Ögonblick

Relationer kan ge oss den största glädjen.
Relationer kan även drabba oss med den största sorgen.

Livet kretsar kring relationer. Allting andas relationer. Människan verkar vara skapt för att ha relationer.

De största och allvarligaste brotten begår vi i relationer.

När vi sårar dom vi älskar. När vi bryter ner de vardagliga kontakterna. När vi omedvetet tar för oss och sätter oss själva före. När vi utnyttjar och vinner fördelar hos de närmaste.

Då är vi brottslingar.

Som begår brott utan straff.

Jag tror att relationer är det allra viktigaste vi kan investera i. Men den investeringen kommer att betyda att vi blir sårade, att vi blir trampade på, att vi kommer uppleva oss överkörda. För det kommer med relationerna. Så illa är det. Men det är där det är som mest illa vi behöver fokusera och ge vårt fulla arbete till.
Därför att där fallet är som störst, där kan upprättelsen bli som störst.

Och världen behöver upprättelse i sina relationer.

Kärnan i den kristna tron är att Gud upprättat relationen till människan. Jag ser det som en fingervisning till vad vi bör tänka på. Se din familj - gör allt för att hålla den upprättad. Se din nästa som en möjlig relation. Se dina vänner och värna om relationerna. Se dina fiender och försonas för att upprättelse ska kunna ske.

Hur svårt det än kan vara så tror jag det är här allting börjar: två människor som lägger ned sina vapen och som för ett ögonblick ser det stora i gemenskap.

Det är sådana ögonblick som jag tror bygger en bättre värld.

Reflektioner kring döden

Vad är döden?

Vad dödar egentligen döden? Är det människan vi kallar vid ett särskilt namn, eller är det det vi av den människan bär inom oss som dödas?. Döden bereder plats för minnena. Den dukar upp ett bord av en bitterljuv måltid, där glädjen sköljs ner med sorgens bägare.

Den tomhet som vi i mötet med döden ställs i är en plats vi måste dekorera. Golvet täcks av relationen - vänskapens starka virke. Väggarna pryds av livets delade ögonblick och minnen. Taket vävs ihop av den värnande ömsesidiga omsorgen. Och från taket hänger ljuskronan som sprider ljuset och värmen ifrån all den kärlek som gavs och togs emot under livet.

Tomheten har blivit ett rum. En sorgens boning. Vi dröjer kvar där för att minnas och för att längta. Och framförallt för att hoppas. Hoppas på att färdas vidare till en anna plats. Ett annat rum. Där du är. Där rummet inte enbart vittnar om dig, utan där rummet även bär på din närvaro.

Döden avslöjar det största med livet. Att det är som allra bäst när det delas. Döden dödar gemenskapen. Närheten. Beröringen. Kvar existerar endast ett eko av det som redan har skapats av din närvaro. Inget nytt kommer att formas. Ditt bygge är klart. Ändå gapar det halvfärdigt. Det är ett ödehus, innan det ens hann bli bebott.

Döden beställer man inte. Den kan ibland vara önskad, men när den väl anländer är den alltid en objuden gäst. Den sveper fram och släcker det ljus som finns. Obarmhärtigt. Men ändå artigt och uppfostrat. Döden är klädd i svart. Men den bär på vita handskar.

Hur brutal den än upplevs är till sist ändå bara en gäst. Gäster går till sist. Tackar för sig och lämnar hemmet. Döden kommer att en dag även lämna oss. Döden ska själv få besök av döden. Det är besöket av det upprättade livet. Det liv som är evigt och endast bjuder glädje att förtära.

Här.
Idag.
Måste vi dela sorgen.
Den fullkomliga.

Men löftet är att Han redan delat med oss.
Allt för att vi till sist även ska få dela glädjen.
Den fullkomliga.

Spån

Jag ska vara ärlig. Jag bloggar för sällan. Åtminstone vill jag bloggar lite mer frekvent.

Vad beror min bloggfrånvaro av?

Jag vet inte. Det är nog skrivkramp. Eller att jag på sistone inte läst riktigt lika många böcker som innan. Eller så är det kärleken.

Det spelar egentligen ingen roll. För nu tänkte jag skriva ett inlägg. Hurra!

Jag tänkte dela några spretiga tankar jag går och funderar på när det kommer till treenigheten och konceptets relation till kärleken.

