Karaktär, min käre Watson, karaktär...

"Man leder inte människor utifrån sin förmåga eller kunskap, utan utifrån sin karaktär"

Dagens morgonbön kom för mig att handla om karaktär (och kaffe). Jag har på senaste tiden intensifierats i min känsla av att det viktigaste jag har att arbeta på, är min karaktär. En människans karaktär är den grund varpå den människan verkar. Som karaktären är, kommer också den människans gärningar vara. Ändå verkar det som om vi alltför ofta försöker arbeta i den omvända ordningen. Vi börjar med ytan, och om det behövs tar vi itu med grunden.

Att vara trogen i det lilla är en förutsättning för att kunna anförtros det stora. En sanning som vi sällan riktigt tar till oss. För visst är det just småsakerna vi tummar på. Vi är principfasta när det kommer till stora frågor, men vid detaljfrågor är vi snabba på att kompromissa. Jag tror vi behöver omvärdera sättet vi hanterar detaljer. Och framför allt de detaljer som vi endast själva ser.

Ibland kan man få reaktioner som menar att man är lite väl petig när det kommer till detaljer. Och visst, ibland kan det säkerligen bli fel fokus även i detta. Det gäller att hitta en balans mellan karaktärsstyrka och askes/självspäkning. Men jag tror nog världen lider av fler karaktärlösa än av asketer.

När det kommer till andlighet verkar vi ofta vilja förenkla den sidan av livet. Vi vill inte bli utmanade i vårt andliga liv, men vi vill växa i det. Men går det växa andligt utan att förändra sig andligt? Och kan förändringar ske utan utmaningar och kamp? Jag tror inte det. Erfarenhetn säger något helt annat.

Just nu försöker jag lära mig att stiga upp tidigt på morgonen, trots att hela mitt väsen är kvällsmänniska. Spelar detta någon roll rent andligt? Är inte tidpunkten som jag går upp på en lördagmorgon ganska småaktig i jämförelse med andra saker i livet?
När jag tvingar mig själv att gå upp så är det inte för sakens skull, utan för att jag vet att det formar min karaktär. Om min karaktär är trogen i det lilla, så kanske den också en dag kan anförtros saker av större mått.

Det är därför jag ibland anser att det är nåd att Gud inte anförtror mig större ting, jag skulle ändå inte vara redo...


En liten titt framåt kan behövas

Vissa dagar upplevs som om de bara rinner iväg, och oavsett vad man sysselsätter sig med är det som om man gör fel sak. Igår var en sådan dag för mig - till stor del. Även om jag inte fyllde dagen med en massa skit, så var det som om någonting inom mig ville bryta upp och fokusera på annat.
Andlig rastlöshet brukar jag kalla det.

Och jag vet precis vad det beror på. Därför började jag dagen med att trotsa sömnbegäret och gå upp hyfsat tidigt för att be. De dagar som jag börjar med att dricka en (eller två, kanske tre) kopp kaffe, be och planera tiden, är de dagar som jag också känner frid över. Jag tror att vi alla behöver göra oss själv medvetna över att Gud är med oss, och vi behöver medvetet stilla oss och ge några minuter till att tala med Gud.

Historien vittnar om att människor med skarpa andliga ögon, var också de människor som tog tid i början av dagen till att söka Gud. Det handlar inte om att morgonen är en mera magisk stund där Gud lyssnar lite mer på oss. Jag tror själv att det är en ganska enkel ekvation att få ihop. Det liknar nämligen det man gör när man inte riktigt vet vart man ska - man studerar kartan. Vi människor är ofta lite pappiga av oss, och läser kartan först när vi nerslagna erkänner att vi kommit lite vilse.

Gud var med mig idag.


Morgontankar

Är Gud främst intresserad av vad jag gör, eller av vem jag är? Visst är det så att vi alltför ofta värderar vår gudsrelation utifrån det vi gör, istället för att försöka grunda relationen på identitet.
Idag vaknade jag lite missmodig, och kände att min frimodighet gentemot Gud var lite knackig. Det blir ibland så. Men jag har lärt mig att det bästa sättet är då att fokusera på vem Gud är, och vem jag är - istället för att se på vad jag gjort, eller inte gjort.

Men det är ju också så att ett avbrott i min Gudsrelation också påverkar min relation till medmänniskor. Jag kan ibland känna tyngden av att leva nära Gud - för att andra människor i min omgivning ska kunna närma sig Gud likaså.
Och kanske lärjungaskap är just detta: att jag som människa söker mig närmre och närmre Gud och att den relationen som uppstår mellan människa och Gud då blir synlig för andra. Vi lägger ofta vikten på att tala om Gud, och presentera Gud för andra genom diverse metoder osv. Men vi tappar lätt livet med Gud om vi ägnar tiden åt att prata om Gud.

