Filosofadam

Även om omvärlden kanske inte vittnar om det så tror jag ändå att alla människor djupt inom sig vill vara goda. Godheten är någonting som vi längtar efter att få möta och att få ge.

Vardagen bevisar dock gång på gång att vi misslyckas (och således också bemöts av andras misslyckanden). Vi vill, men vi förmår inte. Vi tycks famla i våra försök att leva upp till de goda ideal vi ser skulle kunna vara verkliga.

Och någonstans på vägen accepterar vi detta med en viss resignation. Vi upphör försöka, vi blir neutrala och kanske i längden apatiska.

Jag önskar att varje dag vore en dag då jag kunde leva ut godhet gentemot andra och mig själv. Men jag vet också att de flesta dagar fylls av allt annat än det aktiva goda livet.
Tendensen jag då ser är att jag flyttar fokus. Från att förstå att det är jag som har ansvaret så börjar jag skylla på omständigheter. Godheten blir något jag gärna befattar mig med, men endast när de rätta förutsättningarna finns. Jag förväntar mig att livet ska bereda plats för godheten.

Men det goda fungerar inte så. Godheten är något jag som människa måste arbeta mig fram till. Jag måste skapa mig det utrymme som jag vill ha. Omständigheterna kommer alltid vilja kväva min förmåga att göra gott. Det bästa sättet att förändra det är att ta spjärn och bestämma sig att inte ge upp kampen för att visa godhet.

Det är inte enkelt.

Det är skitsvårt.

Det är kamp.

Min kraft är att jag tror världen mår bra av att jag försöker.

Hela vägen.