Kärlek är, tror jag, det största vi som människor kan dela med varandra. Det mesta ur livet går att plocka bort, men ett liv utan kärlek vore outhärdligt. Vi kan inte föreställa oss den perfekta kärleken, vi kan ana den någonstans i vår fantasi kanske. Men, vi vet att ju mer "perfekt" kärleken blir ju djupare, levande och innerlig blir gemenskapen hos de som delar den. Kärleken är således det högst eftersträvansvärda som finns.

Nu slänger jag in min ofullständiga tanke om treenigheten:

Kan detta innebära att treenigheten är en förutsättning för att kärleken överhuvudtaget ska kunna existera? Kan Gud vara annat än gemenskap i sig själv, och således vara mer än enbart en person.
Är vår erfarenhet av kärleken spår som pekar, visar och leder till en Gud som är treenig?

Skulle Gud inte vara det, skulle vi människor då äga något som Gud själv inte kan äga - den fullkomliga kärleken som förenar och som ger allt liv?

Jag bara spånar.

Spåna gärna vidare tillsammans med mig.

Kvällstankar

Vi lever i en väldigt orättvis värld.

Jag lever i den del av världen som kanske bidrar mest till den orättvisan.

Idag besökte jag en vän på sjukhuset. Vi vandrade i sjukhuskorridorerna för att sedan vandra ut och ta en lov i parken. Två helt olika världar. På sjukhuset mötte man utmärglade människor, udda människor, människor som kämpar med krämpor mitt i livet. Ute i parken gled "finlirarna" omkring och lapade sol. Det njöts och orättvisan var inte närvarande.

Jag kan många gånger känna lite dåligt samvete av att jag har det för bra. Det saknas sällan något av det materiella i livet. Allt är enkelt att få tag på. Det är svinigt enkelt ibland.
Och då kan jag känna att moralen i mig får sig en törn, och så börjar jag undra om det är rätt att leva som jag gör. Är det rätt att njuta av välsignelserna som medförs av att födas i västvärlden?

Jag tror faktiskt att det är det. Vi ska inte skämmas för allt vi har. Vi ska inte skämmas för att våra prioriteringslistor är fyllda av nöjen. Vi ska inte skämmas för att vi så enkelt kan köpa nytt.

Det är nog inte där problemet ligger.

Problemet ligger inte i det som finns och syns. Problemet ligger i det som aldrig syns för att det aldrig finns.

Vi borde skämmas för allt det vi aldrig ger. Vi borde skämmas för allt det som aldrig hamnar bland våra prioriteringar. Vi borde skämmas för att det är så svårt att köpa till någon annan.

Det är svårt att förändra en kultur man själv lever i. Därför är de glimtar man får ifrån andra kulturer så viktiga. När man för en stund förstår att världen är inte rättvis, att den är så skev - då ska man låta dessa glimtar bevaras och börja växa in i sin egen kultur. Ett nytt sätt att leva är att tillåta något nytt att sakta växa fram inom sig.

Jag försöker.
Jag misslyckas oftast.
Då försöker jag igen.

Världen kan bli rak. Om man justerar den bit för bit.


Tid att filosofera

Jag kan inte hjälpa det.

Jag är beroende av det.

Mitt dagliga intag måste få vara intakt av det.

Filosoferandet!

I tisdags satt jag med och lyssnade på en föreläsning kring tro och vetenskap. Att göra det är alltid en dödsstöt för min slumrande hjärna. Den vaknar till liv, och den börjar tänka. Mycket.

Detta inlägg kan därmed bli för mycket för de flesta. Ber om ursäkt för det redan nu. Vidare läsning sker på egen risk. Jag tar inte ansvar för uppkomsten av antingen möjlig uttråkning eller förvirring!

Den moderna upplysningen satte sin stora tilltro till förnuftet. Bort skulle den religiösa tron på att det existerade något övernaturligt. Vi levde i ett slutet system där naturen är allting och ingenting finns där utanför, därmed skrotades tanken på att något övernaturligt skulle finnas. Allt som existerade skulle kunna förklaras av förnuftet.

Till sist sprang dock moderniteten på ett problem. Jag skulle vilja formulera det så här:
1. Allt som existerar ska förklaras av förnuftet
2. Förnuftet kan ej förklara sig själv
3. Förnuftet bör således inte existera, då det ej går att förklaras
4. Om inte förnuftet existerar, hur kan vi då veta någonting överhuvudtaget?

