Varför Gud inte skriver post-it lappar

Om Gud existerar borde han väl märkas?

"Det handlar om att tro, inte om att se", brukar vara det givna svaret på frågan. Ett svar som man inte behöver vara ett filosofiskt snille för att förstå att det inte är ett vidare bra svar på frågan. Om det ens är ett svar överhuvudtaget.

Jag har inga problem med den teoretiska biten när det kommer till att Gud inte märks. Gud gömmer sig. Han har säkert goda skäl till att göra så. Men jag tycker att jag har lika goda skäl till att han borde visa sig lite granna. Det tycks bli mycket enklare då.

Men kanske tron går förlorad då?

Jag lär mig leva med en ständig önskan att se och förstå mer, och en ständig känsla av att jag skulle se och förstå mer om jag inte önskade mig det så mycket. Den kristna trons paradoxer är alltid lika härliga att bita i.

Jag skulle vilja att Gud ibland fungerade lite mer som min mamma, eller annan väl vald familjemedlem. Det är inte alltid man hinner ses och mötas, men då skriver man alltid en liten post-it lapp och sätter på kylskåpet eller lägger på köksbordet. Varför gör inte Gud så ibland?

Jag tror inte Gud har något emot post-it lappar. Men det kanske är så att han vet att jag skulle läsa, och istället för att ta till mig det som Guds egna ord skulle jag dra igång en evighetslång undersökning om jag kan lita på att det verkligen är Guds ord.

Gud kanske inte tycker det är värt att ge mig det besväret. Det kanske väger lätt gentemot besväret det är för mig att lära mig tro, trots avsaknaden av gula post-it lappar.

Sen kan det vara så att Gud har så mycket att säga att mitt kylskåp inte räcker till. Eller att post-it lapparna inte räcker till. Det kan mycket väl vara så.

Jag får snällt fortsätta försöka att tro, inte hoppas att se. Men jag tycker fortfarande att det är ett värdelöst svar på frågan!

God morgon alla koffeinister!

Idag läste jag att jag för 29:- får allt jag behöver för att vara i redo inför Beach 2011.

Själv är jag lite mer långsiktig än de flesta. Jag jobbar stenhårt för Beach 2016.

Upptäckte att Silverlane släppte nytt album i slutet av November. Att jag missat det. Nu är allt du behöver göra att också upptäcka det!

Mer filosofiska inlägg kommer i veckan. Om jag hinner tänka dvs.

Skriver inte mer nu. Påtåren måste drickas innan dagens kickar igång :)

Döden

Började året med att åka till Norrköping för att närvara på vår kära Valborgs begravning. Krutgumman blev 96! Det var en lugn och fin begravning med minnesstund. Begravning får mig automatiskt att börja tänka. På allt möjligt som rör döden och livet i ljuset av döden.

Jag kan inte låta bli att under begravningsgudstjänsten fundera på teologiska frågor rörande himlen, döden och livet där efter. Jag verkar vara den enda som för teologin på tal.

När teologin lämnat rummet tar sentimentaliteten över. Då tänker jag på saker som saknad, mening med livet och minnen. Det blir alltid en blandad kompott som landar i frågan: vad kommer folk minnas av mig när jag dött? Troligtvis inte det jag tror är det lilla svaret jag ger mig själv.

Sen är det så dags för filosofin att äntra scenen. Finns det ett liv efter döden? Varför tror jag på en himmel - är det önsketänkande, eller har jag blivit lärd till att tro så? Varför är döden så komplex och tvetydig?

Något jag ändå tycker döden avslöjar är det otroliga värde vi ser hos varandra. Och jag förundras över hur ett sådant värde kan finnas om allt bara blir svart efter dödsögonblicket. Eller är det döden, som på sitt kraftfulla vis säger finito, som skapar en rekyl av värde tillbaka till livet och på det sättet "skapar" någonting ovärderligt som gör ont att mista?

Jag tror på ett liv både före och efter döden. Jag tror inte att en tro på en himmel nödvändigtvis får mig att nonchalera saker på den här sidan döden. Snarare tror jag att just en sådan tro öppnar ögonen så att man ser värden man annars inte såg.

Hur livet efter döden kommer att vara det vet jag inte. Men jag anar att det kommer vara riktigt bra. Livet här och nu är en trevlig stund i sandlådan, men ryktet går att det finns en strand bortom det jag ser, och det gör att rädslan för att lämna sandlådan förvandlas till hopp, samtidigt som sorgen över att jag ibland förlorar en del lekkamrater kvarstår. Men jag kommer möta dom igen på stranden.

Nu blev jag rejält sugen på att se Clint Eastwoods senaste film Hearafter, som behandlar temat.

Och det får summera detta inlägg.


Ett inlägg av värde?

Vad är det som avgör någots värde?

Precis innan jag somnade igår kom jag att fundera lite på värdets ursprung. Pengar t.ex har ett värde som skiftar, och som har sitt ursprung ifrån ett ekonomisk system. Många andra saker får sitt värde utifrån vad det är värt i just pengar. Dessa värden är således också skiftande och rörliga.

Andra saker som räknas till kategorien omständigheter (resor, möten, situation m.m.) får sitt värde utifrån hur de tolkas av oss som upplever dom. De kan därmed ha olika värden som i grund och botten är helt motsatta men ändå fullkomlig sanningsenliga. Lite paradoxala helt enkelt. Och de är relativa då de kan skifta med åren. Min skolgång hade ett lågt värde när jag gick där, men ett högre värde idag när jag ser tillbaka på den.

