Hemma igen

Min kropp behöver vila. Jag är hemma från Estland nu. Det känns faktiskt riktigt skönt.

Estlandsresan var förra söndagen ett oskrivet blad. Jag hade ingen aning om hur resan skulle slå ut. Så när vi kl 02:00 på lördagsnatten satte oss i bilen för att påbörja resan var det lite nerv i kroppen. Nu i efterhand kan jag inte önska mig en bättre resa än vad vi fick.

På andra sidan Östersjön sitter nu 2 familjer i sina lägenheter och värmer sig. Nya fönster i den ena, nytt fönster och golv i den andra, gör att värmen stannar kvar lite bättre i hemmen. Det behövs när det är -20 på nätterna.
Det är så lätt värt att lägga sin energi på att hjälpa andra. När jag igår gick upp till familjerna för att säga adjö så sprang barnen omkring och lekte - och log. Det ser jag som min lön för arbetet.

Grabbarna jag hade med mig ifrån Oskarshamn gjorde också ett kanonjobb (även om de sov en hel del vissa dagar). Och det som de inte gjorde i rent praktiskt arbete, det kompenserade de med superb kvällsunderhållning (det ska bli skönt att lägga sig i natt och inte hitta ett par gamla kalsonger under kudden).

Det hände mycket mer på resan också. Vi hade byfest, vi hade lektion på byskolan och vi hängde på ett "barnhem" och tog med oss några grabbar till badhuset och lekte loss lite.

Nu är det bara smälta denna resa och ladda för nästa resa till Estland. Det lär nog bli av.

Men först ska jag packa väskan till nästa resa som går av stapeln redan på lördag morgon då jag ska dra iväg med 50 ungdomar till fjällen. Puder, offpist och vurpor är vad som väntar!


Kappsäcksliv

Jag hinner inte blogga.

Kom precis hem ifrån Vemdalen. I natt åker jag till Estland.

Är hemma igen om en vecka. Då ska jag försöka leverera lite matnyttigt här på bloggen.

Ni får ha tålamod tills dess kära bloggläsare :)

DET ÄR SNART DAGS IGEN!!



Papper

Jag drunknar i papper.

Det är upplagt för att jag ska glömma en massa viktig information som står på dessa papper.

Det enda pappret som tar slut hemma är skitpappret.


Uppdatering

Jag vet, jag har inte skrivit på länge. Varken haft någon större mängd tid eller lika mängd inspiration till att göra det. Filosofiska funderingar är inget man leverar på snabba kast, utan de föds fram ömt ur filosofens djupa källor. Eller så var den där senaste meningen fullständigt rappakalja. Läs den inte. Inte igen i alla fall.

Det finns mycket att se fram emot. Tycker jag. Jag åker till Estland snart på en mycket spännande experimentresa. Bryta ny mark är alltid intressant.
Men dessförinnan ska jag till Vemdalen, och Vemhån - årets by 2006, om nu någon glömt det!. Snacka om att jag längtar efter att kasta mig utför en röd ny pistad backe och lyssna till ljudet när carvingskidorna gör jobbet. Det nu - det är livskvalité.

Jag hade inte tänkt skriva mer för tillfället. Men nu vet ni bloggförföljare att jag lever. Tänkte se Pretty in Pink nu. Det är också livskvalité.

Seagalologi - utgåva nr.2

Tillägg till andra utgåvan:
Det har gått 2 år sen sist. Steven "Fiskmåsen" Seagal har fortsatt att vara produktiv. Detta kräver en uppdaterad genomgång av hans briljanta filmposters. Förra gången lämnade vi honom vid filmen Kill Switch (2008), och nu är det intressant och se om det skett någon vidare evolution i ämnet Seagalologi!

Kort intro
Detta inlägg tar upp läran om Steven Seagal. Och med en speciellt inriktning på utveckling av Seagals filmposters. Följ med på en spännande resa genom hans filmer!

 Above the Law (1988)
Filmen som introducerar Steven Seagal för publiken. Seagal lägger dit ribban. Pistolen är höjd och ögonbrynen sänkta.

 Hard to Kill (1990)
Varför ändra ett vinnande koncept? Pistolen och ögonbrynen är där dom ska vara.

 Marked for Death (1990)
Seagal gör en lien förändring. Han delar på sig: en Seagal håller pistolen, den andre visar ögonbrynen.

 Out for Kill (1991)
Dags för att göra pistolen en aningen större. Ögonbrynen behåller dock skärpa och storlek.

 Under Siege (1992)                                             
Vapnet har försvunnit. Ögonbrynen tar dock upp halva postern. Tur för Seagal att det finns alternativa versioner som ställer allt i ordning.

 On Deadly Ground (1994)
Nu är vi tillbaka med de stora vapnen.... och de stora ögonbrynen.