Moderniteten stod nu på randen till postmoderniteten. Kvar fanns den starka tron på att det övernaturliga inte var något att alls ta med i beräkningen. Men hur ska ett slutet system där förnuftet visat sig inte vara tillräckligt kunna fortskrida utan att visa sig vara ett öppet system?
Jag tror att insikten om att vi inte kan omfamna sanningens objektivitet med vårt förnuft, fick oss att tro att det förnuftigaste var att placera sanningen hos subjektiviteten. Det postmoderna tänkandet hade fötts.

Nu till den fråga som många ställer sig och som jag filosoferat lite kring: Är det förnuftigt att tro?

Svar: NEJ

Fast frågan är nog helt fel ställd. För den är missvisande från allra första början. Varför? Därför att allting börjar i tro. Vetandet är slutdestination för den som vågat ta sitt språng i tro.
Frågan borde egentligen vara: Vad är det förnuftigt att tro på?

Några tankar om förnuftet:

Jag tror att förnuftet endast kan arbeta med sina nu existerande beståndsdelar och erfarenheter, just för att det är allt förnuftet har tillgång till. Men förnuftets önskan är att alltid veta mer, kalla det den goda nyfikenheten. Men för att få mer att arbeta med måste förnuftet bete sig oförnuftigt.
Förnuftet måste säga till sig själv: Överge mig så att du kan återfinna mig mer förnuftig än innan.

Oförnuftet är den väg varpå förnuftet färdas på och gör nya upptäckter.

Några tankar om tro:

Därmed är inte tro en motsats till förnuft eller vetande. Utan det är vetandets själva nödvändighet och förutsättning. Att tro är alltså något vi ska uppmuntra, för det leder till att vi kommer att veta mer. Det vi ska vara uppmärksamma på är vad vi väljer att tro på. Tro blir oförnuftig först när den funnit sig själv vara oförnuftig och väljer att ändå hålla kvar vid sig själv.

Några tankar om Gud:
Är det då oförnufigt att tro på Gud? Med detta inlägg ämnar jag inte ge ett svar på den frågan. Däremot skulle jag vilja peka på att både tro och förnuft krävs för att svara på frågan.

En aning jag har är att det slutna systemet som moderniteten och postmoderniteten så starkt vill åberopa verkar vara svårt att behålla slutet. Och om det då är så att system förhåller sig vara öppet - vad finns då där utanför?


Påsktankar i köket hos brorsan

He is risen...

...or at least that's what they say...

Jag tänker inte trötta ut er genom att skriva en punktlista med alla teorier och falsarier som cirkulerar kring Jesus uppståndelse. Det skulle uppta en alltför står skrivyta i bloggen. Det har jag inte lust med.

Det finns hyllmeter med böcker som behandlar ämnet från både de troendes perspektiv och skeptikernas perspektiv. Läs dom om du finner "debatten" intressant!

För min egen del betyder uppståndelsen väldigt mycket. Sanningen om uppståndelsen upplever jag vara den pelare som får tron att bära eller brista. Därför är de historiska påståendena som Bibeln (och en del andra källor) gör otroligt intressanta att skärskåda. Det är handlar liksom om A och O i den kristna tron.

Enligt Bibeln spreds ett rykte för 2000 år sedan. Ett rykte som sa: Han är uppstånden...

För mig är det intressant att försöka ta reda på om det enbart är ett rykte.

Eller om det är sanningen.

För tänk om...

Chesterton igen...

"Även om vårt liv vore lika vacker som en saga bör vi minnas att hela skönheten i sagan ryms i detta: att prinsen är fylld av förundran på gränsen till skräck. Om han blir rädd för jätten är det slut på honom; men om han inte förundrar sig över jätten är sagan slut. Allt hänger på om han är tillräckligt ödmjuk för att förundra sig och tillräckligt stolt för att stå på sig."

"Människan måste tro på sig själv tillräckligt mycket för att ge sig ut på äventyr och tvivla på sig själv tillräckligt mycket för att få glädje av dem."

Jag förundras över Chesterton. Han är galet bra.