Sen har vi exemplet människan och dess värde. Utifrån mänsklighetens historia är människan något som haft/har ett relativt värde, dvs. en människas värde har bestämts av en annan människa. Men jag skulle vilja se det som en liten parentes i sammanhanget. Generellt sett idag råder det endå en konsensus om människans lika värde, och en gemensam strävan efter att världen skall efterleva en sådan människosyn.

Men var kommer människans värde ifrån? Vem avgör det?
Utan att nu lägga någon större värdering (fel ord att använda i sammanhanget kanske?) i det, men för att ett värde verkligen ska vara beständigt måste det inte komma ifrån en annan källa än sin egen? Det jag menar är att människans värde kan inte fastställas av människan själv.

Ett värde som vi själva "kommit fram" till är ju ett värde som i strikt mening lika väl kan vara en illusion, som det kan vara en verklighet vi strävar att leva efter. Vårt värde måste väl, ur en naturalistisk värdsbild, utvecklats fram genom åren. Arten homo sapiens har ju inte alltid varit arten homo sapiens. Eller är en amöba lika mycket värd som en människa?

Om vi tror att människan har ett beständigt värde som gör oss till ovärderligt värdefulla, måste vi då inte förutsätta något som gett oss det värdet, något som alltid kommer att se på oss med det värdet?

Nu ska jag inte filosofera mera. Men ibland är det trevligt att tänka lite innan kudden tar vid.


Ord om kärlek och förlåtelse (och lite förälskelse)

Jesus sa mycket. Tydligt sa han: älska era fiender och förlåt varandra

Och vi kliade oss i huvudet och undrade om vi hörde rätt.

Förlåtelse är något som vi alla älskar, och ser idealiskt på - som idé. Så fort vi hamnar i situationen då idén ska av oss själva tillämpas till handling, då vänder vi oss bort ifrån den i avsmak. Hur ska jag kunna förlåta? Hur ska jag kunna älska?

För att ge frågorna något sorts svar så vänder jag mig till fenomenet att jag älskar mig själv. Låt mig skärskåda det. Jag är den förste att erkänna att jag inte älskar eller godtar allt som jag gör. Jag har sidor som jag utan tvivel skulle vilja vara utan, sidor som gör att jag gör saker jag önskar hade förblivit ogjorda.

Men ändå älskar jag mig själv, varför? Sanningen är den att just min fördömmelse över vissa handlingar är ett tecken på att jag älskar mig själv. Jag bryr mig för mycket för att se mellan fingrarna. Att jag älskar mig själv betyder inte att jag tycker om allt med mig själv, men det betyder att jag ständigt, i alla lägen, önskar det bästa för mig själv - och vill bevara mig själv. Kärleken fördömmer just för att den älskar, och för att den vill bevara.

Samma princip tror jag Kristus syftade emot när han beordrade oss att älska våra fiender. Vi ska inte på något sätt försöka tycka om allt hos våra fiender, men vi ska i alla lägen önska dom det bästa. 

Det vi älskar, det vill vi bevara - och därför upprörs vi över det som förhindrar och förvrider. Kärleken är alltså den enda domare som dömer utifrån att den älskar.

Förälskelse är något helt annat. Förälskelse är inte ute efter att bevara, utan efter att behålla. Förälskelsen äger därför ingen förmåga att fördöma utan är blind och ser endast det bästa, och fokuserar på att behålla det. Men om förälskelsen aldrig leder till den djupare kärleken kommer den att mista just det den ville behålla.

I allt detta finner förlåtelsen sin plats i att den är en nödvändig förutsättning för att kunna älska. För där kärleken fördömer följer förlåtelsen som en läkande salva. Domen och förlåtelsen har båda sin källa i att vi älskar.


Utmaning fortgår

Man kanske skulle försöka starta upp ett matkollektiv? En gemenskap som träffas för att inhandla, laga och äta mat. En gemenskap som är till för de som annars skulle sitta och äta ensamma. Det vore något.

Men det hör framtiden till.

Nu och här ligger utmaningen. Min utmaning är att utmana mig själv - ännu mer. Det är så enkelt att en dag centreras kring mina egna behov och önskningar. Att detta med "att finnas där för andra" endast blir tomma ord, prat och sociala floskler. Samtidigt behöver man ju ta hand om sig själv, men jag undrar om vi inte betonat den sidan av livet till den grad att vi nu lever i ett samhälle där vi är för rädda, för bekväma och för upptagna för att ens "hinna med" att se andra.

Jag kanske verkar gnällig (mitt förra inlägg hade nog samma substans som detta), men är det inte konstigt när vi utan större problem är beredda att lägga några tusenlappar på en iphone 4 (eller vad de nu heter) och samtidigt sitter det hårt inne att helt spontant gå fram till en främling, stoppa 100 kronor i dennes hand och säga - köp dig ngt gott att äta!

Vi är ett samhälle fyllt av betraktare. Vi ser, vi uppfattar, men vi gör sällan det som krävs. Just för att det kräver något av oss. Något som vi inte är beredda att ge.

Ikväll tänkte jag ta hand om mig själv. Det blir till att packa trunken med grillorna och ta ett par skär på bandybanan. En stunds frihet. Jag måste ju smaka på det jag önskar betyda och ge för andra.

