Filosofadam

Måste man tro på en gud för att vara religiös?

Kan humanism vara dogmatisk?

Jag har själv växt upp inom frikyrkan och på det sättet "ärvt" en hel del religiösa attribut, seder och vanor. Dessa kan i många fall visa sig vara existensberättigande enbart genom tradition, och skulle vid närmare rannsakan kanske elimineras - dvs de fyller ingen större funktion för livet.
Samtidigt verkar traditioner med religiösa motiv och grunder bli stämplade som ickerationella av just anledningen att de har religiösa grunder - dvs traditioner är legitima om de inte är religiöst förankrade.

Men hur oreligiöst är icke-religiösa traditioner?
Är vanor och traditioner mer rationella enbart för att de blomstrat fram utanför den religionen?

T.ex upprörs många när man läser om kvinnor som inom islam behöver bära slöja, för att sådan är deras religion. Det anses vara kränkande, dogmatiskt och orationellt.
Samtidigt varje år dukar svensken upp till midsommarfirande med potatis, sill och nubbe, för att sådan är den svenska traditionen. Det är inte religiöst, men det är starkt traditionellt. Det glada midsommarfirandet finns det gott om, men också fylleriet, eländet, bråken och baksmällan som också är en del av traditionen - tack vare traditionen.

Nu generaliserar jag kanske alltför mycket. Men det tror jag också att slöjdebattörerna också gör ibland. Men jag försöker att hitta en sorts gyllene medelväg i ett samhälle där traditioner krigar mot traditioner. Hur bygger vi ett samhälle där olikheter får råda, där religion och icke-religion kan dela traditioner utan att förlora distinktionerna?

Är man orationell för att man ber bordsbön
men rationell om man sjunger nubbvisa?