för bit.

Jag kan inte hjälpa det.

Jag är beroende av det.

Mitt dagliga intag måste få vara intakt av det.

Filosoferandet!

I tisdags satt jag med och lyssnade på en föreläsning kring tro och vetenskap. Att göra det är alltid en dödsstöt för min slumrande hjärna. Den vaknar till liv, och den börjar tänka. Mycket.

Detta inlägg kan därmed bli för mycket för de flesta. Ber om ursäkt för det redan nu. Vidare läsning sker på egen risk. Jag tar inte ansvar för uppkomsten av antingen möjlig uttråkning eller förvirring!

Den moderna upplysningen satte sin stora tilltro till förnuftet. Bort skulle den religiösa tron på att det existerade något övernaturligt. Vi levde i ett slutet system där naturen är allting och ingenting finns där utanför, därmed skrotades tanken på att något övernaturligt skulle finnas. Allt som existerade skulle kunna förklaras av förnuftet.

Till sist sprang dock moderniteten på ett problem. Jag skulle vilja formulera det så här:
1. Allt som existerar ska förklaras av förnuftet
2. Förnuftet kan ej förklara sig själv
3. Förnuftet bör således inte existera, då det ej går att förklaras
4. Om inte förnuftet existerar, hur kan vi då veta någonting överhuvudtaget?

Moderniteten stod nu på randen till postmoderniteten. Kvar fanns den starka tron på att det övernaturliga inte var något att alls ta med i beräkningen. Men hur ska ett slutet system där förnuftet visat sig inte vara tillräckligt kunna fortskrida utan att visa sig vara ett öppet system?
Jag tror att insikten om att vi inte kan omfamna sanningens objektivitet med vårt förnuft, fick oss att tro att det förnuftigaste var att placera sanningen hos subjektiviteten. Det postmoderna tänkandet hade fötts.

Nu till den fråga som många ställer sig och som jag filosoferat lite kring: Är det förnuftigt att tro?

Svar: NEJ

Fast frågan är nog helt fel ställd. För den är missvisande från allra första början. Varför? Därför att allting börjar i tro. Vetandet är slutdestination för den som vågat ta sitt språng i tro.
Frågan borde egentligen vara: Vad är det förnuftigt att tro på?

Några tankar om förnuftet:

Jag tror att förnuftet endast kan arbeta med sina nu existerande beståndsdelar och erfarenheter, just för att det är allt förnuftet har tillgång till. Men förnuftets önskan är att alltid veta mer, kalla det den goda nyfikenheten. Men för att få mer att arbeta med måste förnuftet bete sig oförnuftigt.
Förnuftet måste säga till sig själv: Överge mig så att du kan återfinna mig mer förnuftig än innan.

Oförnuftet är den väg varpå förnuftet färdas på och gör nya upptäckter.

Några tankar om tro:

Därmed är inte tro en motsats till förnuft eller vetande. Utan det är vetandets själva nödvändighet och förutsättning. Att tro är alltså något vi ska uppmuntra, för det leder till att vi kommer att veta mer. Det vi ska vara uppmärksamma på är vad vi väljer att tro på. Tro blir oförnuftig först när den funnit sig själv vara oförnuftig och väljer att ändå hålla kvar vid sig själv.

Några tankar om Gud:
Är det då oförnufigt att tro på Gud? Med detta inlägg ämnar jag inte ge ett svar på den frågan. Däremot skulle jag vilja peka på att både tro och förnuft krävs för att svara på frågan.

En aning jag har är att det slutna systemet som moderniteten och postmoderniteten så starkt vill åberopa verkar vara svårt att behålla slutet. Och om det då är så att system förhåller sig vara öppet - vad finns då där utanför?