 Under Siege 2 (1995)
Seagals nuna täcker mindre procent av postern. Men allt är annars som det brukar.

 Executive Decision (1996)
Inget vapen, men ögonbrynen är på plats. Finns också posters helt utan Seagal, och det beror på att Seagals karaktär dör 15 minuter in i filmen. Vilket får denna film att inte riktigt kvala in som en renodlad "Seagalfilm".

 The Glimmer Man (1996)
Back on track!!

 Fire Down Below (1997)
Ögonbrynen tar plats, och Seagal tar återigen bort pistolen. Han sätter istället dit en helikopter.

 The Patriot (1998)
Seagal fortsätter visa ögonbrynen och fortsätter med att inte visa pistolen. 1 helikopter har nu blivit 5.

 Exit Wounds (2001)
Seagal testar en ny formula: låt pistolen vara större än ögonbrynen.

 Ticker (2001)
Seagal ångar på, men väljer nu att också ta med Tom Sizemore i ögonbryn/pistol-ligan.

 Half Past Dead (2002) 
Någon annan håller i pistolen!! Tur som sagt att det finns alternativa versioner.

 Belly of the Beast (2003)
Seagal är Seagal

 Out for a Kill (2003)
Tycker inte ni också att ögonbrynen har fått en aningen mindre plats denna gång?

 The Foreigner (2003)
Men sådant går ju alltid att ordna lagom till nästa film.

 Clementine (2004)
Seagal har enbart en cameoroll i denna koreanska film. Han lyckas ändå få dit ögonbrynen. Men pistolen fick han lämna kvar hemma.

 Out of Reach (2004)
Allt är som det brukar. För övrigt är detta den tredje filmen vars titel börjar med "Out"...

 Black Dawn (2005)
Inget nytt under solen här inte.

 Into the Sun (2005)
Seagal testar ett större vapen igen... men denna gång bär han det på ryggen. Snygg läderkappa förresten.

 Submerged (2005)
Tillbaks till det "lilla" vapnet. Ögonbrynen måste ha fastnat vid det här laget...

 Today You Die (2005)
För första gången tillåter Seagal att hela treenigheten får vara med - pistolen, helikoptern och ögonbrynen.

 Attack Force (2006)
Varför bara ett vapen när man faktiskt har två ögonbryn?

     Mercenary for Justice (2006)
Även Seagal måste få variera sig lite.

 Shadow Man (2006)
Ännu mer pistol och ögonbryn... men också kläder av läder.

 Flight of Fury (2007)
Helikoptern har blivit modernare?? Allt annat är som det brukar. Värt att notera är att Seagals karaktär i filmen bekämpar rebeller i "Banansistan".

 Urban Justice (2007)   
Nog har pistolen fått en alltför undanskymd roll denna gång? Men, som innan så räddar alternativen oss även denna gång. Men filmtiteln har gått från "Urban" till "Renegade". Vad ska det vara bra för?

 Pistol Whipped (2008)
Mmmm...Lance Henriksen är ju en förändring....

 The Onion Movie (2008)
Även i detta fall har Seagal enbart en mindre roll. Denna gång fick han inte ens med ansiktet på postern. Det blev en lök istället. Det kanske var bättre så?

Nu när Steven Seagal precis ska släppa sin nästa film Kill Switch, ja då har han låtit postern bli en mix av alla sina tidigare filmers posters. Detta är resultatet:

 Kill Switch (2008)
Ja, kanske det vore fel att tala om en utveckling när det gäller Steven Seagals filmposters? Seagal gjorde sin första film 1988, han fastnade där och har gjort den filmen ett 20-tal gånger igen - i alla fall om man får döma av hans filmposters.

Hur ser nu fortsättning på hans karriär ut? Vad antog Seagal för utmaningar? Ja, det är bara fortsätta läsa och upptäck för sig själv.

 Against the Dark (2009)
Vänner, det vi alla hoppats på skedde så till slut! Seagal har evolverat sig. Åtminstone någorlunda. Borta är pistolen, de stora gevären och helikoptrarna. Kvar är dock hans signum - de båda ögonbrynen!

 Driven to Kill (2009)
Ja, all utveckling tar ju slut vid något tillfälle. För Seagal närmare bestämt efter en film. Tillsammans med ögonbrynen är nu pistolen tillbaka.

 The Keeper (2009)
Två versioner. Den ena med en shotgun, den andra med en pistol. Båda med ögonbrynen. Som vanligt då, helt enkelt.

 A Dangerous Man (2009)
Seagal väljer att pryda omslaget med en anings större procentuell yta av ansiktet och pistolen. Allt för att rama in de eleganta ögonbrynen. Och visst ser han farlig ut.