När söndagslunket inbjuder till kontemplation

Vi lever i ett samhälle som tillåter att medmänniskor mår skit. Jag är smärtsamt medveten om att jag är en av de tillåtande. Hur vänder vi på steken?

Det är knepigt att förstå hur jag i teorin verkligen vill förändra, men hur kroppen sedan i praktiken vill gå den bekväma vägen. Hur är jag funtad?

Inser vi djupet av hur snett vi ser på vår värld, och hur vi värderar våra liv? Vi kan klaga oss fördärvade på alla prylar vi saknar och dokusåpor vi missar, samtidigt som vi skrapar av matrester utan att förstå vårt överflöd.

Det som gör mig lite förbannad är hur apatin och likgiltigheten håller oss i ett järngrepp. Åtminstone mig. Tiden tickar och för varje vecka hittar vi nya, legitima, skäl till att inte gör det lilla extra. Att göra lagom är vår devis. Att offra är något främmande.

Men det är nog tiden som är svårast att dela med sig av. Vi ser tiden som vår egen, istället för att se den som ett gemensamt rum att mötas i. Det kostar tid att bjuda en främling på mat - inte konstigt att vi inväntar nästa "rädda barnen" gala då några snabba sms får oss att känna oss nöjda. Det kostar tid att lära sig en annans persons kultur och tradition - inte konstigt att vi istället avkräver att de är dom, och inte vi, som ska lära sig.

En man sa att vi skulle gå den extra milen. När jag ser ut över Sverige undrar jag om vi ens har börjat gå den första.


Åter i samtal med Owe Wikström

Att läsa är gott. Att läsa Owe Wikström är gott.
Läsandet är ett bra sätt att bredda perspektiven på. Att låta någon annans ord och reflektioner spegla sina egna. Och på så sätt se mer. Förstå lite till.
Den senaste stunden av "perspektivbreddande" rör funderingar kring samtalet människor emellan. Och hur olika samtalskulturer råder beroende på var man befinner sig i världen.
Det är inte så att vi i Sverige har en sämre samtalskultur, men vi har en smal samtalskultur. Vi har en samtalskultur som speglar hur vi som svenskar är. Vi är svart-vita, vi är ytliga och vi är lite rädda för att glänta på dörren.
När vi träffas över ett samtal pratar vi ofta i sak, och mindre sällan i princip. Vi har svårt för att våga samtala på prov, att låta våra ord vara steg ut på okänd mark. Vi berättar helt enkelt om sådant som är konkret, sådant som rör sig på ytan.
Vi berättar om kärleksparet som förlovat sig, men väjer för att samtala om kärleken. Vi konstaterar att någon har dött, men vi vågar inte tala om döden. Vi låter i samtalet föra oss vidare till de bakomliggande insikterna i det som vi sett och hört.
På ett sätt blir våra samtal oftast till prat. Och skvaller. Sådant kräver endast att vi brukar rösten, men inte öronen. I ett samtal behöver vi öva oss i att lyssna snarare än tala. Kanske det är dags att vi svenskar vågar lyssna mer, prata mindre och upptäcka det goda samtalet?

Att diskutera Gud

Idag snappade jag upp intressanta diskussioner på Bibelskolan här i Oskarshamn. Diskussioner som osökt fick mig att filosofera en stund i hemmets vrå på detta med att diskutera, argumentera och vädra åsikter om Gud och teologi. Vad är sanning och vad innebär det att tolka något?

Jag ämnar inte att ge en fullständig syn på hur man ska gå till väga, eller på att det jag säger är sant. Men jag skulle vilja dela med mig av några riktlinjer, eller ledord, som jag ser som viktiga om diskussioner och åsiktvädranden ska bidra med något konstruktivt och förhålla sig sunda gentemot olikheter.

1. Helhetsperspektiv

I debatter och diskussioner kan fokus lätt hamna på enskilda frågor/ämnen. T.ex kan man i en diskussion om Romarbrevet kap 8 fastna i just det kapitlets betydelse, men missa att kaptilet är en del av ett helt brev (icke att glömma att breven i NT inte skrevs med kapitelindelning i sina originalformer). Eller att Romarbrevet är en del av NT, och NT en del av Bibeln.
Om frågor ska vara relevanta att samtala kring bör dess svar och slutledningar vara relevanta för helheten. Diskuteras ett kapitel kan det mycket väl finns 5 möjliga, troliga och fullständigt rationella tolkningar av kapitlet. Betyder det att alla 5 är sanna? Nej, dels kan de 5 markant skilja på sig så att det ena falsifierar det andra och vice versa, och framförallt bör de 5 tolkningar vägas och mätas i relation till helhetsperspektivet.
Om helheten förloras blir det egentligen onödigt att ens tolka Bibeln. Varför försökra utröna vad Bibeln säger, om Bibeln består av delar som inte alls nödvändigtvis behöver ha en relation till varandra? Bibeln har då blivit ett smörgåsbord där man plockar det man gillar, och struntar i det som är äckligt.