Sagor är inte världsfrånvända, de är inte försök att för en stund lämna verkligheten och vara mer "fri". Sagor ser jag mindre som en flykt från verkligheten, och mer som en flykt till verkligheten.

Äventyret ligger framför våra fötter. Skatten finns att finna. Men kartan är inte tydlig. Vi måste tro på oss själva för att påbörja äventyret, och vi måste tvivla på oss själva för att uppleva det. För vad är inte ett äventyr om inte det där trevande steget som sedan landar i ett: jag klarade det!".

Stolt tro och naggande tvivel i förening med varandra.

Jag har lärt mig att älska min tro. Jag har lärt mig att älska mina tvivel. Därför att jag älskar äventyret.

Och vem vill inte vara prinsen i sagan som övervinner allt och vinner kärleken och som ger världen ett äventyr värt att berätta i generationer?


I Chestertons anda

Vår värld är en vacker plats.

Vår värld befolkas av vackra människor.

Vi älskar vår värld, och vi älskar varandra.

Det är just därför världen måste förändras. Det är just därför som vi inte får tillåta oss själva att vara som vi är.

För att vi älskar.

Vår värld är inte ett motell vi checkat in på och kan lämna när vi känner för det. Världen är vårt hem som vi älskar mer än något annat.
Vi är inte främlingar inför varandra som vi endast ser i förbifarten. Vi är varandras syskon som delar samma hem.

Hemmets glädje är ett skäl att älska det.
Hemmets sorg är ett skäl att älska det ännu mer.

Kärleken ser på världen från två håll. Det ena ser världen som en fallfärdig kåk färdig att rivas. Det andra ser världen som den stuga vi ska komma hem till om kvällen.
Dessa båda perspektiv gör att kärleken måste hata världen för att vilja förändra den, och på samma gång älska den tillräckligt för att anse den värd att förändras.

Kärleken är inte blind. Kärleken är bunden till detta löfte: att vägra låta den älskade falla sönder. En vägran som endast är möjlig om den är rotad i den totala kärleken. Sann kärlek blir mer och mer bunden, och mindre och mindre blind.

Försoning

What is redeemable?

Eller för att tala svenska - vad är försoningsbart?

Ju mer jag tänker på det, ju mer alternativ efter alternativ reduceras bort, ju mer framstår försoning som det vår värld behöver och längtar efter.

Det räcker med en nyhetssändning på TV eller några vända blad i första bästa dagstidning så vet vi att saker och ting inte står rätt till i vår värld.
Det räcker med att sitta på ett café och tjuvlyssna från bordet intill eller ta en tur på stan under kvällsruschen för att förstå att allt står inte rätt till relationer emellan.
Det räcker med att se in i sig själv för att förstå att allt står inte rätt till.

Mitt i alla rop efter rättvisa, straff, dom och frihet så kan man höra de vilsna viskningarna efter försoning. Jag hör det själv när jag ser till mina egna felsteg, i dess efterdyningar så är det hoppet om att någon kan försona mig som jag vänder mig till.
När jag möter relationer som förstör varandra är det just försoningen jag önskar att de skulle kunna finna. Som en pärla i en åker av elände.
Och när jag läser om tragedier av alla dess varianter så blir mörkret väldigt tätt, och på de platser där strimmor av ljus går att skönja, går de alltid att spåras till stunder av försoning.

Det är därför jag älskar korset, för att det är en plats av försoning.

Det är därför jag ogillar religionen, för den har gjort korset till en plats av fördömelse.

Det är därför jag har svårt för ateismen, för den vill göra korset till en plats av förnekelse.

Vi behöver försonas. Inte för att glömma det förflutna, utan för att skapa det framtida. Men försoningen kommer inte förrän någon är beredd att släppa den första stenen i en värld där alla anser att de har rätt att kasta den.


Adventureland (ej filmen)

Livet består av egna val. Åt det ena eller det andra hållet.

Ett liv utan egna val skulle inte vara ett liv.

Livet består av andras val. Som för oss åt det ena eller andra hållet.

Ett liv utan andras val skulle inte vara ett liv.

Det egna kontrollerar man. Oftast.
De andras kontroller man inte. Oftast.

Valet åtrår en sak. Alternativet. För utan det upphör valet att existera. Valet och Alternativet är varandras förutsättningar.

