Jag kanske har tomtar på loftet
Jag får ofta höra att jag är kristen av den "enkla" anledningen att jag har kristna föräldrar (som således är kristna för att de i sin tur har kristna föräldrar...). Jag är helt enkelt upplärd att tro som jag gör. Vill man sätta en hårdare etikett på det hela kan man kalla mig för indoktrinerad.
Det känns skönt att alla icke-kristna verkar vara så säkra på vad jag tror på och varför.
De icke-kristna (och icke-indoktrinerade) ser nog sig själva som de bästa av teologer. Precis som åskådarna på läktaren beter sig som om de vet bäst hur matchen borde ha spelats.
Varför är det så att jag måste försvara och rättfärdiga min tro, varför måste jag bevisa rationaliteten i min tro, och varför är det något exklusivt för de religiösa men inte för de icke-religiösa?
Det hänger lite frustration i luften.
En trötthet på att få sin tro förklarad som humbug, genom att använda en humbugargumentation.
Samtidigt vidhåller jag en stor förståelse för all skepticism gentemot den religiösa tron. Därför att kastar men ett snabbt öga på den är det svårt att inte slås av dess irrationalitet och gyttja av interna strider och välformulerade trossatser (som många gånger nog enbart är välpolerat skitsnack).
Jag vill lyfta fram några saker för att kunna lägga en grund för förståelse.
1. Myten av neutralitet
Hur kan en troende (troende får vara synonymt med religiös tro i fortsättningen av detta inlägg) familj vara mer indoktrinerande för barnen än en ateistisk (synonymt med icke-religiös i forts.) familj? Bygger inte denna syn på en tro på att det ateistiska är mer neutralt än det religiösa? Med vilka grunder kan vi säga att det är så?
Själv tror jag att de religiösa idealen och vanorna enklare går att härleda och fästa till ett ursprung, medans det ateistiska mer ses som frånvaro av religiositet än närvaro av någonting annat.
Detta leder mig till:
2. De osynliga dogmerna
Är religion mer dogmatisk än ateism? Vid första anblicken är jag beredd att hålla med om det. Religiöst beteende kan vara orsakat av dogmer som "tvingas" på individen. Ateismen är inte lika påfallande dogmatisk. Men ändå endå...
Jag som kristen får ofta förklara varför jag tror som jag gör, medans ateisten som ber om förklaringen sällan själv ger någon förklaring till sin tro eller sina vanor. Jag måste påvisa en rationell grund till varför jag ber, men en ateist behöver inte visa rationella anledningar till sina sätt att leva.
Jag tror att det icke-religiösa lika väl som det religiösa behöver rationella grunder att stå på. Vilket för vidare mig till en annan tanke:
3. Synen på rationalitet
Att något är rationellt (förnuftigt) att tro på har väldigt lite, om något, att göra med vad man tror på. Det rationella går att finna i varför man tror som man gör. Detta innebär att både ateisten och den troende måste ge skäl för varför man tror som man gör. Påståendet "jag tror på Gud" är neutralt när det kommer till rationalitet därför att påståendet inte kan påvisa vare sig något förnuftigt eller oförnuftigt. Först när man lägger ett varför avslöjas om tron är rationell eller inte. "Jag tror på X, därför att..." eller "Jag tror inte på X, därför att...".
Och detta om förnuft för mina tankar till nästa steg:
4. De historiska intellekten
Historien är fylld av människor som tänkt, filosoferat, funderat, vridit och vänt på allt möjligt. Högt ansedda tänkare har fyllt hyllmeter av bokhyllor med literattur. Lägga till detta kan man också göra alla de högt ansedda som aldrig skrivit en rad, men som i det vardagliga visade prov på förnuft och övertygelse.
Bland alla dessa förnuftiga människor kan vi hitta både troende och ateister. Detta tänker jag innebär att vi behöver förstå att frågan om tro inte är så svartvit att man kan sätta förnuftet på den ena sidan och oförnuftet på den andra. I så fall hade historien vittnat om något annat.
En sista punkt innan detta inlägg blir för långt...
5. Att finna början
Visst är det enkelt att mena att en troende är troende enbart för det familiära arvet. Men logiken i ett sådant resonemang är väldigt kortsiktigt. Nog för att det i många fall kan stämma och representera sanningen, men någonstans i denna kedja av religiös orsak och verkan måste ju allting har startat.