2. Prioriteringsnivåer

Alla frågor är inte lika viktiga att få svar på. Detta betyder inte att någon fråga är oviktig, men frågor har olika nivåer av bäring. För att åskådliggöra detta tänker vi oss följande scenario: Jag kommer till dig en dag och berättar helt seriöst att när jag var på stan igår så var Kungen där, och helt plötsligt gick Kungen bärsärkagång och fullständigt ballade ur.
Denna information ger dig 4 viktiga frågor: 1) Var Kungen på stan igår? 2) Vad gjorde Kungen på stan igår? 3) Är jag som vittne trovärdigt? och 4) Vad får Kungens agerande för konsekvenser för oss?

Alla dessa 4 frågor är intressanta, men de äger olika bäring och bör prioriteras olika. Fråga 2 är sekundär i och med att den är beroende av svaret på fråga 1. Fråga 4 är också sekundär då den likaså är beroende av fråga 1, och även fråga 2. Fråga 3 är semi-sekundär då den inte alls är beroende av någon annan fråga, däremot skulle den frågan kunna få sitt svar genom att fråga 1 får sitt svar.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att i dagens Bibeldebatter kan en enorm mängd energi läggas på frågor som liknar fråga 2. Problemet är inte att slutledningar och annat man kommer fram till är nödvändigtvis falska eller orimliga, utan att de kan förlora all sin mening genom att en mer primär fråga får sitt svar. Hur rimligt och sant Kungens agerande än låter blir det ju ointressant om det framkommer att Kungen aldrig ens var på stan.

Ett annat exempel skulle kunna vara frågorna: "Finns Gud?" och "Kan Gud göra under?". Frågan om under är ju sekundär i och med att om vi kan få ett negativt svar på fråga om Gud finns, så behöver vi inte frågan om Gud kan göra under - den har blivit till en icke-fråga. Däremot kan en fråga såsom: "Kan under ske?" bidra avsevärt i frågan om Gud finns, om svaret är att under faktiskt kan ske.

3. Harmoni

Denna punkt vävs in i punkten om helhetsperspektiv, men förtjänar en liten egen plats också. Många gånger är det enkelt att ge sig ut på äventyret att få så många svar som möjligt, om t ex vad Paulus menade med allt han skrev. Det viktigaste i ett sådant äventyr är inte att enbart få fram logiska, troliga, möjliga och rationella svar - utan att svaren ska harmonisera med varandra, just för att det handlar om en helhet.

Alltför ofta kan ett svar göra en så pass blind att man missar att relatera det svaret med andra svar, och på så sätt missa att det uppstått disharmoni.

4. Konsekvensanalys

För att förstå vikten av detta så behöver man se att helheten består av konstanter, dvs saker och ting som relaterar till varandra. Det ena förutsätter det andra, och det andra kan även vara förutsatt av det tredje, som i sin tur förutsätter det första. Det liknar helt enkelt kroppens anatomi. Och teologi har sin anatomi.

Till exempel kan man idag uppfatta en teologi där man försöker att ta bort oönskat material. Synd är ett bra exempel på sådant som man vill ta bort, och man kan motivera detta genom att peka på att Gud är kärlek och vill inte döma någon. Den fria viljan hos oss människor är också något man antingen vill ta bort, eller modifiera - vi kanske har viss fri vilja, men inte fullständig fri vilja.
Detta är helt okej att göra - om -  man förstår att synd, kärlek, dom, den fria viljan (vari orden fri och vilja finns) är alla saker och ting som relaterar till varandra. Därav behöver vi tänka konsekvensanalytiskt. Det kan mycket väl ses som rimligt och rationellt att plocka bort synden ur ekvationen, men vi får inte glömma att detta påverkar andra delar av ekvationen och framförallt slutledningen av ekvationen.

Ett annat perspektiv på detta är "trenden" att skilja mellan GTs och NTs "gudar", där man vill påvisa att guden i GT inte är densamma som guden i NT. Utan att göra någon större analys av just detta synsätt så kan man väl säga att det framstår som ett bekvämt och enkelt sätt att få ordning på en hel del dilemman som man annars har när det kommer till att få ihop de stora olikheterna som gudsbilderna i respektive testamenten uppvisar.
Det man missar dock är att klipper man banden mellan gudsbilderna genom att påstå att det är olika gudar, då klipper man också banden mellan andra saker, t ex relationen romarbrevet och 1 mosebok. Istället för att förlora en del svårknäckta problem, uppstår en hel del nya och lika svårknäckta problem.

Alltså är det viktigt att ställa sig frågan: "Om jag flyttar på den här pjäsen, hur påverkar det spelets utgång?"

Sammanfattning

Utan att på något sätt åberopa att jag har rätt i dessa frågor så vill jag ändå peka på en del saker som jag finner viktiga. Jag har säkerligen missat något och du får mer än gärna upplysa mig och ge feedback.


Om identitet och sökande och Owe Wikström

Har bestämt mig för att återigen läsa Owe Wikströms "Långsamhetens lov". Inte bara för att Wikströms språk alltid genererar ett bredare språkbruk utan också för att jag minns boken som mycket tankeväckande och nyttig att läsa.

Och efter första kapitlet inser jag att den är lika nyttig att läsa igen.

Två begrepp som läsningen fått mig att tänka på är sökande och identitet. När vi lyssnar till ord är det lätt att vi inom oss definierar dom utifrån sin direkta betydelse. Men alla ord har också en indirekt mening. Orden bär inte enbart på en betydelse utan också på en (eller flera) orsaker. Varför dyker orden upp där de dyker upp? Orden är verkliga men pekar också mot en större verklighet än den mening vari vi finner dom.