Om människor ska lära känna Gud, måste de lära känna någon som känner Gud. Att bli lik Gud innebär mycket tid tillsammans med Gud. Man blir ju, som bekant, som man umgås. Därför tänker jag att mina minuter jag lägger på bön i hemmet, och i min ensamhet, är tid som som både investerar i min Gudsrelation likväl som i andras. Det ljus jag finner, blir det ljus som andra ser.

 


Att göra en Gud av pinnar

Ibland kan tro vara så svårt. Det är verkligen inte självklart att, som många tenderar säga, "det är bara att tro". Kom igen, vadå bara! Det är så mycket som ska klaffa för att det där med att tro ska bli till ett "bara". Och det handlar inte om att viljan saknas, det handlar snarare om att viljan stöter på motstånd någonstans på vägen. Den andliga kroppen får mjölksyra. Kraften försvinner.

Jag saknar den där enkla tron som spränger gränser. Den där tron som fick fyra pinnar och en grankotte till att bli en ko, eller när man spände upp påslakanet i spjälorna i våningssängen och trodde att det var såhär indianerna kände det. Ni vet, den där barnsliga tron som skapar. Som fantiserar.

Samtidigt vill jag ju inte att Gud ska vara ett fantasifoster. En låtsasvärld som jag tar min tillflykt till när vardagen enbart är grå. Men det var ju heller aldrig vad pinnarna och grankotten handlade om - att fly från verkligheten. Det var på djupet fråga om ett sätt att symbolisera en verklighet, som i allra högsta grad existerade, men som inte fanns i min närhet exakt då.

Men gör jag inte Gud mindre om jag, med mina begränsningar, avbildar honom? Kanske ändå inte. Kanske det egentligen förmerar Gud. En Gud som är stor och mäktig är svårhanterlig. Och för ett litet barn (eller en vuxen med barnslig fantasi) blir Gud större genom att göra sig mindre. För inte får den väldiga Jehova plats i min lilla våningssäng, eller mellan träden i mitt lilla skogshörn? För att möta med mig, måste Gud göra sig mindre. Gud blir en grankotte med pinnben, och en indiantält av påslakanväv - och han blir det för min skull.

Det är lite dessa stunder av tro, av fantasi, av närhet, som man tappar när man blir äldre. Det är därför jag aldrig vill glömma min barndom. För när jag glömmer den, då glömmer jag också hur det är att tro i det lilla. För när jag satt där som liten och tryckte dit pinne efter pinne i grankottarna, då var slutsatsen enkel: det var ju helt enkelt bara att tro - och kottarna blev till kor.

 


Min tro

Varför tror jag som jag tror?

Flera olika sätt att se på saken kommer till mig:
a) Tror jag för att jag blivit lärd till det?
Spontant skulle jag vilja svara ja på detta påstående, men inte med någon åtanke att just min tro skulle vara unik i det avseendet. Snarare är det nog så att vi alla, mer eller mindre, har blivit "lärda" till att tro på ett visst sätt.
Vi växer ju alla upp inom en viss kontext, som vi oavsett om vi vill det eller inte, ser som verkligheten. Sen börjar vi ifrågasätta och vi omfamnar delar, och förkastar andra delar, av det vi lärt oss. Men det är svårt att skaka av sig spåren av modersmjölken...gamla mönster sitter gärna kvar. Därav tvivlen på min tro.

b) Tror jag för att det är sanningen?
Sanning ses ofta som något relativt, och till viss del stämmer det. Men all sanning kan inte vara relativ, det skulle upplösa själva meningen med ett sanningsbegrepp. Den stora frågan är om det är sanningen som gör att jag tror, eller om det är tron som skapar sanningen?
Det andra påstående faller när det kommer till att behålla intellektet intakt. Det finns ingen logik bakom att tro skulle göra något sant, och en sådan grundsyn skulle verkligen ge starka själv till att tvivla på sin tro.
Framvaskad blir till sist frågan: vad är sanning? Och är det den sanningen som jag tror på? Därav tvivel på min tro.

c) Tror jag för att jag vill att det ska vara sant?
Ofta känner jag att mitt inre, till hela sitt väsen, vill tro, men förmår inte. Kanske jag bara håller fast vid min tro pga att min vilja är starka än min förmåga? Är tron mina kläder, och jag räds nakenheten mer än att äga fel klädnad? Därav tvivel på min tro.

Slutsats:
Min tro hamnar ofta under luppen, och jag har vridit och vänt på frågorna många gånger (och kommer med all säkerhet göra det igen), men jag finner inte svar genom att enbart ställa frågor. Jag måste, trots mina tvivel, tro på något. Vardagen tvingar mig till det. Man kan inte leva utan att ta ställning, både till smått och stort, och att ta ställning är att grunda sig på en tro.