Därför blir jag knas när jag sällan förstår vad Valet och Alternativets frukt kommer att bli. Hur kommer Konsekvensen se ut? Vart leder jag mig själv? Vart blir jag ledd av andra?

Val är ibland konkreta. När de rör triviala saker.
Val är alltid diffusa. När det kommer till de stora valen.

Kanske livet är funtat så att det faktiskt vill oss vårt bästa. Och ger oss därmed en dunkel bild av sig själv och serverar oss ett äventyr på samma gång.  Förvisso inte ett man valt, men som man kan välja att njuta så mycket som möjligt av - och hjälpa andra, genom att med sina egna val skapa utrymme för dom att njuta likaså.

Då skulle världen se lite annorlunda ut.


Crash test dummy

Nya produkter testas. För att se om de håller - i det verkliga livet. Om du äger en Iphone är det för att just den modellen har beprövats och ansetts hålla för vardagen.

Du kan tappa den på golvet.
Den fungerar ändå.
Du kan flotta ner den under chips o dip kvällen.
Den fungerar ändå.
Du kan gråta medans du pratar i den.
Den funger ändå.

Tron behöver också beprövas. För att se om den håller - i det verkliga livet.

Det är så lätt att sitta hemma och skissa på den "värstaste" modellen av tro. Och så tror man att man har det. Trosatserna som är så genomtänkta. De kan väl aldrig misslyckas?

Men funkar tron när du tappar den på golvet?
Funkar tron när den flottas ned av livet?
Funkar den när du gråter på den?

Eller flyter skisserna ut. Och blir till oigenkännlighet.

Ett ark av smet.

Det är inte alltid vi kan undslippa att hamna i ett vrak. Men vi kan genom att låta tron möta livet genom andra människors livsöden, bygga på en tro som kan komma helskinnad ur ett vrak.

Att skissa en tro måste innebära:

Att man skissar tillsammans.

Ser vad som håller. Ser vad som går sönder.

Den goda orättvisan

Tro, hopp och kärlek.

Och störst av dom är kärleken.

Inte rättvisan.

I våra försök att lappa ihop världen, relationer och vår egen självbild är vi ofta ute efter att finna rättvisa. Vi vill hitta syndabockar som förklarar varför saker blivit som det blivit, och finner vi att vi själva är syndabocken vill vi hitta ursäkter till varför vi gjorde som vi gjorde.

Och ekorrhjulet snurrar fortfarande.

Rättvisa är inte det största idealet att sikta emot. Det är kärleken däremot.

Och kärleken är inte rättvis. Snarare är den till sin natur - orättvis.

Kärleken ger utan förbehåll. Den skvätter. Och skvätter. Och skvätter. Den möter både det goda och det onda.

Och den älskar att göra det. Alltid.

I en situationen där människor kräver rättvisa, blir förslaget om försoning, förlåtelse och omfamning inte väl mottaget. Det resulterar i att man säger "det är orättvist, dom förtjänar inte det". Det är sant. Det är både orättvist och oförtjänt. Men så är det också just så kärleken fungerar.

Världen behöver mer av Den goda orättvisan

Det är det enda som till sist hjälper. Och består.

Störst av allt är kärleken.


Små bebisar

Igår satt jag i soffan med en 10 dagar gammal bebis på bröstet. Vi utbytte en del blickar. Av hennes att döma så ser jag konstig ut och beter mig konstigt. Men hon grät i alla fall inte.

Man minns ju inget själv ifrån sin "bebistid". Kan det vara så att om Gud finns så är det just som bebis man säkerligen vet om det? Sen växer man och man blir medveten av den mer konkreta verkligheten runt omkring sig, och Gud förpassas bort lite i det omedvetna.

Jag vet inte. Men jag skulle gärna velat veta vad Alicia visste igår, och vet idag. För om några år vet ingen av oss det.

Sen blev jag ju bra sugen på att pli pappa igår också. Han en egen liten knodd att diskutera livet med.

Det vore något!


Får jag be om lite mer utrymme tack!

Antingen är mitt hjärta alltför litet. Eller så saknar det förmåga.

Jag önskar med jämna mellanrum att jag vore mer av en uttryckande känslomänniska. Inte för att känslouttryck nödvändigtvis är det viktigaste i livet. Men det behövs ibland. Och när det är så, då är det inte lätt att vara en tänkare som jag.