Låt mig börja med funderingar kring ordet sökande.

Det är på modet att vara en sökare. Det är ett ord som kännetecknar äventyrslusta, egenstyrka och en upptäckaranda. Att vara sökare är idag detsamma som att äga en dygd. Ett karaktärsdrag som få besitter. Sökaren har en position i samhället som ses upp till. Men kanske vi har romantiserat ordet alltför mycket. Och i den processen har vi missat den större verkligheten som ordet pekar emot.

Sökandet, vid närmare eftertanke, grundar sig egentligen inte i ett dygdigt liv som vill upptäcka och förmera världen. Snarare verkar sökandet grunda sig i en tristess på den grå vardagen som man sedan länge nedvärderat och valt att förringa.
Sökandet har fått oss att tro att svaren finns "där borta" i fjärran, i det exotiska, i det annorlunda. Visst låter det episkt och romantiskt? Men vänd på tankegången och tänk om de som har det exotiska, det annorlunda som sin vardag tänkte likadant. Tänk om min och din vardag i en annans perspektiv är just den exotiska platsen där svaren finns. Tänk om sökaren i fjärran söker efter vår kultur, just för att vår kultur i hans ögon är fjärran.

Att söka kanske är en dygd. Men inte om sökandet riktar blicken mot horisonten, utan enbart om sökandet föster blicken på vardagen. Kanske det stora äventyret och upptäckandet ligger i att finna skatterna som finns utanför våra fönster. Personer med stor egenstyrka är kanske inte de som klarar av att resa bort utan de som reser hem. Att tro att svaren finns i fjärran är nog att lura sig själv. En illusion som i längden skapar rotlöshet, det som från början kanske var just det vi upplevde att vi hade. Men vår brist på rotlöshet beror inte på att vi saknar dygden av att söka, utan att vi saknar förmågan att se vad vi redan har.

Låt mig fortsätta med ordet identitet.

Att sticka ut. Att vara egen. Att synas. Att bli "känd". Detta är vad som utgör formandet av sin identitet i dagens västerländska samhälle. Om man inte engagerar sig i detta blir man "ingen", man förblir osedd.

Varför är det så?
Allt har kommit att handla om yta, att jobba på sin fernissa. Människor lägger sin tid på sitt utseende - allt för att visa världen sin identitet. Men människan är mer än yta, människan är framförallt djup. Precis som havet består av mer djup än av yta, består människan av mer insida än av utsida.

I ljuset av detta är det tragiskt att det är dom som lägger tid på ytan som blir "sedda". Framförallt är det tragiskt i och med att en ytlig kultur är en kultur där det i slutändan betyder att ingen blir sedd. Alla blir beskådade (och bedömda) men ingen blir sedd.

Identitet bör inte ha mode, utseende och trender som pelare i bygget. Låt allt sådant snarare bli trevliga färgklickar i en identitet som är byggd på en insida av kunskap, genomtänkta åsikter och argument och en genomarbetad syn på livet och människan.

Dagens "identiteter" blir vid skrapandet på ytan bevis på att det finns väldigt lite därinunder. Bakom all fasad ekar det tomt. Där bakom irrar människan runt och vet inte på vad och hur hon ska tro.

Att bli sedd, att ha en identitet går börjar med att först se sig själv (ej att först se till sig själv) och sedan att se andra såsom man sett sig själv - som en människa med ett värde mycket högre än vad en yta kan återspegla.


Tillbaks till enkelheten

Jag undrar om vi ibland inte lurar oss själva om vi tror att det är mer kunskap vi behöver för att förstå livet. Vi lever i en kultur där vi kräver svar på så många frågor. Kanske vi aldrig funderar på om vi ställer rätt frågor?

Törsten efter att få veta verkar vara större än törsten efter att få leva. Vi kategorisar allting och vi omvandlar allting till "ämnen" i livet vari vi söker efter svar. Vi vill ha information för informationens skull.

Men jag tror inte att det är information som är grunden för att lära sig, utan jag tror det är transformation av vårt sätt att leva. Jag lär mig t ex inte moral genom att få de rätta svaren, utan jag lär mig genom att börja leva. Det är där ute, mitt i vardagen,i livet, som man lär sig att leva - det är inte genom att sticka näsan i ytterligare en bok (att läsa är dock viktigt).

Det är så lätt att fastna i teorier. Teorier om det goda samhället, om Gud, om pengar, om invandrare osv. Men om teorier inte förändrar mitt sätt att leva kommer de heller inte förändra hur världen ser ut. Teorier är inte så attraktivt i jämförelse med livsberättelser.Det finns nog en djup sanning i varför det upplevs träigt och tråkigt att läsa teoriböckerna på körskolan till skillnad från att sitta bakom ratten och trampa på gasen.

Jag önskar i mitt eget liv att få återvända till en enkelhet som gått förlorad. En enkelhet som frigör livet och inte försöker krångla till det genom att kapsla in livet och sätta det under luppen för egenstudier.
Att vakna upp på morgonen och tillåta livet transformera mig är viktigt. Att inte söka efter svar på de frågor jag själv satt upp som kriterier, det blir så lätt att jag då missar det väsentliga.

Somliga går med trasiga skor sjöng Cornelis. Måste man ägna sig åt att försöka förklara varför, eller är det inte enklare att gå med dom ett tag och köpa ett par nya skor?