Jag tror för att jag verkligen tror på att jag funnit sanningen, än dock inte fullständig. Jag tror för att jag funnit att min tro alltid är starka än mina tvivel. Jag tror för att jag prövat min verkligheten, om och om igen, och den håller. Jag tror för att jag föddes naken, och jag måste klä mig med något, och jag tror jag funnit något som faktiskt passar riktigt bra...


En fråga om förnyelse

Det finns två sätt att bli av med allt hat:

1. Du kan släppa ut det, börja använda det, börja hata. Resultatet blir att världen blir hatad och att du inom dig lämnar en lucka som snart börjar fyllas med nytt hat.

2. Men du kan också ta allt hat och behålla det, men börja förvandla det, förvandla det till kärlek. Och därefter släppa ut det. Samma kraft i hatet blir genom förvandlingen en sorts rekyl vars effekt blir att man älskar världen - och fyller andras luckor med någonting gott.

Denna princip gäller allt ont som vi bär på inom oss. Och samma princip tror jag gäller det som Gud vill göra med oss människor. Gud är inte ute efter att fördöma oss och byta ut oss. Att gå från den gamla människan till den nya handlar inte om att bli utbytt.
Det Gud gör är att han tar allt det gamla i oss och förvandlar, förnyar det till något nytt. Han bearbetar oss bit för bit, restaurerar upp oss. Och kraften i denna förvandling blir synlig när något nytt kommer ur den.

Att vara kristen är så lite en fråga om att ersätta en gammal livsstil med en ny. Det handlar om att ta den gamla livsstilen och forma om den - samma materia, men en annan utstrålning.


Jesusmanifestationen

Har precis kommit hem ifrån årets Jesusmanifestion, och tre saker tar jag med mig:

1. Göran Skytte
Nja, jag tar inte bokstavligt talat med honom hem, men jag blev starkt gripen av att höra Skytte dundra på om att Jesus sannerligen lever och att segern är Hans.
Jag minns Skytte från debattprogram och annat dylikt när jag var yngre. Och det var en smula förundrad som jag lyssnade på Skytte under helgen. Han personifierade vad jag skulle kalla för en helomvändning. Och hans liv vittnar om att en klart tydlig ateist kan komma till tro, och att även de som till det yttre verkar vara starka och säkra på sin sak vandrar omkring med tvivel.

2. Stämningen
20 000 människor, och inte ett enda bråk, fylla eller liknande tråkigheter. Det måste jag säga är beundransvärt och ett slående starkt vittnesbörd till samhället.

3. Behovet av förkrosselse
Återigen inser jag att endast Gud kan förvandla världen - och mig. Och att allt måste börja med att han förvandlar mig - inte min nästa. Vi behöver, tror jag, som kristna be och längta efter att Gud ska skänka oss nåd och förkrosselse över vår värld. Mina knän bär alldeles för sällan på skrubbsår efter bönen... de borde ske en förändring. Inte be för att man känner sig tvingad, utan be för att man inte kan annat när hjärtat är fyllt av nöd.

4 En god kebabupplevelse på Diddes
Ja, jag skulle bara skriva tre saker, men detta får du se som en bonus jag bjuder på!

Ett år till nästa Jesusmanifestation...


En fråga om ord

I begynnelsen var ordet...

Alltings mening börjar med språket. Utan språket så tappas ting, människor, upplevelser och minnen på sitt innehåll. På sina definitioner. När vi sätter ord på något så börjar detta att betyda något för oss. Det är inte en slump att Gud skapade genom sitt ord.
Världens skapelse, historia, börjar med ordet. Och är det inte så för oss människor också, vår livshistoria börjar med språket. Innan vi lär oss att tala och sätta ord på saker och ting så minns vi inget, utan minnet av vår livshistoria tar sin början i och med orden. Orden ger oss meningen med själva historien.

Lyssnade på en predikan som berörde detta ämne lite grann och den var ytterst intressant. Det är spännande att minnas sitt liv, men det är också spännande att försöka minnas sina minnen. För att förklara:

De flesta av våra minnen handlar om specifika tillfällen och upplevelser. T.ex så minns jag min student. Men, jag har också fler minnen, som t.ex minnet jag har av att ligga och läsa Tolkien som tonåring. Men, och detta är intressant - jag minns inte när jag lärde mig att läsa. Jag minns bara att jag kan det. Jag kan inte placera det i tid och rum, utan jag kan bara konstatera att jag någon gång under livet lärt mig detta.

De flesta minnena härleder ifrån våra erfarenheter, men en hel del minnen (typ läsandet) kommer utifrån kunskap som vi förvärvar under livets gång. Och båda delarna behövs för att livshistorian ska få sin mening.
Kunskapen sätter ord på det vi upplevt. Orden klär erfarenheten. Utan orden, utan kunskapen så står vi där med ett liv av enbart händelser som staplats på varann. Men först när orden definierar så blir händelserna till erfarenheter som relaterar till en livshistoria.