 Machete (2010)
Seagal gästspelar, och när Steven gästspelar så ser han till att det är i en film som har en poster han kan leva upp till. Troligtvis bad Seagal postertillverkarna att sätta dit en kniv för varje pistol han prytt sina omslag med. Sen fick Danny Trejo vara så snäll och visa upp knivarna.

 Born to Raise Hell (2010)
Seagal avslutar året med att ge oss en klassisk Steven Seagal poster. Den bistra looken och den höjda pistolen - och en man redo att ta sig an hela världens bad guys. Det är vår Steven "Fiskmås" Seagal det!!

 Southern Justice (a.k.a. Deadly Crossing) (2011)
Detta är Seagals senaste alster. En del av en ny tv-serie från denne man. Egentligen inte en riktig film, trots att den verkar ge sken av det. Hur som helst, en poster har den fått och den är precis så Seagalistisk som vi kan vänta.

Om ett par år får vi se vad mannen återigen gett oss. Jag väntar fortfarande på filmen med stort F, ni vet den där romantiska komedien med Steven Seagal och Meg Ryan, och med Ashton Kutcher i en irriterande biroll.
Men den verkar dröja ett par år till. Synd, för den postern lär bli magnifik!!


Monty Python klassiker!

Mycket nöje!!

Årets 'årets-lista' för 2010

Varje nytt år innebär att man summerar det föregående. För min egen del handlar summeringen om att plocka fram det bästa (och lite det sämsta) ur filmens och musikens värld, och minnas de som lämnat oss.

Så låt mig börja med filmens värld.

Årets bästa filmer:

INCEPTION
Årets fetaste filmupplevelse. Den fick mig att njuta... och tänka. Årets enda femma på filmtipset.

THE BOOK OF ELI
Dystopiska filmer är oftast inte bra. Detta var ett undantag. Gary Oldman lyfter filmen.

THE A-TEAM
Okej, detta kanske inte är bra film, men det var utomordentlig underhållning.

SHUTTER ISLAND
Fruktansvärt spännande. Måste se den igen!

DAYBREAKERS
Annorlunda vampyrfilm som jag inte direkt förväntade mig skulle vara bra. Men jag gillade den skarpt.

CENTURION
Precis sådan löjlig svärdsvingarfilm som får mig att må bra i tv-soffan. Kan inte hjälpa det, men denna var bra.

Värda att nämna:
Black Death, I rymden finns inga känslor, Kick-Ass, Tron Legacy

Årets sämsta filmer:

SAW 3D
Dynga

THE LAST AIRBENDER
Man hoppas ju att filmer inte ska vara lika dåliga som ryktet säger. Denna film var sämre.

Vi fortsätter raskt till musikens sfär.

Årets skivor:
Addicted To Metal KISSIN' DYNAMITE - Addicted to Metal
Coup De Grace TREAT - Coup de Grace
INSTANZIA - Ghosts
Kiske/Somerville KISKE/SOMERVILLE - Kiske/Somerville
Cover (New Era, Pt. 3: The Apocalypse:Derdian) DERDIAN - New Era, Pt.3: The Apocalypse
ELVENKING - Red Silent Tides
The Wicked Symphony AVANTASIA - The Wicked Symphony

Värda att notera är också:
Avantasia - The Angel of Babylon
Gamma Ray - To the Metal
H.E.A.T. - Freedom Rock
Skiltron - The Highland Way
Equilibrium - Rekreatur
Freedom Call - Legend of the Shadowking
Dark Moor - Ancenstral Romance
Secret Sphere - Archetype
Volbeat - Beyond Hell, Above Heaven
Orden Ogan - Easton Hope
NanowaR of Steel - Into Gay Pride Ride
Allen/Lande - The Showdown

Årets skivbesvikelse:
Kamelot - Poetry for the Poisoned

In Memoriam:

