Filosofadam

Nu är jag 26, ett år äldre... igen

Jag känner mig inte som 26, mer som 22-23, kanske 21. Men det beror nog på att jag omger mig med människor som är tonåringar. Men nu blir jag 26 och inget annat, och det är bara en siffra i mängden av många andra.

Om några år är jag 30. Boka in datumet redan nu, för då ska det firas. Min uttåg ur ungdomen och intåg till den "riktiga" vuxenvärlden tar då plats :D

Vi ses då!

Om en timme så är det julafton.... igen! Jag har inget speciellt fyndigt eller originellt att skriva för tillfället. Därför grävde jag fram förra årets julsaga som jag skrev. Den har ju faktiskt inte publicerats tidigare, så vitt jag vet.
Så varsågod - mitt bidrag till årets jul för alla er bloggläsare :)

Julsaga - En saga om verkligheten

Nu är tiden här för ännu en jul och vi undrar alla var tiden försvann. Det var inte länge sedan sist. Någon saknar sommaren. Någon försöker bevara sin solbränna. Någon saknar snön. Någon klagar över elpriserna. Någon ser på nobelfest repriser.

Hemma i var stuga är förberedelserna igång inför julafton. Allt måste vara perfekt. Sedan oktober har mamma handlat julklappar. Pappa har ännu inte tänkt tanken.

Julaftonsmorgonen innebär att alla barn är uppe före tuppen, spända på vad som komma skall. Ingen i huset är egentligen speciellt upphetsad över att släkten ska komma. Alla måste ju nu koppla på sig sin sociala charm och prata om ämnen såsom väder och vind, lågkonjunkturer, julgardiner och barnuppfostran. Innerst inne vill väl alla gå omkring i sin morgonrock hela dagen och smutta på en varm kopp glögg. För att senare somna efter en julafton i sävlighetens tecken.

Men det är snart dags att bryta lugnet. Dörrklockan ringer och in strömmar hela tjocka släkten. In kommer svärfar, svärmor, kusinerna, kusinbarnen, sysslingarna, farbror, morbror, brorsan, syrran, syrrans pojkvän, svärmors katt, grannens hund och brorsans chef. Alla är de där.

Mor i stugan förbereder maten som även i år lyckas bli en aning bränd. Barnen kommer inte till maten när de ropas in. Middagen blir försenad. Någon blir sne. Till sist är alla samlade och den frommaste ber en bön. De vuxna äter maten och barnen petar i den. Alla barn överkonsumerar julmust. Någon känner sig tvungen att beundra maten, trots att den är en anings bränd. Någon äter för mycket och får ont i magen. Till slut kommer dock julgröten fram. Någon vägrar äta om inte mandeln läggs i. Under debatten om mandels varande eller icke-varande kallnar gröten. Mandeln åker till sist i. Barnen klagar på skinnet som nu bildats på gröten. Någon välter sirapsflaskan. Ingen har köpt någon kanel.

Därefter förpassas alla till TV:n för att se på Kalle Anka. Någon anser dock att Karl-Bertils julafton är bättre. Denne någon tillbringar de närmaste 45 minuterna ute på balkongen i ren protest. Kalle Anka bjuder inte på några överraskningar, allt är som det brukar vara. Och det är väl definitionen på tradition, att aldrig förnya utan att ständigt bevara.

Snart är det dags för julklapparna och barnen börjar springa omkring. Alla slår sig ner i vardagsrummet. Utanför står utejulgranen och blinkar för att sedan helt slockna. Pappa har ännu en gång misslyckats med tekniken. Pappa suckar och säger att han ska gå och köpa tidningen. Typiskt nog så kommer tomten även detta år när pappa är iväg. Men barnen skriker av förtjusning när de drar tomten i skägget bara för att avslöja att det är pappa.

Nu vill pappa läsa julevangeliet. Någon går på toa. Någon för statistik på julklapparnas antal, färg, storlek, form och tryckmotstånd. Pappa säger amen.

Snart flyger papper, tejp, saxar, etiketter och snören över hela luften. Kvinnorna i skaran försöker åberopa varsamhet, pappret kan ju användas nästa år också (vilket dock aldrig sker). Blod, svett och tårar, det är rena kriget och snart sitter alla utmattade bland sina nya prylar.

Sakta men säkert börjar en efter en att packa ihop sina saker, tacka för sig och förpassar sig hemåt. Någon ligger över natt. Någon glömmer sina barn men inte sina julklappar. Alla undrar vad grannens hund har i munnen. Svärmor saknar sin katt.