Därför är orden så otroligt viktiga i våra liv. Det är nämligen orden som utgör essensen av livet. På samma vis är evangelium en fråga om att Ordet (Jesus) blev kött. Ordet blev vår väg för att få våra liv omdefinierade. Vår sargade livshistoria av misslyckanden och elände får i ljuset av evangeliet en helt ny innebörd, därför att ett nytt ord blir sigill över livet. En ny kunskap sätter ord på en ny erfarenhet som relaterar till en ny livshistoria, en livhistoria som är början på något nytt...

...I begynnelsen var ordet


Om förändring

Då och då säger ungdomarna till mig att de vill bli nykterister, och så tillägger de - precis som du, Adam. Och när jag tänker efter så har jag nog aldrig egentligen uttryckt min önskan att de ska bli det. Självklart har jag en önskan att ungdomar inte skulle dricka, eller åtminstone dricka mindre, men ett nykter liv är inte något jag begär av dom. Det är ett liv som jag enbart begär av mig själv.

Så när jag nu i helgen återigen fick höra detta från en av ungdomarna, slog det mig att det är precis så det funkar. Mitt liv i kontrast med deras liv skapar och föder tankar och längtan hos dom. Tyngden i det nyktra budskapet ligger inte i de förmanande orden om alkohol, utan i livet jag gestaltar. Början till nykterhet sker inte när flaskan lämnas oöppen, utan när man i fyllan möter en annan typ av livsstil.

Mina tankar skenade direkt iväg till detta med lärjungaskap (att vara kristen, med andra ord), och att det förhåller sig likadant där. Man blir som människa märkt av mötet med Gud - och man vill bli som Gud. Inte bli Gud, eller en Gud, utan bli som Gud. Det är viktigt att se skillnaden. Jesus vandrade inte på jorden och påpekade hur felaktigt människan levde, utan Jesus levde ett liv som i kontrast med omgivning skapade en längtan hos de som mötte honom.

Vi kristna brukar kalla det hela för helgelse. Detta med att bli lik Jesus alltså. Och början till helgelse sker inte när man slutar fela, utan det början när man mitt i synden får syn på Jesus - och säger, på samma sätt som ungdomarna ibland uttrycker det, Jesus, jag vill bli som du...


En liten text om tro i vardagen

Det är inte alltid lätt att vara kristen. Tron har ständigt en tendens att hamna i skymundan. Dagarna kommer och går, och varje vecka ser jag tillbaka på alla missade tillfällen - tillfällen som blev bortprioriterade. Och i ärlighetens namn handlar det inte om vilja, utan om ork.
Det är som att detta med tro blir en börda. Men Jesus sa att hans ok skulle vara lätt att bära. Ska jag ta honom på orden, måste det betyda att jag inte alltid bär hans ok - även om jag tror det.

Kanske jag återigen har åkt på viruset religiositet - du vet, då allt med tro känns som arbete. Det är ofta som jag ber bönen "Jag saknar dig Jesus...". För det är lite så jag upplever min tro.

Och detta med att vara kristen kommer tillbaka till att ständigt handla om nåd. Och vem av oss behöver inte nåden för att klara av, vad vi kanske felaktigt skulle kalla för "bara", vardagstron.? Men det är just mitt i vardagen som jag upplever mig vara sökt av Gud, och jag antar att det är också där han vill att jag ska finna honom - gömd mitt ibland den gråa massan av rutiner och skeenden. Det är då jag önskar att Gud kunde harkla sig lite, så att jag insåg vart han sitter gömd.


Nödens bön

En av de mest självklara bekännelserna ifrån oss kristna är bekännelsen att bönen har makt, att bönen är viktig. Samtidigt märker jag att en av den mest självklara "bristen" i våra liv är just bönen. Vi verkar prioritera det viktigaste som att det vore mindre viktigt.
Jag önskar inte att detta ska ge dig nytt samvetskval över att du ber "för lite", utan jag hoppas tvärtom skapa längtan till att be mer.

Det finns två olika nyanser av hur bönebristen talar till oss. Den ena är samvetet: som tvingar oss till att be - be för att få det gjort. Det andra är nöden: som tvingar oss till att be - be för att vi inte förmår göra något annat.
Och det är denna nöd jag längtar så mycket mer efter att den ska komma över mig, och oss som kristna. När bönen inte blir det religiösa ok som det idag lätt är, utan när det blir Jesus ok, som är lätt att bära, för det bärs utifrån medlidande för andra - inte av medlidande för sitt eget samvete.