ZELDA RUBINSTEIN (1933-2010)
Vi minns henne från Poltergeist-filmerna, som den lilla läskiga damen.
MIKAEL REUTERSWÄRD (1964-2010)
Äventyraren som vi minns ifrån Tv-programmet "På rymmen".
COREY HAIM (1971-2010)
The Lost Boys - visst minns vi den kultklassikern?
PETER STEELE (PETRUS T. RATAJCZYK) (1962-2010)
Grundaren av Gothmetal-bandet Type O Negative.
RONNIE JAMES DIO (1942-2010)
Holy Diver!!
DENNIS HOPPER (1936-2010)
Han gjorde mycket skitfilm. Men han gjorde en del odödliga roller, se Apocalypse Now och Easy Rider.
BOB PROBERT (1965-2010)
NHL-fightern som levde upp till namnet.
JAMES GAMMON (1940-2010)
Känd från Major League-filmerna och en del vilda västernfilmer.
MAURY CHAYKIN (1949-2010)
Det är väl bara vi filmnördar som minns killen. Han var med i bl.a "Dansar med vargar".
FRANK BAUMGARTL (1955-2010)
Tysken som föll, och fixade Sverige ett OS-guld
GLORIA STUART (1910-2010)
Minns den äldre damen i Titanic. Hon blev gammal på riktigt också. 100 år precis!
TONY CURTIS (1925-2010)
En av snobbarna som jobbade. Far till skräckdrottningen Jamie Lee Curtis.
STEVE LEE (1963-2010)
Sångaren i det Schweiziska hårdrocksbandet Gotthard. Bra band.
DINO DE LAURENTIIS (1919-2010)
Italiensk filmproducent, som bl.a legat bakom filmerna om Hannibal Lecter.
PAT BURNS (1952-2010)
Legendarisk hockeycoach i NHL. Han vann Stanley Cup med New Jersey Devils 02-03.
IRVIN KERSHNER (1923-2010)
Regisserade Star Wars - rymdimperiet slår tillbaka. Och lite andra filmer också.
LESLIE NIELSEN (1926-2010)
Vem minns honom inte ifrån Nakna pistolen-filmerna?
BLAKE EDWARDS (1922-2010)
Regissören bakom de klassiska Rosa Pantern-filmerna.


Sune och Leslie

Idag har Sune namnsdag.
I övermorgon börjar julkalendern.
Det är svårt att inte minnas Sunes jul.
En klassiker.

Här följer lite godbitar från den tiden:

http://www.youtube.com/watch?v=lSzf3WNqd3I&playnext=1&list=PL243A8FF406DBEF6A&index=2 
http://www.youtube.com/watch?v=sB78qOqIeaI&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=pU3_pFvL8Lw
http://www.youtube.com/watch?v=jdtDJUUYa2E
http://www.youtube.com/watch?v=hbH6wQc2BZI&feature=related 

I övrigt är den stora sorgliga nyheten idag att Leslie Nielsen har avlidit. Mannen som gav "the deadpan face" ett ansikte (!). Allra mest ihågkommen är självklart filmerna Airplane och The Naked Gun, som oavsett hur många gånger man sett dom alltid hittar nya detaljer att rågarva åt.

Bara för att ta ett exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=x-S-eeInJVk&feature=related

Leslie Nielsen - R.I.P.

Grekland

Under 3 års tid sa jag bestämt NEJ! Det fjärde året fick jag inte säga nej längre. Jag skulle helt enkelt åka med till Grekland. Tiden har kommit för mig att krypa till korset och erkänna mig besegrad - Grekland var helt klart värt resan!

Jag har under alla år tänkt att en resa till Grekland inte riktigt är vad jag behöver i mitt arbete i Oskarshamn. En vecka är ju en vecka ifrån ungdomarna. Och har jag råd med det? Nu har jag så gjort min vecka i Grekland, och jag tror faktiskt att jag hade råd. Och med facit i hand kanske tiden ifrån ungdomarna snarare skapade större inspiration och hängivenhet till ungdomarna.

Grekland blev som sagt en stor inspirationskälla. Att se arbetet som människorna där nere hänger sig åt är beundransvärt. Och jag undrar hur en sådan livsföring kan bli verklighet i Sverige. Ett land som är så olikt Grekland, och som så ofta gömmer undan problemen. I Grekland räcker det med att ta ett steg ut på gatan och du har ett helt arbetsfält framför dig. I Sverige är gatorna tomma och problemen finns bakom stängda dörrar.

Men det ska gå. Medmänskligheten, hängivenheten, överlåtelsen och engagemanget ska växa och hitta fram till dom som behöver det.

När man kommer hem ifrån en vecka i Athen inser man hur bra ställt man har det. Och samtidigt hur fattig man är. Kanske inte om man skulle till och räkna pengar, materiella förutsättningar, facebookkontakter och utlandsresekonton. Men det är väl inte sådant som i längden egentligen spelar någon roll?

Jag gav en uteliggare en påse vindruvor. Jag borde kanske gett mer. Men hans blick gav mig tillbaka lika mycket, om än inte mer. Att det ska vara så svårt att leva ett utgivande liv i ett Sverige som har allt när det kommer till resurser. Vi har allt, men ändå saknar vi så mycket.

Så mycket.

Jag hoppas att Grekland-resan inte enbart blir till ett minne och en upplevelse. Utan jag hoppas att resan är lika levande om ett halvår som den var när den ägde rum. Att intryck får bli till avtryck i livet här hemma i Sverige. Om inte så behöver jag snart åka tillbaka för att förstå. För att verkligen fatta.

Och någonting säger mig att jag i vilket fall som helst kommer tillbaka dit en dag...

