Filosofadam

Har precis avslutat läsningen av en intressant bok. Come Let Us Reason - New Essays in Christian Apologetics av Paul Copan och William Lane Craig, men också en hel del andra skribenter när det är en sammanställning av essäer.

 

Jag vet att min läsning av denna bokart brukar kritiseras av mina meningsmotståndare. Och jag har inga större problem med det förutom att jag ibland slås av skälen till kritiken.

Det här är en bok som ställer en del viktiga frågor - oavsett var man nu själv befinner sig i för ståndpunkt i dess frågor. Jag kan själv tycka att om det finns ett genuint intresse i att finna svar (vilket jag ibland betvivlar finns, då en del hävdar att de redan har svaren) så är detta en bok som kan lägga vissa pusselbitar på plats. Skapa lite mer förståelse, om man nu önskar det.

 

Jag fortsätter dock att ha kvar en hel del av frågorna. Mitt pussel är inte alls färdiglagt. Men en hel del nya perspektiv fick jag via boken till att tolka det jag redan har lagt.

 

Den svåraste frågeställning jag går och bär på är, den kanske klassiska, frågan om hur ska man förstå texterna i Gamla Testamentet där Gud beter sig som en tok? Denna bok gav intressanta inlägg i förståelsen av dessa texter,, framförallt beskrivningarna av forskning kring Josua och dess relation till Domarboken och Moseböckerna och 1-2 kungaböckerna.

Dessa perspektiv tog inte bort min förundran över texterna, men de gav mig en förståelse för en helhet som jag innan inte hade sett i texterna.

 

Lägligt nog fick jag en länk skickad till mig via bloggen där ett par presenterar dessa texter på ett, i mitt tycke, ganska humoristiskt vis. Gud framställs som massmördare nr.1 i historien. Har sett videon förut, och jag tycker den ställer rätt frågor och lyfter något som är en svår del av den krista och judiska historien.

 

Det jag dock har invändingar emot är följande.

a) Det finns kritiker som menar att kristna vill läsa bibeln bokstavligt och detta är ju löjligt. Men är inte det just precis vad dessa kritiker själva gör när de rakt av plockar siffror ur texterna och väljer att tolka dom därefter?

Hur bokstavstroende får man vara som kritiker?

 

b) Om de brutala texterna i Bibeln är grundläggande för gudskritik, varför kan inte de "älskvärda" texterna vara tillräcklig grund för en bejakande gudssyn? För egen del tror jag inte något av dessa alternativ är korrekt, utan jag tycker mig se att dessa pekar mot att det finns en helhet som måste tolkas - inte enbart dess delar.

Jag själv upplever att bibelkritiker missar detta ibland, och kristna likaså. Båda lägrena sätter skygglappar på sig själv för att inte se det dom inte vill se.

 

Det finns nog mer att säga om dessa frågor. Jag är som sagt inte alls färdig i mina funderingar. Men, jag tycker mig se att dialogen via internet inte blir mindre hetsk - från alla sidor som representerar olika åsikter. Detta tycker jag är tråkigt, för jag tror att det finns mycket att lära av varandra även om vi startar våra argument, slutsatser och så vidare utifrån olika utgångspunkter.

 

Det kanske är så att vi brottas med samma frågor, men från olika håll. Min undrar är om det går att mötas i den brottningskampen?

På morgonen läste jag en text av Tomas Sjödin, och jag slogs av hur vackert han skriver. Det blev ett sådant tillfälle där jag avundas att det inte var jag, utan någon annan, som lyckades få till formuleringen jag själv sökt efter.

Sen inser jag att det är enbart att ta emot det vackra som en gåva, och låta orden sjunka in och bli till mening.

 

Sjödin slår an en ton av en melodi jag själv gått och nynnat på. En melodi i moll. En melodi om Guds frånvaro.

Närmar er Gud och Gud skall närma sig er är en välciterad vers som jag antar ska ingjuta hopp. Hos mig ingjuter den alltför oftast minnena av det grusade hoppet. Gud verkar inte alls närma sig. Gud verkar inte ens ha reagerat från sin slummer.

 

Så känns det. Så bränns det.

 

Det är då jag tvingas acceptera närvaron av det oförklariga i livet med gudstro.

Ibland är jag frestad att stämma in i ateistens förklaring varför det inte händer något - Gud finns ju inte! Den slutsatsen kan upplevas som ett balsam för min själ, som ett utväg bort ifrån alla tvivel. Men jag stämmer aldrig in, utan jag förblir tyst och betraktar. Jag betrakar allt som pekar mot att Gud aldrig ens varit i närheten, och så samtidigt betraktar jag allt det som pekar mot att Gud måste sannerligen vara mitt i allting. Då slås jag inte bara av tvivlens kraft utan av oförklarighetens kraft. Detta kraftfält som innesluter mig i en sfär där jag inte kan gömma mig för det oförklariga, därför att varje plats jag väljer att utgå ifrån belyser något samtidigt som något lämnas i dunklet - i det oförklariga.

 

Hur konstigt det än kan låta så är det i denna spänning som jag ständigt återupptäcker min frihet genom att acceptera att livet alltid kommer rymma det oförklariga. Jag blir då fri ifrån att försöka förstå allt, och fri till att leva i det jag valt att omfamna - nämligen tron på Gud.

 

Och det som är dårskap för världen blir till den djupaste visheten för mig.

Jag brottas med mig själv.

 

Jag kan inte gömma mig för mig själv. Om jag så än ville det. Jag är jag - med allt vad det innebär. Nu ligger det till som så att det finns bitar av mitt jag som jag skulle vilja önska försvann. Och det är där brottningen tar vid.

Det är väldigt lätt att se upp till människor med goda talanger - eller många (för alla har vi någon). Det är väldigt lätt att ge dom människorna ett större utrymme än andra. Kanske vi gör detta för att deras verksamhet mycket snabbare ger resultat. Men jag ställer mig frågan om det i långa loppet inte är så att detta hindrar att det vi verkligen vill se ska kunna äga rum.

 

Vad har detta med min brottningskamp att göra?

Jo, jag inser att jag lägger ner mer tid på att få syssla med sådant som jag har talang i (och jag får utrymmet), än att bygga upp den karaktär som skulle kunna bära talangerna men större resultat som följd. Jag gillar min personlighet, men jag har svårt för min karaktär. Den liksom finns där som ett hinder för allting annat. Jag snubblar på den i mina försök att hitta rätt - och så landar jag fel.

 

Finns det något mer värdefullt än att värna om sin karaktär?

Jag tror kampen om karaktären är en av de viktigaste kamper vi har att utkämpa. Den avgör så mycket.

För att blanda in det "religiösa" perspektivet så tror jag att en stark karaktär inte innebär mer av mig själv och mindre av Gud, utan istället mer av Gud genom att mer av mig kan förmedla det gudomliga. Detta tror jag är hemligheten av helgelsen. Att avskilja inte för att förkasta, utan för att förmedla någonting annat som annars hade förblivit dolt.

 

Min egen bön är att jag ska kunna ha en ödmjukhet stor nog för att äran ska tillfalla Gud och inte mig, att jag inte ska försumma de tillfällen som jag har att arbeta på min karaktär (vilket i sig är tecken på en stark karaktär) och att jag ska få insikt över det som borde förändras.

 

Jag tror att jag behöver leva ett sådant liv för att kunna i mitt arbete med ungdomar förmedla den Gud som jag tror på, och på så sätt se deras liv förändras, bli helare, bli heligare, bli mer.