Men hur finner man denna "nödens bön"?
Jesus sa att vi först skulle söka Guds rättfärdighet, och att vi sedan skulle, av konsekvens från det första, få allt det andra också. Det andra får här symbolisera bönesvar, och det första får symbolisera bönen.
Jag tror att vi behöver söka oss närmare Gud och hans ansikte, hans närvaro. Bönesvaren för vår värld och våra medmänniskor vilar i din egen bönekammare. För jag tror att om du och jag kommer närmare Gud, så kommer de människor som rör sig runt oss, oundvikligen också komma närmare Gud.

I Guds närvaro lägs samvetet åt sidan, och i stället fylls vi av Guds hjärtas slag för världen. Och i de slagen ekar medlidandet - och med medlidandett kommer den nöd som "tvingar" dig och mig till att be för världen. Och vi förenas med Guds dröm för hela skapelsen.


Jag har en dröm

"Jag har en dröm"

Orden är välkända. Martin Luther King hade verkligen en dröm, och den har till stor del slagit in. King fick dock själv aldrig se det.
Jag tror också att Gud en gång yttrade dessa ord. Det var strax därefter som Gud skapade världen och människan. Det var så allting började, och drömmar slår in genom att något tar sin början.
Men för att Guds dröm skulle kunna slå in till fullo var Gud tvungen att ge oss frihet. Frihet att kunna välja, frihet att kunna bruka, frihet att kunna gensvara. Och en dröm som har sin rot i kärleken måste innebära en verklighet som har sin rot i friheten.

För att Guds dröm ska kunna bli sann så behöver han oss människor. På samma sätt tror jag att Gud även lagt ner förmågan hos oss att drömma. Saken är den att våra drömmar behöver Gud för att de ska förverkligas. Gud och människa söker därför varandra.

Problemet är att relation Gud-människa blev bruten. Och Gud blev tvungen att själv bli människa för att återknyta våra drömmar. Och det är detta som är evangelium: att din och min dröm kan komma hem igen, komma hem och finna sin vila i Guds dröm.

Kristen tro är inte ett regelverk. Kristen tro är Guds dröm som så sakteliga håller på att förverkligas. Och samtidigt förstår vi under det att det sker, att vår dröm också håller på att förverkligas. Det är en enda stor kärlekssaga, där Gud älskar ovillkorligt, och där vi mer och mer förstår att vi är älskade.


Pärlan i åkern

Som människor måste vi finna en grund att bygga våra liv på. Idag funderade jag på varför jag är kristen, och svaret jag gav mig själv var att jag i historien om Jesus funnit en grund som håller. Jag har ställt Jesus mot väggen, och adresserat mina tvivel till honom. Men jag har inte förmått komma förbi honom. Jesus håller. Alternativa lösningar kommer inte med tillfredsställande svar, utan tvärtom, lyckas de snarare bekräfta vad jag tvivlar på. Därför är min grund det budskap som Jesus kom till jorden med.

Och det budskapet var inte primärt, som många tror, att vi människor, genom att tro, får komma till himmelen när vi dör. Nej, Jesus budskap var att Guds rike (himmelriket) i honom redan har kommit till jorden. 
Vi frestas alltid att förändra ramen för våra liv, istället för att försöka forma våra liv utefter den ram som finns. Resultatet är att allting kan bytas ut och bli ersatt, med resultatet att ingeting egentligen kan vara beständigt. Vi försöker inte bygga en grund, utan vi försöker ständigt bygga en ny grund. 

Min grund är att Guds rike är mitt ibland oss, och att vara kristen är att försöka lära sig leva som medborgare i det riket. Eller uttryckt på ett annat sätt: Gud dansar, och att vara kristen är att försöka delta i den dansen och följa stegen.

Och detta är det glada budskapet (evangelium), att Guds rike (himmelriket) inte är något som hör framtiden till, utan något som gäller nu och här. Riket arbetar inifrån och ut, det börjar i det lilla, det ödmjukar sig för att tjäna, det viskar idag - för att en dag ropas ut från taken.

Till sist inser jag att det som bäst beskriver min tro kan summeras i denna enkla trossats: "Jesus håller"


Historien om ett porträtt

Jag tänker mig att vi som kristna är kallade till att vara porträttörer (heter det så?). Vi är kallade att fatta tag om penseln och måla bilden av Gud.
Känslan är att många av de människor jag möter som tvivlar på Gud, bär på en gudsbild som inte stämmer. Många avfärdar Gud pga ett dåligt porträtt. Men det är ju konstnären man borde avfärda, inte modellen.