 


Bevara Sverige svenskt??

Nu har så Sverigedemokraterna tågat in i riksdagen. Och det Sverige innan kunde vara stolt över har därmed tågat ut. För vad menas egentligen med att bevara den svenska traditionen? Vad är det vi vill bevara?

Julgranen är från Tyskland. Kebaben är från Turkiet. Pizzan är från Italien. Yoga är ifrån Indien. Halloween är ifrån Irland. Kristendomen med dess seder och bruk är ifrån Israel (ja, det började faktiskt där). McDonalds är ifrån USA, Ishockey är ifrån Kanada. Ja listan kan göras längre...

Poängen är att det svenska folkhemmet och den svenska vardagen i mycket är formad och påverkad av alla möjliga olika kulturer. Det är konstigt när föräldrar utan att blinka låter sina barn klä ut sig till demoner, häxor och dylikt för att springa runt och samla in godis, och så sedan kritisera traditioner såsom ramadan och burka. Eller när man i Sverigedemokraterna anser det som ett stort (om inte det största) hot att Islam får friare spelrum i västvärlden, men inte verkar bry sig nämnvärt att hela väst anammat den österländska mysticismen med yoga och qi gong i spetsen.

Är inte Sverige ett land vars tradition snarare är att vi öppet och villigt tillåter kulturen formas genom att blanda samman folk och traditioner? Är det inte mångfald vi vill värna om?

Invandrarfrågan är viktigt, och den ska diskuteras. Man är inte rasist för att man vill ha en restriktiv invandrarpolitik. Islam frågan är också viktig, och man är absolut inte islamofob om man tar upp den för diskussion. Men man måste ju vara konsekvent i sitt tänkande. Invandring kan ju inte enbart handla om restriktioner för folk med lite mer färg i ansiktet, och religionsfrihet kan ju inte diskuterar endast för att någon har anknytningar till Muhammed.

Vi ska värna om våra invandrare. Vi ska värna om våra muslimer. Vi ska rentav älska dom.

Svenskar tycker invandrare måste integreras i samhället. Varför är det då så få svenska kärnfamiljer som väljer att bosätta sig i Rinkeby, Rosengård, Skäggetorp eller var vi nu anser att "ghettona" finns? Jag vänder mig till mig själv och undrar när jag senast tog tid att lära känna en familj från t.ex Irak?? Utanförskap är sällan något som enbart går att skylla det ena parten för.

Och om vi svenskar nu värnar så mycket om vår egen rättighet att varje år åka på charterresor till Thailand och Goa, och om vi gottar oss i diverse läckerheter ifrån världens alla kök, och om vi vill fortsätta handla billiga varor som importeras från fattiga länder. Ja, då tycker jag också att vi ska välkomna alla som vill komma till oss och ta del av vår välfärd, vårt land, våra rikedomar och vår kultur.

 


Elvenking



ELVENKING - Red Silent Tides

Förra skivan ifrån Elvenking-lägret (jag räknar inte in den akustiska skivan) var en besvikelse där bra låtar drunknade i försök att stoppa in alla möjliga influenser i musiken. Nu har Elvenking förändrat soundet. Bort med talpartier (förutom vid det inledande spåret Dawnmelting), en massa growl och annat som enbart splittrade låtarna. Red Silent Tides är mer avskalad, mer straight-forward metal.
Denna skiva är egentligen mindre Power Metal, och mer klassisk melodiös hårdrock med folkmetal-känsla. Och jag gillar den nya riktningen de tagit. Låtarna är mer lättlyssnade och tilltalande, utan att för den delen bli alltför sliskiga. Och låtmaterialet är genomgående mycket starkare än på deras senaste alster. Jag finner inte ett enda svagt spår, utan rakt igenom är det en jämn ström av starka låtar. Finns det något att "haka" upp sig på skulle det väl vara variationen - å andra sidan anser jag inte att brist på variation ska ligga i fatet för bra låtar.
Damnagoras sång har förbättrats avsevärt. Han har aldrig varit en sångare jag satt högt upp på listan av favoriter, men han har sin distinkta stil och denna gång lyckas han väl med att förmedla känslor i låtarna och genom texterna.
Favoritspår: Runereader - bjuder på sköna tempoväxlingar, maffig refräng och en god dos folkmetal. Possession - skivans ballad som jag håller för en av de bättre ballader som nått mina öron detta år. Those Days - Elvenking á la 80-tal och det blir lite roadtrip-feeling.


Lite spret

Hösten har väl börjat?