Min skalle är ganska full av människor jag tänker på. Och mitt hjärta försöker hinna med att översätta det jag vill säga till alla. Men trots oss människors likheter så talar vi ibland förvånansvärt olika språk.

Igår satt jag och fundera en liten stund kring detta med att älska andra, och jag förundras över hur enkelt det kan vara att påstå sig göra det, och hur svårt det är att faktiskt göra det. Sen vet jag inte riktigt om jag vet vad det innebär att visa kärlek. I vissa lägen känns nämligen kärleken avlägsen, svårnådd och outtalad.

Samtidigt är det spännande. Oerhört spännande. Kärleken sägs ju förändra, men det gör även alla försök till att älska - de trevande, de osäkra, de klumpiga, de misslyckade, de suveräna, de otimade - ja alla.

Idag är det fredag. Jag ska försöka även idag.

Det måste ju vara värt det?


Kan man vara en bättre kristen?

Jag har gått och grunnat på en sak.

Så kom jag på idag att jag inte summerat mitt grunnande. Dags att ta till pennan (eller tangentbordet som nu mer gäller i detta morderna samhälle) och skissa lite.

Då och då snappar jag upp signaler att detta med att vara kristen är något som medför jämförelse. Dvs, att man jämför sig med andra kristna och stämplar sig som "sämre" och andra som "bättre". Eller så menar en del att "jag kan inte bli kristen, jag duger inte till det".

Jag kan inte annat än undra om det från kristna håll sänds ut fel signaler, för inte kan det väl förhålla sig så att en del är bättre och andra sämre?? Kristen tro mäts inte i braighet, den mäts - om den nu mäts överhuvudtaget - i så fall i erfarenhet. Där mer erfarenhet inte tillför en bättre status, utan ett större ansvar.

Jag tänker så här:
Kristen tro talar om att bli kristen är att bli "född-på-nytt". Det är intressant. För om jag jämför med hur min egen familj ser ut så är vi 4 bröder. Jag föddes 1982. Josef föddes 1990. Jag har alltså vandrat på denna jord 8 år mer än han. Men jag aldrig sett mig själv som bättre. Snarare har jag upplevt det tvärtom för att jag ofta kommer tillkorta när det kommer till att ta ansvaret att leda och dela med mig av det jag levt igenom.

Är det inte likadant i att vara kristen, om det nu handlar om en ny födelse? En nykristen kan inte vara sämre, däremot yngre. Detta betyder att de kristna som vandrat längre, vet mer och förstår mer har en lillebror eller lillasyster att ta hand om.

Jag gillar tanken. Det skapar dynamik. Det skapar beroende. Det skapar samhörighet. Det skapar förståelse. Och förhoppningvis formar det fram kristna som inte jämför sig med varandra, utan till fullo njuter av att tillhöra samma familj. Ung som gammal.


The Adjustment Bureau

Var och såg på "The Adjustment Bureau" ikväll (det uttalas bjurow för er som undrar). Den kickade ju igång en del hjärnceller. Både de filosofiska och de romantiska.

Som film var den helt okej. Lyckades engagera nästan hela vägen, men inte riktigt ända fram. På något sätt kändes det som att storyn vilar på en ganska tunn grund. Vilket gör att filmen blir mer lekfull än allvarlig kring sina teman.

Men det är intressant att försöka definiera begrepp såsom frihet, vilja, kontroll, kärlek, öde, tid och slump. Där filmen kanske inte leverar så tydliga svar får man fylla i själv. Vilket ju kan ge upphov till en del intressant samtalskvällar.

I filmen finns någon sorts "gudsgestalt" och dennes "tjänare" hela tiden aktiva i människans historia. Världen och människorna "styrs" utifrån en plan, och vad jag kan utläsa så är planen att till sist låta människornas viljor helt bli fria till att skapa sin värld. Men för att nå dit verkar det finns delplaner som, förmodar jag, ska gagna "the grand design".
Problemet tycker jag är att "gud" upplevs vara väldigt godtycklig och opersonlig, och "planen" vara väldigt diffus. "Guden" verkar inte vilja relatera till människorna, men gör det ändå. Människorna i sin tur vet ingenting, och relaterar därmed helt ovetandes till The Big Brother.

Hur som helst. De fetstilade orden i inlägget är intressanta att definiera, och dess definitioner kan man laborera med genom att sätta in dom i olika kontexter, t.ex en ateistisk, teistisk, dualistisk eller panteisisk världsbild.