Samtidigt så är det svårt att måla bilden av Gud. Men vi behöver lära oss att ha blicken fokuserad på den vi försöker avbilda. Många gånger flackar blicken och gör att vi målar av helt andra saker (oftast hamnar blicken på en spegel, och vi målar av oss själva). Det är då inte konstigt att människor inte finner någon större tro på Gud.
Men även om detta framstår som en uppgift som enbart främjar sanningsrelativismen, och skapar spänning när det kommer till tolerans för individens sätt att måla, så verkar detta vara den väg Gud önskar att vi ska vandra. Och det är visserligen den väg där risken för att, ursäkta uttrycket, ge Gud ett dåligt ansikte, så är det samtidigt den enda vägen där Gud kan vara försäkrad över att han kan bli avbildad och samtidigt ge oss utrymme för personlighet, stil och kreativitet. För det är ju ändå så att Gud har enbart gett oss två saker: modellen och ramen, allt annat är "en skapelse".

G.K. Chesterton uttryckte något liknande när han skrev:
"Hur kan vi göra så att konstnären förblir missnöjd med sina tavlor utan att han blir totalt missnöjd med sin konst? Hur kan vi göra så att en man alltid är otillfredsställd med sitt arbete, ändå alltid tillfredsställd av att arbeta? Hur kan vi försäkra oss om att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret i stället för att välja det naturliga och mer mänskliga att kasta ut modellen genom fönstret?"


Preach the Gospel

"De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet."
 (Apg 8:4)

Jag fastnade för denna vers när jag läste mitt kapitel i Bibeln idag. Upprinnelsen till versen är att församlingen i Jerusalem precis har utsatts för förföljelse, och merparten av dess "medlemmar" har skingrats utöver landet. Det som slog mig var att de som skingrats inte gick och gömde sig, och sörjde över sina omständigheter, utan de började helt enkelt predika på nya platser.

Hur hade jag agerat? Församlingen idag är ofta ens andliga trygghet (vilket är bra), men denna trygghet tenderar vila på att pastorn predikar ordet och att kyrkan har sina verksamheter. Med andra ord: vår andliga trygghet lutar sig mot församlingens former, inte mot församlingens huvud - Kristus.
Det är som att församlingen bär oss, inte att vi bär på församlingstänket i våra hjärtan. En förskingring skulle omkullkasta en hel del tror jag.

Min bön är, att jag i mitt liv, ska predika (om det nu är med ord eller gärningar) evangeliet oavsett omständighet. För det är väl så att anden är inom oss, inte innanför kyrkans väggar (även om anden även huserar där också)??


Guds avbild

Igår var jag arg på Gud. Arg för att inte verkar bry sig. Men ilska på Gud brukar oftast bottna i besvikelse på sig själv. Så även denna gång. Men Guds otydliga (om jag nu får uttrycka det så) sätt att agera i vår värld, gör att jag ibland inte kan annat än att ge uttryck för ett visst agg. Det sägs att Gud ser till det inre. Mitt inre vill, men misslyckas ofta. Mitt inre längtar, men fastnar i likgiltighet och apati. Det känns som att Gud ser till just vad saker blir, inte vad sakerna ville bli.
Men mina frågor kring Guds "osynlighet" leder mig alltid tillbaka till församlingen. Jesus var Gud uppenbarad som människa. Därefter överlämnar Jesus denna uppenbarelse till församlingen. Församlingen är Kristi kropp - och därmed forumet för Gud att bli sedd. Det verkar vara Guds vilja att det ska förhålla sig så.
Min längtan efter att få se Gud kan endast bli besvarad om jag ger mig hän till församlingen. Vill jag se Guds bild, måste jag titta in i rätt spegel. Kanske jag alltför ofta fastnar framför klagomuren, och ropar i vrede efter att få skåda Guds ansikte. Gud påpekar försiktigt att muren skymmer sikten: det är inte i muren Gud har valt att förkroppsliga sig, det är i templet. Templet är församlingen som består av dig och mig. Att se Gud, är att se sin nästa. En sanning som jag ständigt måste göra mig medveten om för att inte kvävas av besvikelser på en "osynlig" Gud.

Idag är jag inte längre arg på Gud.

Lärjungaskap

Funderar lite på detta med lärjungaskap. När man, som jag, är uppväxt så att man beskådar kyrkans väggar inifrån, så är ordet lärjungaskap en självklarhet i vokabulären. Vilket det också borde vara. Det är tydligt att lärjungaskapet är något som är allas vår grundkallelse, oavsett hur bygget på den grunden sedan kommer att se ut. Dvs, yrket i vardagen kan variera, men kallelsen är densamma - kallelsen att vara en lärjunge.
Det är nu jag kommer till mina funderingar, och de kan delas upp i två olika sektioner. Den första sektionen rör min vardag, och hur lärjungaskapet tar sin form i den. Den andra sektionen rör en allmän relation mellan teori och praktik när det kommer till lärjungaskapets tillämpning. Men låt oss börja i vardagen.