Åtminstone hoppas jag det. När september närmar sig vet jag att det snart är dags för att ta sig ner till stan och slipa upp skridskorna och återigen se fram emot många timmar i rinken. Sen innebär också hösten att rutiner kommer igång igen efter att sommaren, som alltid, varit där och ruckat lite på dom. Rutiner fungerar lite som en struktur varpå jag kan hänga upp livet på - och där saker och ting upptäcker sin mening och plats i vardagen.

Var med på blå kust uppstartsvecka. Eller åtminstone den första halvan av den. Kan inte hjälpa att reflektera över hur mycket äldre jag är än de nya eleverna (eller är ålder bara en känsla?). Känner mig lite som en kringstrykande kuf som antingen är svårplacerad eller malplacerad. Fast jag trivs med att se en ny årskull starta igång sitt teamliv.

Läser N.T. Wright för tillfället, och hans böcker är mycket stimulerande för tanken och tron. Utan att göra anspråk på att känna igen god teologi när jag läser den, men Wrights sätt att måla upp den kristna tron, dess historia och dess framtidstro, är minst sagt intressant och tilltalande. Ibland presenteras man inför en värdsbild som liksom lyckas få alla andra bitar att falla på plats, och som kanske inte nödvändigtvis lämnar en utan frågor, men som definitivt gör att man inte protesterar. Läs Simply Christian och Suprised by Hope, och se vad du själv tycker.

Funderade lite på mina egna tvivel, och varför de i allsin dar aldrig riktigt vill släppa. Men det kanske är så att jag tvivlar om och om igen för att andra ska kunna finna tro. Att tvivlena i slutändan gagnar tron, snarare än förintar den. Och om mina tvivel sätts in i en större kontext än mitt eget lilla krypin så har de kanske en viktig funktion att fylla. Tvivel verkar skjuta iväg mig lång ut i igenstans, men lyckas komma tillbaka och då visat sig formats om till tro.

Detta spretiga inlägg får avslutas med lite musiktips (lika spretiga dom) för den som önskar:
André Matos - I Will Return
Mercy Streets - One Last Goodbye
Sonata Arctica - Flag in the Ground
Flogging Molly - Float
Avantasia - Journey to Arcadia
Derdian - Black Rose
Pretty Maids - Little Drops of Heaven
Mumford and Sons - White Plank Page
Orden Ogan - ...And If You Do Right
Equilibrium - Snüffel
Highland Glory - The Sacrifice
Dawn of Destiny - Learning to Fly

Hösten har börjat!


A little trip to Faroe Islands

Hemma igen.

Jag säger det redan i första meningen: DU bör åka till Färöarna! Helt klart ett bättre alternativ än att ligga på Mallis och steka och inte få ett dugg nya perspektiv på tillvaron. Sen har Färöarna en enastående natur att njuta av, och en lika enastående infrastruktur som gör att du lätt tar dig fram i naturen.

Jag summerar Färöarna med några punkter:

- Blomkålssoppan i Gjögv var suverän
- Tjecker som invaderar boendet sjunger falskt
- Jag krossade Jona i Bowling
- Även Eric Roberts fick utrymme under resan
- Mannen i de beiga byxorna och de runda glasögonen såg rätt rolig ut
- Danska är ett språk endast skåningar kan älska
- Färöisk rullsylta smakar himmelskt
- Saksun bjöd på det absolut vackraste sceneriet
- Att nakenbada i Atlanten i lagom avstånd till två tyskar var helt klart värt det
- Sova på Kastrup är ingen höjdare
- Hemlagad panerad torsk är fina grejer
- Jona gillar sin iPhone
- Det finns en viss charm med att promenera i ösregn
- Jag var den enda på hela ön som gick runt i shorts
- Det är trevligt att få tid att prata med brodern om livet, tro, kärlek och extremt dåliga vitsar

That's it! Min enorma "jetlag" hindrar mig ifrån att skriva mer utförligt. 

Tack för ordet! 

Biokrav

Om du inte sett INCEPTION så se den genast! Missas på egen risk...

Bob Probert

 BOB PROBERT (1965-2010)

Vi sörjer bortgången av Bob, en av NHLs mest fruktade slagskämpar.


Avantasia - Angel of Babylon

Då var det dags att dela lite tankar om låtarna på den andra av Avantasias senaste två alster - Angel of Babylon

1. Stargazers
Låten startat lite segt men när den sedan kickar igång blir det riktigt trevligt. Det trevlig håller sedan bra fart och övergår till ett fint parti av trevliga gitarrsolon. Sen avslutas låten med en lite mindre trevligt parti som för mig blir mest utdraget. Låten hade kunnat kortats ner 2 minuter. Men en trevlig upplevelse!

2. Angel of Babylon
Tempot bibehålls och låten är fylld av trallvänlighet och mjuka keyboardtoner. Me like!

3. Your Love is Evil
Temposäkning, men det kommer lägligt. Låten får mig att tänka på de lite mjukare sidorna av The Scarecrow, vilket absolut inte är dåligt. Låten är god för en stunds lyssnande, men den glöms snabbt bort när tonerna tystnat.