Att återvända

Vad skulle hända om man bara gav sig av?

Inte för att fly
utan för att komma tillbaka.

Goda vanor

En ständig process i livet, åtminstone i mitt, är att forma fram goda vanor. Att lära sig förvalta tiden rätt helt enkelt. Jag är övertygad om att detta är något av det viktigaste man kan ägna sig åt, och det är något som man aldrig riktigt blir färdig med. Alla har vi något att förbättra och förfina. Och vi måste våga rannsaka oss själva för att se vad och hur det ska gå till.

Goda vanor betyder absolut inte nödvändigtvis att vanorna ska ta tid, kräva mycket energi och vara asketiska. Snarare tror jag att det ligger mycket mer värde i att finna många små, till synes oviktiga, vanor att fylla dagen med. Borsta tänderna är en god vana, men skulle den vana ta 1 timme så skulle den inte längre vara speciellt god. Det är de små sakerna som betyder de stora sakerna i längden tror jag.

För att forma goda vanor behöver man våga se de dåliga vanorna. Det går inte tillföra en massa nytt om man inte avstår från det gamla. Kanske det är detta som är energikrävande - att lära sig nya vanor. När vanorna sedan blivit just vanor kanske de inte alls kräver någon större mängd energi, utan troligtvis skapar de mer energi till annat.

Att lära sig bemästra vardagens små stunder tror jag formar fram en karaktär som håller i alla lägen. Det är därför jag själv kan bli mer frustrerad över att jag har svårt för att stänga av datorn en stund, än för vad jag är att jag inte engagerar mig mer i arbetet för de fattiga i vår värld.

Inte för att de fattiga är mindre viktiga, utan just för att de är mer viktiga.

Nu måste jag dock stänga av datorn, och kanske avsluta detta inlägg lite tidigare än jag trott. Jag har nämligen lovat att äta med en god vän - och min karaktär säger mig att komma i tid till möten med vänner är viktigt, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att min karaktär att påbörja blogginlägg i god tid inte alls är lika starkt utvecklad.

Men då har jag ju något att jobba på.

Fridens!

 

 


Ensamhet

I morse tog jag mig en funderare kring ordet ensamhet, och jag tycker mig se två olika sidor av ordet. Typ så här tänker jag:

Att vara ensam
Detta är något som tror är en mycket viktig del av vardagen. Att aktivt söka upp ensamheten. Inte för att på något sätt mena att vänner och andra är oviktiga eller "störande", utan för att stunder då man väljer ensamheten är stunder då man sår inför stunderna av gemenskap. En som inte ser värdet i att vara ensam tror jag inte heller kommer att se det fulla värdet i att vara tillsammans.
Att vara ensam är detsamma som att bli seende.

Att känna sig ensam
Detta är en helt annan sida av ensamhet. I stunder som dessa upplever man sig övergiven, isolerad, frånkopplad och utanför. Känslan behöver inte på något sätt överensstämma med verkligheten - men upplevelsen är ändå verklig. Att känna sig ensam är motsatsen till att vara ensam, man blir blind.

Jag märker ibland hur jag själv pendlar mellan dessa båda poler av ensamhet. För mig är gemenskap något som föds ur ensamhet, och det får inte bli någon jag flyr till pga ensamhet. Däremot kan gemenskap ibland få mig att fly till ensamhet, och då brukar det vara ett gott tecken på att jag förvaltat umgänget fel.
Jag är väl lite av en ensamvarg som är socialt medveten, men socialt oförmögen (ibland). Det är en trevlig mix av egenskaper jag har!
Målet med mina tankar är nog hur otroligt viktigt det är att söka efter god gemenskap som inte handlar om att döva ensamheten, utan snarare forma den till gemenskap. Och att också hjälpa varandra att tillsammans forma en gemenskap som gör att ensamheten blir en vän och inte en fiende.

Innan jag flummar iväg mer så avslutar jag detta inlägg. "Flying Home" från Kick-Ass soundtrack är riktigt bra för övrigt, lyssna och utbrist: eller hur!!
http://www.youtube.com/watch?v=JYdp36bA-hU 


De små sakerna

Varför tar jag inte mer tid till att sitta ner och tänka igenom alla de små sakerna i livet som är mycket mer värda än alla de tillfällen då man slår på den stora trumman. Det är ju faktiskt så att när allt tas ifrån en, och det enda som är kvar är minnen, då är det just dessa saker som man minns - och som gör minnena unika. Som gör minnena till just mina minnen.

Idag kom jag att tänka på pappas kaffe-andedräkt som jag "utsattes" för under min barndom. Jag gillade den.

Eller morfars uttal av Pommes Frites som alltid var lika bejublat härligt, och som gjorde att man stod ut med att själva smaken inte alltid var lika härlig.

Tiden på dygnet då man satt uppe sent och väntade på att få se Kvinnofängelset på teve, enbart för att skratta åt deras enormt stora brillor, stänga av och sedan gå och lägga sig.

Jag minns känslan av att ligga i kläm mellan mammas och pappas madrasser och undra varför jag för allt i världen ville sova hos dom just i natt.

Eller såsfläckarna på tröjan som kanske spoilerat en ganska nyköpt tröja, men som också är märken efter en utsökt måltid. Och dåligt bordsskick.