I mitt arbete så möter jag människor varje dag. Det är nästan som att mitt arbete handlar om att skapa tillfällen där möten mellan människor kan uppstå (Nej, jag jobbar inte som "love doctor"). Och jag undrar hur jag i mötet med, främst ungdomar, lever ut lärjungaskapet. Vad innebär det att vara en lärjunge idag? Kan man mäta halten lärjungaskap genom att mäta hur mycket jag talar med människor om Jesus? Om inte, hur urskiljer jag då lärjungaskapet?
Jag tänker mig att svaren på dessa frågor skulle kunna formuleras lite såhär: Min uppgift är att ständigt försäkra mig om att jag följer Jesus (vilket ibland kan leda till cirkelresonemang), och att sedan se till att någon/några följer mig. Svaret kanske ligger i att försöka tillämpa en "följa John"effekt. Jag vet vart jag går, och jag vet därför vart människor som följer mig hamnar. Lärjungaskapet handlar i grund och botten om att knyta relationer till människor, och att veta vem man själv har knytit sin relation till.

Över till den allmänna tillämpningen: Jag upplever ibland att det råder en sorts inflation i ordet lärjungaskap, det har liksom urvattnats på sin innebörd. Vi talar om det, men lever vi i det? Och jag tänker nog inte mest på om vi bygger relationer, det tror jag vi är duktiga på, utan vad för typ av relationer vi bygger. I våra kontakter med medmänniskor, är vi då medvetet fokuserade på att, ursäkta mitt klumpiga uttryck, dra med dom mot den Jesus som vi själva säger oss följa?
Och följdfrågan blir: om vi endast äger en teoretisk grund för lärjungaskap, där vi egentligen enbart kan formulera vad vi är tänkta till att göra, är inte det detsamma som att äga ett icke-lärjungaskap?

Några funderingar så här i vintermörkret, funderingar som inte lär lämna mig på ett tag....

Tro som sträcker sig, eller sträckt sig?

Bristen på erfarenhet innebär inte alltid att trossatsen är falsk, utan att man själv inte vågar pröva trossatsen. Mycket av mina egna tvivel kommer utifrån bristen jag ser i mitt kristna liv - bristen av kristet liv. Det är som att jag kretsar, likt en planets måne, runt olika trossatser som märkligt nog enbart blir distanserade ställningstaganden. Men min önskar är inte att kretsa runt dom, utan att tränga in i dom. Att trossatser skulle få bli troserfarenheter. Jag bad till Jesus i morse att jag skulle få en tro som vågar gå längre än tanken. Vilket inte ska ses som ett försök att bli tanklös, utan mer som en önskan att få bli trosfylld.
Min tro fastnar ofta i tanken, eller rättare sagt, tankarna. Mina tankar blir som filter, där tron prövas och testas. Men behöver tro alltid bli filtrerad? Skulle man inte kunna vända på det hela och se det som att tankarna filterars i tron. Att tankarna hellre förbluffas av tron, än att tron barrikeras av tankarna.
Summan av kardemumman är att jag ständigt önskar växa som kristen. Och något säger mig att jag faktiskt ständigt också gör det - jag bara märker det inte. Precis som när jag var tonåring och inte märkte att mina fötter hade växt, förrän jag stod i affären och provade skor. Det är lätt att bli hemmablind, att inte se det kristna liv man lever. Och risken med blindhet är att man tror sig brista i så mycket, när det egentligen "bara" är en fråga om att man inte riktigt ser det man faktiskt har.

Gör rum i bokhyllan... igen!

Nu har jag gjort det än en gång. Jag har inhandlat pappersmassa i form av böcker. Någonting säger mig att jag borde läsa ut alla böcker jag redan har, men något i mig kan inte motstå att köpa nya alster. Av de senaste fyra inköpen har jag enbart läst två - och kortare recensioner finns på bloggen. Ni får inte tro att jag endast läst två böcker sen sist, för så är inte fallet. Jag har helt enkelt läst annat än senast inköpta.
Men över till de aktuella böckerna som kom hem ifrån adlibris idag. Detta är de nya tillskotten till min bokhylla:

Who Made God? - Ravi Zacharias & Norman Geisler
En inköp vars titel lockade mig (och vars omslag gav mig positiva vibbar), men framförallt grundades inköpet på en intresse att läsa något av Ravi Zacharias. Hans namn har dykt upp lite här och var bland böcker jag läst, och nu ville jag läsa något från hans egen penna. Bokens titel är inte dess fullständiga innehåll, nej detta är en bok som ger kortfattade (och troligtvis "enkla") svar till ca 100 frågor om Gud och kristen tro. En snabb blick över innehållet visar att det rör sig om frågor kring Guds väsen, lidandet, andra religioner och Bibelns trovärdighet. Detta är helt enkelt en liten apologetisk pärla!

Is God to Blame? - Gregory Boyd
Boyd har fångat mitt intresse genom hans böcker Brev till en skeptiker och God of the Possible. Han skrivet enkelt och skarpsinnigt. Därför ska det bli intressant att läsa hur han hanterar frågor kring lidandet, och han utlovar att detta är en bok som inte kommer med annars "klassiska" undvikande svar på dessa frågor.