4. Death is Just a Feeling
Denna skivas svar på The Toy Master. Denna gång är mr Cooper utbytt till mr Oliva. De båda är lika underhållande att lyssna på. Jag kanske föredrar mr Cooper en aning. Sak samma, för detta är favoritspåret på skivan. Go stämning hela låten igenom, och med en refräng man kan döda för. Och i sådana stunder struntar jag i att den inte går i dubbeltramps-tempo.

5. Rat Race
Klassisk rocker bjuds det på härnäst. Det svänger, men det känns som en filler. En låt som varken säger bu eller bä. Tyvärr, en av skivans svagare spår.

6. Down in the Dark
Det är nu som skivan hade mått bra av lite fart, istället får vi återigen en midtempo låt som lutar åt det mjukare hållet. En bra refräng dock.

7. Blowing Out the Flame
Balladdags. Finstämt och precis som en ballad ska vara. Den är bättre en ballade på The Wicked Symphony. Och den når nästan upp till vad herr Sammet gjort tidigare.

8. Symphony of Life
Den enda låten på de nya skivorna som inte är skriven av Sammet. Nu har Sascha Paeth fått äran att bidra. Och det märks. Låten är bra, men den platsar inte riktigt in bland skivans övriga spår. Denna låt är alldeles för mycket gothkänsla och "female-fronted-metal-känsla". Svårsmält.

9. Alone I Remember
Sköna bastoner i inledningen, som snart övergår till en liten rocker. Helt klart den bättre av de två (Rat Race är den andra). Men jag tycker det är synd att skivan nu fastnat i ett mjukt och långsamt tempo. Det är inte riktigt metal-opera längre, snarare rock-opera.

10. Promised Land
Tempo och metal! Synd bara att detta är precis samma låt som finns att finna på Lost in Space EP:n. Tydligen tyckte Sammet att den passade in i storyn, och behövdes således på denna skiva. Låten är oavsett en riktigt grym låt, men den bidrar inte med något nytt under solen.

11. Journey to Arcadia
Det är återigen dags för Bob Catley att göra entré. Och jag älskar när Sammet skriver låtar till den mannen. Det blir alltid så bra, så stämningsfullt och så episkt. Detta är en värdig avslutning på skivan. En låt som verkligen lyfter. Det inleds med lite balladkänsla, sen brakar körerna igång och sen kommer en maffig blaffa till refräng. Tack för den herr Sammet!

Den andra skivan är helt klart den mjukare av de två, och kanske även den som är snäppet sämre. Samtidigt tycker jag att den bjuder på några av de, i helhetsperspektivet, bästa spåren. I efterhand kan jag tycka att Sammet skulle kunna ha slopat en del låtar och slagit ihop de båda skivorna till en skiva med ca 14-15 spår. Det hade koncentrerat det hela. Alltför många låtar lider av att de är tempofattiga och drar ner helhetsintrycket - och det är synd, för att inga av låtarna är i sig självt dåliga, men som en enhet blir det lite långdraget.
Jag hoppas att den trallvänliga power-metalen hittar fram lite mer nästa gång Sammet gör en skiva, men samtidigt njuter jag av att killen gör kvalitativ musik trots avsaknanden av sådana element. Till skillnad från Sonata Arctica lyckas ju Sammet faktiskt göra bra "långsam" musik!


Avantasia - The Wicked Symphony

Tobias Sammet har återigen samlat ihop "gänget" och tillfogat två nya alster till Avantasia diskografin. De två nya albumen heter The Wicked Symphony samt Angel of Babylon. Och detta är mina första intryck av de nya låtarna. Jag börjar med första skivan och sen tar jag andra en annan dag.

The Wicked Symphony

1. The Wicked Symphony
Allt inleds med ett härligt symfoniskt intro som för tankarna till filmmusik till valfri historisk krigsfilm. Därefter kickas allt ingång med ett tungt och melodiskt riffande varpå herr Sammet tar vid tätt följd av Russel Allen och Jorn Lande, innan det maffiga refrängen lyfter hela låten till episka höjder. Låten klockar in på nästan 10 minuter, och kanske kunde den kortats ned en aning, men helt klart än värdig start på skivan.

2. Wastelands
Wastelands bjuder på trallvänlig dubbeltramps-metal. Helt klart i min smak! Klockrent. Och Michael Kiske är en gud :)

3. Scales of Justice
Blytungt och med en Tim "Ripper" Owens som gjuten i valet av leadsångare, karln har en stämma som definierar ordet power.