Men det ska jag inte göra ikväll.

Ikväll ska jag hämta upp tvätten. Av helt fri vilja.

Eller?

Helgens tankesmedja

Det blev mycket tanker under helgen. Gott mos att vrida, vända och vaska ibland tankarna. Den röda tråden blev kärlek i ljuset av "sökandet efter lyckan" och "mötet med döden". Ledorden var sorg och vemod, hopp och förtröstan, längtan och sökande.
För att inte göra detta inlägg alltför långt och dravligt (kan man verbifiera ordet dravel? finns ordet verbifiera?) så komprimerar jag mina funderingar. Och så får du som läser tolka så bäst du vill :)

"Människan vet om att hon bär på skuld. Den största ligger i vetskapen om att hon döljer sin kärlek när den borde visas. Att älska och att visa kärlek äger en distans mellan sig varpå skulden vandrar."

"Tjänandet motverkar isolering. I tjänandet ser jag andras perspektiv och mina egna drömmar värderas och blottläggs i ljuset av andras verkligheter."

"I människan har Gud lagt ner en osjälviskt natur, menad till att älska. I bruket av den finner vi vår lycka, tillfredsställelse och harmoni. Synden har vänt på allt. Det osjälviska har blivit själviskt. Nu värjer vi oss för det osjälviska för det har blivit obekvämt (onaturligt som det nu är). Vi värjer oss samtidigt som vi längtar och törstar efter det osjälviska livet - för endast där finns det vi söker, den sanna lyckan."

"Den stora sorgen vid döden är ett gott tecken på ett liv som älskade och att kärleken nådde fram."

"Dödens smärta speglar ett liv fullt av värde. Den dag döden dör finns ingen smärta, endast fullkomlig glädje och förening. Sorgen uteblir ty döden äger inget värde. Tårarna som då kommer att fällas är glädjens tårar över att återse och omfamna det mest värdefulla."

Tolka på...


Onsdag kväll.

Läser en skapligt intressant bok för tillfället som återigen utmanar mig rent intellektuellt. Det som slår mig när jag läser böcker som behandlar områden såsom gudsexistens, tro & vetande m.m. är misstanken att gemene man inte nås av bråkdelen av de insikter och kunskaper som finns. Vilket är synd, studier av livsåskådning borde vara mer centralt i och med att det är väldigt centralt i själva livet.

Det svåraste med min läsning är att Gud lätt går från att vara ett misstänkt fantasifoster till att vara enbart ett bekräftat förnuftfoster. Och om Gud existerar vill jag inte att han ska vara fast i mina tankar, jag vill ju att Gud i så fall ska prägla mitt liv på ett vis som säger mer än vad några skrivna boksidor kan förklara.

Kanske det redan är så i mitt liv? Men ibland kan jag mitt i alla filosofiska resonemang och intressanta argument stanna upp och uttrycka mig som många andra gjort före mig - "men, var fan är Gud då?".
Ursäkt min dåliga franska, men vissa ord kan ibland uttrycka min undran mycket bättre genom att närvara än genom att förbjudas uttalas.

Det finns lägen då de intellektuella spekulationerna är guld. Att vrid och vända på saker och ting. Att filosofera. Men sen kommer lägena då det inte spelar roll hur mycket sådant som finns lagrat i huvudet, därför att tron (och tvivlena) befinner sig i hjärtat.

Det är då jag lägger ifrån mig boken jag läser, och istället lyssnar på Father Time (t.ex.) med Stratovarius och dagdrömmer om en tid då frågorna funnit sina svar.

Och dagdrömmer jag inte så försöker jag se framför mig den tid då människor i min omgivning kan få må bra. Rakt igenom må äkta bra.

Det skulle vara mer värt än svar på alla mina frågor.


Skidåkning med N.T. Wright

Kappsäckslivet har tagit slut. För ett tag verkar det. Ytterligare en vecka i Vemdalen har avverkats, och jag är mycket tacksam för att för första gången i livet uppleva en S O L I G fjällvecka. Det bockar jag ödmjukt för.