Vilken Jesus ska jag tro på? - Lee Strobel
Strobel är känd för sina böcker Fallet Jesus och Fallet Gud. Detta är en bok som går i samma spår, och undersöker vanliga frågor kring den kristna tron. Nya frågeställningar och kritik kring Jesus dyker alltid upp, och denna bok är ett gensvar på sådant. Kul att det finns vissa av dessa böcker som översätts till svenska.

Time and Eternity - William Lane Craig
Även detta en författare jag länge funderat på att köpa in något utav. Denna gång blev det 3 böcker av honom. Denna tar upp frågor kring tiden och Guds relation till tiden. En tung bok, och lite av en prövning att se om jag klarar av att ta till mig.

Creation out of Nothing - Paul Copan & William Lane Craig
Kanske detta startfälts absolut tyngsta bok. Boken tar upp GT, NT och utombibliska källors perspektiv på creatio ex nihilo, dvs "skapelse utifrån igenting". Boken behandlar även det filosofiska i detta ämne.

Reasonable Faith - William Lane Craig
En bjässe till bok som serverar 400 sidor apologetik, kategoriserat i 5 kapitel: tron, människan, Gud, skapelsen och Kristus. Helt klart är detta startfältets vackraste bok. Förhoppningsvis också en matnyttig bok till det inre också.

Mer tid för "monolog" eftersökes...

Detta med att tro på Gud blir väldigt lätt endast "ett sätt att se på saken" - dv. om Gud finns eller inte. För ett tag sedan cyklade jag hem ifrån jobbet, och tankarna snurrade runt detta med Gud. Hur får jag mer tid med Gud? Det är så otroligt lätt att dagarna ångar på: morgonen består i att försöka komma så lite för sent till jobbet som möjligt, dagarna består av arbete, eftermiddagarna är stunder av aktiv passivitet, och kvällarna blir oftast tid för kompisar. Gud verkar ju helt enkelt inte få plats. Ändå tänker jag ofta: imorgon, då ska jag ta mig tid. Den tiden uteblir nästan jämt...

Men kanske det är med Gud, precis som det är med andra människor? Om jag vill ta tid med andra, ja då tar jag ju med andra på det jag gör. Man börjar helt enkelt dela sin vardag med andra, och på så sätt kombinerar man umgänge med de nödvändiga vardagssysslorna. Varför gör jag inte likadant med Gud?
Jag insåg idag att en orsak är att jag tycker det är väldigt svårt att hålla igång, vad som till synes verkar vara, en monolog till intet. Med kompisar är konversationer enkla (kanske dock inte alltid), med Gud är de alltid komplicerade. En annan orsak är att umgänget med andra alltid resluterar i någon sorts reaktion från de andra - Gud, däremot, verkar aldrig gensvara på varken rop eller viskningar. Till sist blir jag enbart frustrerad över att det ska vara så svårt, och då är risken stor att Gud endast blir en någon jag har en åsikt om, eller en avsats varifrån mina åsikter gror.

Det är i vissa lägen inte alltid lätt att vara kristen.

Varför skriver jag om detta? Det handlar inte alls om att jag är på väg att tappa tron på en personlig Gud, inte alls. Men jag tappar mer och mer tron på att Gud verkligen är personlig för oss kristna. Åtminstone när jag ser till mitt eget liv. Vi kristna talar ofta om att allting handlar om att ha en personlig relation med Gud - att det är liksom själva grejjen som Jesus gör möjligt för oss. Men, ärligt talat, hur ofta lever vi som om vi faktiskt har en personlig relation. Visst, en relation med Gud är som jag sagt tidigar, komplicerad. Men borde vi ändå inte vissa mer intresse till att ha en relation - och faktiskt ändå försöka? Många krsitna skulle nog titta lite förundrat på mig om jag skulle säga att jag stannar hemma en kväll för att umgås med Gud, men är inte det något som borde vara fullt naturligt i varje kristens liv - om vi nu faktiskt menar oss ha en personlig relation med Gud? Jag tycker iaf det. Annars handlar väl allting om en personlig åsikt, inte om en personlig relation?

Jag är mest kritisk till mig själv. Var finns äktheten som kristen, om Gud endast blir ett samtalsämne (och tyvärr oftast med enbart icke-kristna, för kristna brukar ofta tycka det är obekvämt att prata för mycket om Gud har jag märkt) men aldrig någon jag försöker samtala med. Vad är min kärlek till Gud, om jag alltid skjuter upp eller ställer in tiden med honom.
 
Gud, jag vill i vilket fall som helst försöka ge dig mer tid, och trots att det är komplicerat så vill jag inte ge upp.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0