För att hålla sig till den kristna tron:
Jag måhända är kristen för mina föräldrar är det, och dom för att deras var det... osv. Men hur förklarar det varför någon blev kristen från första början? Dessa judar som år 30 tvärt vände håll och började tro på Kristus, varför gjorde dom det? Och hur förklarar vi människor som idag blir kristna och växt upp i starkt ateistiska hem?
Tro (och även ateism) kan vi inte förenkla genom att enbart mena att det är ett sociologiskt arv. För min del är det komplexa som tro, religion, livsåskådning och allt annat påvisar inte ett skäl till att försöka vara svartvit och kategorisera människor, utan det innebär att leva i gråzoner där det gråa tvingar mig till ödmjukhet, respekt och ett genuint intresse att försöka förstå varför vi tror som vi gör.
Jag kanske tror på en massa humbug.
Det kanske ateisten också gör.
Det kanske vi alla gör.
Godhetens utrymme
Vardagen bevisar dock gång på gång att vi misslyckas (och således också bemöts av andras misslyckanden). Vi vill, men vi förmår inte. Vi tycks famla i våra försök att leva upp till de goda ideal vi ser skulle kunna vara verkliga.
Och någonstans på vägen accepterar vi detta med en viss resignation. Vi upphör försöka, vi blir neutrala och kanske i längden apatiska.
Jag önskar att varje dag vore en dag då jag kunde leva ut godhet gentemot andra och mig själv. Men jag vet också att de flesta dagar fylls av allt annat än det aktiva goda livet.
Tendensen jag då ser är att jag flyttar fokus. Från att förstå att det är jag som har ansvaret så börjar jag skylla på omständigheter. Godheten blir något jag gärna befattar mig med, men endast när de rätta förutsättningarna finns. Jag förväntar mig att livet ska bereda plats för godheten.
Men det goda fungerar inte så. Godheten är något jag som människa måste arbeta mig fram till. Jag måste skapa mig det utrymme som jag vill ha. Omständigheterna kommer alltid vilja kväva min förmåga att göra gott. Det bästa sättet att förändra det är att ta spjärn och bestämma sig att inte ge upp kampen för att visa godhet.
Det är inte enkelt.
Det är skitsvårt.
Det är kamp.
Min kraft är att jag tror världen mår bra av att jag försöker.
Hela vägen.
Delar av brustenheten
Det måste finnas en orsak.
När jag tänker efter (åtminstone lite granna) återkommer ordet relationer till mig.
Finns det något som våra liv kretsar kring så är det relationer. Vi har relationer. Vi skapar relationer. Vi lämnar relationer. Vi tänker på relationer. Vi drömmer om relationer. Vi ÄR relationer.
Relationer är det centralaste vi har i livet. Och relationer är det som ger oss den allra största glädjen.
När de fungerar.
Baksidan av relationer är att när det smyger sig in sådant som inte gagnar dom så kommer de ge oss sår. Ibland djupare sår än vad vi kunnat ana. Den största glädjens källa kan också vara den djupaste sorgens källa.
Men inte en sekund att vi tänker överge vårt behov av relationer. Däremot, tyvärr, väljer vi att ständigt jaga nya istället för att läka det som gått snett.
Jag kan spåra så mycket elände till olika typer av relationsproblem. Det är pappor och mammor som misslyckats (och som i sin tur har föräldrar som misslyckats), det är vänner som svikit, det är främlingar som varit fientliga, det är heliga löften som brutits och det är det ena efter det andra som har gått fel.
HUR??
Hur kan vi förändra all denna brustenhet som vi vadar fram i till att bli helt igen?
När är någon beredd att ta första steget. Bryta linjen. Göra det som inte är normalt. Älska den ovärde, den som kanske inte älskar tillbaks. Ha modet att säga: nu får det vara nog!
Det enda som kan läka en värld som är bruten är en kärlek som ser vad den världen kan komma att bli. En kärlek som älskar allt och alla i den världen. Trots olikheterna. Kanske t o m pga dom.
Jag skulle önska att jag hade lite mer av den typen av kärlek.
Då kanske jag skulle förmå göra lite mer.
För att allt ska bli bra igen.