4. Dying for an Angel
Mina tankar förs tillbaka till låten "Carry Me Over" från Scarecrow-skivan. Melodiskt midtempo som alltid går hem, och Klaus Meine sjunger ju bra.

5. Blizzard on a Broken Mirror
Midtempo igen. Verserna är kanon, speciellt den andra versen innan refrängen. Sen kommer en refräng som inte alls är pjåkig men som inte riktigt smälter samman med det övriga. Efter refrängen följer sköna gitarrmelodier innan tempot sänks avsevärt och det blir nästan lite balladkänsla ett tag. Klart godkänt.

6. Runaway Train
Låten börjar med ett fantastisk pianointro där den privata lilla husguden Bob Catley förför med sin stämningsfulla sång. Det är nästan så jag inte önskar att låten sedan ska ta fart - men det gör den. Lite senare bjuds vi på en av skivans absolut bästa refränger som berör och behåller låten på en hög status. Sedan blir det tempoändringar och annat smått och gott och till sist slutar låten som den bör. En riktig pärla.

7. Crestfallen
Startar med ett skönt synthintro för att sedan övergå till ytterliga en låt i midtempo. Refrängen är annorlunda, och bra. Tyvärr är låten i sitt sammanhang lite av en besvikelse då man önskar något med lite mer fart i. Men som fristående låt är det en bra doldis.

8. Forever is a Long Time
Jorn Lande har huvudrollen - och det hela för mig, oundvikligt, till något som Masterplan hade kunnat gjort. Det är bra, men det är inte extraordinärt bra.

9. Black Wings
Känns lite som en filler när det återigen bjuds på midtempo. Tyvärr tycker jag låten saknar stake och landar lika fort som den lyft, och kommer därmed inte upp på de höga höjderna.

10. States of Matter
Äntligen lite fart igen! Vi bjuds på en härlig dänga med vass attityd och en refräng som sätter sig. Detta gillar jag.

11. The Edge
Första skivan avslutas med denna ballad som inte riktigt håller högsta klass med tanke på vilka ballader herr Sammet har skrivit innan. Och som avslutning vet jag inte om den riktigt passar in.

The Wicked Symphony är helt klart en kanonskiva. Som lyssnar får man kvalité rakt igenom, och det finns nog ingenting att klaga på när det kommer till produktionen. Men jag kan inte ungdå ifrån att sakna mer riv i skivan. Skivan känns Tobias Sammet, men den känns inte Avantasia. Samtidigt så är Sammet Avantasia och han har friheten att förändra och vara kreativ. Och ska jag vara objektiv så är detta ett mästerverk, men den lever kanske inte upp till de förväntningar man har när man talar om "metalopera". I egenskap av powermetal så är detta en dålig powermetal-platta av den enkla anledning att det inte är powermetal (Förutom 2-3 spår). Men som melodisk metalplatta är detta suveränt. Och jag väljer att se den för vad den är - inte för vad folk skulle önska att den vore.


Bortglömda sporter?

Varför var dessa idrotter inte med i OS??

http://www.youtube.com/watch?v=fvk4PpFORD4 

http://www.youtube.com/watch?v=HdCapcQGvyY 

http://www.youtube.com/watch?v=Gg2B1QHRIqM 

http://www.youtube.com/watch?v=YvmIUsm80go&feature=fvsr 

http://www.youtube.com/watch?v=4os2ufb5EuE 

http://www.youtube.com/watch?v=y3r5H1iOgT0 


En liten frestelse

Den 3 April så smäller det. Då är det dags för 2! nya Avantasia album. Och jag har höga förväntingar, och bara för att fresta dig lite så titta på detta:

 

The Wicked Symphony
01. The Wicked Symphony
02. Wastelands
03. Scales of Justice
04. Dying For an Angel
05. Blizzard on a Broken Mirror
06. Runaway Train
07. Crestfallen
08. Forever Is a Long Time
09. Black Wings
10. States of Matter
11. The Edge

Angel of Babylon
01. Angel of Babylon
02. Stargazers
03. Your Love is Evil
04. Death is Just a Feeling
05. Rat Race
06. Down in the Dark
07. Blowing Out the Flame
08. Symphony of Life
09. Alone I Remember
10. Promised Land (Part II)
11. Journey to Arcadia

Bara låttitlarna får mig att gnugga händerna och säga "mumma!". Här har vi titlar som skulle kunna vara rena hårdrocksdängor (Rat Race, Wastelands), powerballader (Alone I Remember, Forever Is a Long Time), episka storverk (Angel of Babylon, The Wicked Symphony) och det absoluta måstet - de trallvänliga powermetaldängorna (Symphony of Life, Stargazers).
Nu kan ju jag gissa fel också.. men ett är säkert: skivorna innehåller allt av detta!!

Nedräkningen har börjat...

 

 

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0