Kramen man fick av tanten i kyrkan som rent fysiskt enbart varade i två små korta sekunder, men som stannade kvar hela dagen.

Ljudet av knastret när fötter trampar i snön sekunderna innan man får en snöboll i nacken och det stora allvaret börjar.

Listan skulle kunna göras lång. Hur som helst är det fascinerande att försöka minnas. Att observera allt det där som sker så fort att man sällan hinner registrera det. Men det sätter sig på insidan och blir små ögonblick av lycka att plocka fram. Livet ler emot oss, det handlar bara om att se det. Och till sist är den stora sanningen den att det är alla de små sakerna som gör livet till ett stort liv!


En del av landet lagom

Hur når man fram till svensken?

Vi svenskar är ju till vår natur en aning tröga och introverta (merparten av oss, det finns alltid undantag). Vi liksom tycker det är obekvämt när hissen stannar halvvägs och vi får en medpassagerare. Vad säger man då?
Eller när man åker buss och blir den förste som tvingas sätta sig jämte någon för att inga dubbelsäten finns kvar. Då är det jobbigt att vara svensk.

Denna "sociala kultur" ger också mer djupgående konsekvenser. Svensken har svårt för att prata om problem. För svensken är det största problemet som kan existera det att vissa tror det finns problem. Då är det problematiskt. I och med att vi svenskar inte har några problem blir problemen egentligen större. Och vi är därmed dåliga på att hantera problem. Det hela blir ännu mer problematiskt.

Men bakom stängda dörrar sker mer än vad vi kanske vill erkänna. Och även om vi svenskar utåt sett har det väldigt bra, har vi det också väldigt tungt. En människa är inte rik enbart för att man har en iphone. En människa är inte mindre ensam enbart för att man har passerat 500 vänner på facebook. En människa finner inte mer av livet enbart för att man har råd att åka utomlands 2 gånger om året.

Fast vi svenskar lurar oss ibland till att tro det. Därför är vi fattiga.

Så hur når jag ut till svensken, trots att jag själv är svensk och får dras med ett kulturellt arv som gör att alla människor jag inte känner har jag en social rädsla för att prata med - och dom med mig. Skulle mot förmodan bryta arvet och börja prata - då blir den andre svensken ännu mer rädd för mig. Jag är då inte normal. Och vi är tillbaka till att allt är väldigt problematiskt.

Ibland önskar jag att jag var mindre svensk. Kanske lite mer amerikansk. Eller mer turkisk. Eller mer spansk. Eller mer nigeriansk. Ja, lite mer osvensk helt enkelt. Och definitivt inte mer tysk (jag har ju lite av det i mig redan). Jag skulle önska att ordspråket "man blir vad man äter" skulle stämma mer. För jag äter ganska mycket kebab, nudlar, gyros, friterad banan och spaghetti. Och väldigt lite surströmming.

Min etnicitet är i vägen för min längtan. Och den är att svensken skulle våga att öppna lite mer på sin dörr. Att vi svenskar skulle börja dela mer av sig själva till varandra. Vi behöver inte staket som tydligt visar vad som är vår tomt, vårt revir.

Vi behöver varandra. 

Eller? 

Den oemotståndliga revolutionen

Läser för andra gången Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Jag har länge tänkt läsa om den, i och med att jag skarpt tilltalades av den första gången. Och nu när brorsan läser den och vi båda nalkas en resa till Färöarna tillsammans så blev det lägligt att återigen läsa den. Nu har vi garanterat något att prata om under alla lugna dagar bland öarna.

Boken drar hur som helst igång en hel del tankar - och kanske främst längtan. Hur lever man ett liv så att det får mervärde för andra? Eller man kanske skulle ställa sig frågan: är ett sådant liv det man bör leva?

Jag för min del vill leva ett sådant liv. Men alltför sällan upplever jag att jag inte förmår göra det. Jag kan ju inte blunda för att allting i världen inte står rätt till. Fattigdomen finns ju. Och rikedomen likaså.

Och så börjar jag tänka och längta till tredje världen. Att åka dit och göra en insats. Eller rentav stanna där. Men jag kan inte skaka av mig tanken som slår tillbaka och undrar vad det gagnar den verklighet jag själv lever i - här i västvärlden. Det är ju inte endast i Indien eller Sudan man kan göra en insats. Även väst ropar på hjälp. Mitt ibland rikedomen växer en annan sorts fattigdom.

Men den fattigdomen är svårare att upptäcka - och svårare att själv erkänna att man lider av den. När jag ser mig runtomkring så finns ju allting redan här att börja jobba med. Jag måste inte åka runt halva jordklotet för att finna mig en "arbetsplats". Ändå verkar det vara mycket svårare att arbeta på hemmaplan.

Jag är trött på bekvämligheten. Den sticker i ögat på mig.
Jag är trött på individualismen som härjar i vårt land. Den gör att vi individer drunknar i ett hav av kamp om våra rättigheter.
Jag är trött på att man fortfarande anses vara knäpp om man hälsar på en främling på stan. Förstå bara vad man då anses vara om man skulle göra mer än bara hälsa.
Jag är främst trött på att jag själv är en del i denna cirkus.

Och det är därför jag vill ta del av den oemståndliga revolutionen.

Hur den nu ser ut?