Läste under veckan ytterligare en bok av N.T. Wright, Evil and the Justice of God. Väntade mig en bok som mer filosofiskt skulle vrida och vända på ondskan och dess tydliga närvaro i vår värld, men jag fick mig en bok som var mer biblisk och vardaglig i att bemöta frågan om ondskan.
Borde läsa boken igen för att sätta mig in mer i den. Nu skummade jag mestadels genom sidorna. Dock är jag alltid lika fascinerad över Wright och hans fräschhet i både skrift och tankar. Han verkar vara så harmonisk och balanserad i det mesta.

Ondska är i vilket fall som helst något mycket påtagligt. Något som vi alla måste bemöta på ett eller annat sätt. Och sanningen verkar vara att vår värld inte kan "utveckla" bort ondskan genom att bit för bit bli mer god. Människan verkar inte besitta den förmågan, och talet om framskridande är tillsynes en myt.

Men hur ska ondskan försvinna? Vad kan förinta ondska?

I alla tider har kravet på rättvisa varit den stora banderollen i kampen mot ondskan. Överallt där det onda tar sig form ropar någon efter rättvisa. Men ändå verkar rättvisan aldrig klara ut problemet. Ondskan tilltar och ropet efter rättvisa blir endast mer högljutt, aldrig mer besvarat.

Jag håller på Wrights linje att det som behövs är förlåtelse. Äkta, genuin förlåtelse är det enda som slukar ondskan. En sådan förlåtelse tar fram ondskan i ljuset för att tydligt kalla det vid sitt rätta namn, men istället för att kräva en rättvisa som endast föder mer behov av rättvisa, förändrar den allt genom att vägra kräva tillbaka.

Vår värld behöver förlåtelse om vi önskar en framtid utan ondska.

Kan vi se det?


Reflektioner om ateism och teism

Debatten mellan ateister och teister är en intressant sådan. Men ibland bär den med sig alltför mycket missuppfattningar - tror jag. Ateisterna och teisterna har båda förutfattade meningar om varandra, vilket jag tror är orsak till många övertramp i samtalet om de existensiella frågorna. Några iakttagelser jag gjort är dessa:

1. Ateister verkar förutsätta att en gudstroende inte är speciellt intellektuell då det ju är "bevisat" att gudstro inte är förnuftigt.

Personligen tycker jag historien visar att det tvärtom är tydligt att väldigt intellektuella människor håller fast vid sin gudstro. Förnuftet är inte ett hinder för att tro. Samtidigt är det mängder av högt intellektuella människor som fullständigt förnekar att en gud kan existera. Det intellektuella lägret är alltså inte överens om frågan om Gud.

2. Teister förutsätter att meningen med livet är Gud, och att ateister därmed inte har någon mening i sina liv. 

Personligen är det ett av de "argument" för Guds existens som jag själv är ordentligt trött på när jag hör det komma från de kristna (främst) lägrena. Om Gud finns är det ju något som berör alla människor, oavsett om de är ateister eller gudstroende. Guds existens genomsyrar hela universum, och den "mening" som då finns i Gud är ju även ateisterna till del.

3. Ateister och teister är duktiga på att vräka ur sig åsikter, men få har på djupet satt sig in i det ämne som de har åsikter om.

Det är lätt att tycka. Jag vet kristna som sågar evolutionsläran utan att ens veta vem Charles Darwin är, och jag vet ateister som försvarar den utan att ens veta vad den faktiskt lär. Eller ateister som påstår att mirakler inte kan ske bara för att världen är ett slutet naturligt system och därmed stänger ute all övernaturlig verklighet, eller kristna som säger att mirakler kan ske därför att Gud existerar. Sådana resonemang skapar ingen större dynamik i samtalen om dessa frågor.

Ja, det finns massor att påpeka när det kommer till de existensiella samtalen. Som kristen brottas jag t.ex med tanken att om Gud finns och är intellektuellt hållbar att tro på, varför finns det då högintellektuella som inte tror på Gud?

Hur som helst. Detta inlägg var återigen bara jag som tänker högt - och inte på långa vägar tänkt färdigt. Det jag iaf efterfrågar och saknar i många lägen är det genuina, ödmjuka och äventyrsinspirerade samtalen kring de existensiella frågorna. Alltför ofta vill vi övertyga, få över andra på "vår sida" åsiktsstängslet. Alltför sällan vill försöka förstå en annans perspektiv och växa i kontrasterna mellan olika åskådningar.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0