 

 

 

 


Död

Ännu en gång har döden gjort sig påmind mitt i livet och mitt i vardagen. Varje gång ställs frågan - varför? Och varje gång känner man sig utlämnad till att inte ha något svar. Man kan enbart acceptera att det hänt.

Idag tog jag en stund och funderade lite kring vad det är som gör så ont när det kommer till döden. Jag tror att det oftast beror på kärleken.

Människor är gjorda för att älska varandra. Människor bär på en vilja att visa denna kärlek till varandra. Döden verkar vara designad för att effektivt hindra oss för att göra det.

Döden får oss inte att sluta älska. Men den ger oss ingen möjlighet att visa den kärleken längre. Kanske är det därför det gör så ont? När vi i livet älskar någon då ger vi denne en kram, överraskar med en gåva, tar oss tid att samtala och delar upplevelser tillsammans. Men när döden kommer emellan då uteblir kramen, gåvan, tiden och upplevelsena.

Och det är kanske därför vi gråter.

Vi älskar. Och vi vill inget annat än att visa det för dom vi tycker om. Men hur kramar man en som inte finns längre? Hur delar man livet med någon som inte är där?

Döden ger oss inget svar på dom frågorna, det är snarar så att det är döden som får oss att ställa frågorna. Och samtidigt påminner den oss om att passa på innan allt tar slut.

Jag har börjat acceptera döden som en del av livet. Därför om jag skulle försöka fly ifrån allt det jobbiga som finns förknippat med döden. Om jag skulle önska att döden vore mindre verklig. Så vore det samtidigt också ett sätt att älska mindre.

Nej, jag vill älska av hela mitt hjärta. Och när döden kommer och det gör fruktansvärt ont - då vet jag att jag älskat av just hela hjärtat!

Att se världen med nya ögon

I livet är det ofta omständigheterna som avgör hur vi tolkar allting. Det är nog det största skälet till att våra böner till Gud ofta handlar är önskningar om att Gud ska förändra det som sker runt oss. Vi tror väl att allting blir bättre då. Men kanske det är just detta som är orsak till att vi så ofta är besvikna på Gud, ja rentav att vi helt enkelt inte tror på att Gud bryr sig eller ännu mindre finns?

Men om jag tänker efter är det ganska osunt att hoppas på att omständigheterna ska förändras. Om vi låter oss själva vara "omständighetsbundna", dvs att det som sker runt omkring oss är det som avgör om vi ser livet positivt eller negativt, ja då är det ju omständigheterna och inte vi som styr. Eller uttryckt genom ett annat perspektiv: vi tillåter sådant som vi inte kan påverka vara det som påverkar oss.

Min idé är denna: att vi borde be Gud att förändra vårt inre. Helt enkelt att klippa alla band till omständigheterna. Det finns inget, inte ens Gud, som garanterar att livet ska vara fritt ifrån tråkigheter. Alltså är det bäst att finna en grund som håller oavsett vad som sker runt mig.

Jag tror inte man växer som människa genom att försöka förändra den miljö man lever i. Det är inte yttre påverkan som får oss att växa. Vi växer genom att få våra hjärtan och sinnen förändrade så att vi omdefinierar den miljö, oavsett vilken, vi lever i. Tillväxt kommer alltid inifrån.

Därför, när jag ber till Gud, så försöker jag komma ihåg att först och främst be Gud att förändra mitt hjärta och mina tankar. Därför det är dessa som avgör vad det är jag ser i min vardag när jag vaknar på morgonen.


Strödda tankar om disciplin, skuld och vardag

Jag sitter hemma och funderar, som så många gånger förrut, på livets vardag. Vardagen rör alltid på sig. Den förändras ständigt - och samtidigt när jag tittar i backspegeln är den som den alltid har varit. Hoppets imorgon förvandlas alltid till insiktens idag. Insikten som alltid summeras med orden: behov av förändring.

Jag vet vad det är som felar. Och jag har nog vetat det länge. Jag saknar disciplin. Disciplin till att säga nej till det som endast gröper ur, och ja till det som bygger upp. Men jag behöver ju disciplin för att få ordning på disciplinen. Förändringen verkar vara ett omöjligt projekt. Samtidigt vet jag att så inte är fallet.

Tror vi alla är i behov av att möta den kärlek som verkligen är kärlek rakt igenom. För en sådan kärlek kan inte undvika att sätta upp gränser. Gränser som kan vara jobbiga att inse. Ibland sätter jag upp gränser för mig själv - det funkar aldrig. Man kan inte vara sin egen domare. Man dömer alltid till sin (vad man tror är) egna fördel. Det slutar med att man istället för att döma sig själv utifrån sina gränsdragningar, så dömer man själva gränserna. Och så flyttar man dom. Tills man inser att man till sist ändå måste tillbaka till samma gränser.

Kanske är detta med gränser svårt för oss därför att gränser alltid medför skuld. Vi inser att vi faktiskt trampat över. Och istället för att bekänna skulden försöker vi sudda ut gränsen. Men är inte detta egentligen en flykt ifrån den sanna kärleken?

Jag tänker att om en sådan kärlek verkligen existerar så måste det innebära att också verkliga gränser och verklig skuld existerar. Vi kan inte både bejaka kärleken samtidigt som vi åberopar vår oskuld. Det går inte att förena.

Idag hade jag disciplin nog att skriva ett blogginlägg om det hela. Det var ju bra. Eller hur?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0