Till sist lägger sig ändå tystnaden över huset. Nere i källaren står disken och torkar in. I fönstret hänger en sned adventsstjärna. I krubban saknas Jesusbarnet. I källaren står säcken med alla papper och snören. På yttertrappan står ett par utslocknade marschaller. På tomten står julgranen och tänds av och till. I sovrummen står alla nya klappar på golvet och skiner. I sängarna ligger folket och sover djupt. Någon snarkar. Troligtvis är det pappa.

Vad ska vi kalla denna årliga tradition? Stress och stök. Bränd mat. Griniga släktingar. Tomma plånböcker. Otåliga barn. Tjatiga traditioner. Krystade konversationer och oönskade julklappar. Kanske är det just detta vi lärt oss älska så innerligt och kallar just för julen?

Och om man lyssnar riktigt noga kanske man kan höra tomtens tassande på taket när han även för detta år lämnar oss. Men det är väl just dessa typer av sagor som vi inte tror på, åtminstone inte under någon annan tid av året. Men under julen så tror vi, och inte bara barnen gör det. De visar det visserligen lite tydligare, men inom oss alla finns ett barn som tror. Ett barn som tror på tomten, slädar och renen Rudolf. Men allt detta är egentligen bara symboler på vad vi innerst inne tror på. För även om inte en gubbe kommer farandes genom skorstenen, eller om ett par renar står parkerade på takknoppen. Även om inte snön faller eller om julgransbelysningen fungerar. Även om inte släkten kommer och stör eller om vi får några klappar. Även om allt det vi kallar för julen inte infinner sig så kan vi ändå när vi går och lägger oss höra att någon tassar runt i huset och ser över oss.

Denne någon finns där även på de övriga 364 dagarna, men det är på julafton vi släpper fram barnet i oss, det är då vi tror, det är då vi lärt oss att lyssna.

SLUT! God Jul!!

Dags för en liten undersökning så här dagarna inför jul. Så för dig som läser detta gäller det att a) lista de 5 bästa sakerna på julbordet,  och b) de 3 värsta...

Here we go!

a)
1. Duken (en bra grund att bygga vidare på)
2. Ris-a-la-maltan
3. Julskinkan (med tillhörande vörtbröd och senap)
4. Prinskorven
5. Rödbetssalladen

b)
1. Syltan
2. Janssons frestelsen
3. Dopp i grytan

Igår var jag arg på Gud. Arg för att inte verkar bry sig. Men ilska på Gud brukar oftast bottna i besvikelse på sig själv. Så även denna gång. Men Guds otydliga (om jag nu får uttrycka det så) sätt att agera i vår värld, gör att jag ibland inte kan annat än att ge uttryck för ett visst agg. Det sägs att Gud ser till det inre. Mitt inre vill, men misslyckas ofta. Mitt inre längtar, men fastnar i likgiltighet och apati. Det känns som att Gud ser till just vad saker blir, inte vad sakerna ville bli.
Men mina frågor kring Guds "osynlighet" leder mig alltid tillbaka till församlingen. Jesus var Gud uppenbarad som människa. Därefter överlämnar Jesus denna uppenbarelse till församlingen. Församlingen är Kristi kropp - och därmed forumet för Gud att bli sedd. Det verkar vara Guds vilja att det ska förhålla sig så.
Min längtan efter att få se Gud kan endast bli besvarad om jag ger mig hän till församlingen. Vill jag se Guds bild, måste jag titta in i rätt spegel. Kanske jag alltför ofta fastnar framför klagomuren, och ropar i vrede efter att få skåda Guds ansikte. Gud påpekar försiktigt att muren skymmer sikten: det är inte i muren Gud har valt att förkroppsliga sig, det är i templet. Templet är församlingen som består av dig och mig. Att se Gud, är att se sin nästa. En sanning som jag ständigt måste göra mig medveten om för att inte kvävas av besvikelser på en "osynlig" Gud.

Idag är jag inte längre arg på Gud.

Funderar lite på detta med lärjungaskap. När man, som jag, är uppväxt så att man beskådar kyrkans väggar inifrån, så är ordet lärjungaskap en självklarhet i vokabulären. Vilket det också borde vara. Det är tydligt att lärjungaskapet är något som är allas vår grundkallelse, oavsett hur bygget på den grunden sedan kommer att se ut. Dvs, yrket i vardagen kan variera, men kallelsen är densamma - kallelsen att vara en lärjunge.
Det är nu jag kommer till mina funderingar, och de kan delas upp i två olika sektioner. Den första sektionen rör min vardag, och hur lärjungaskapet tar sin form i den. Den andra sektionen rör en allmän relation mellan teori och praktik när det kommer till lärjungaskapets tillämpning. Men låt oss börja i vardagen.

I mitt arbete så möter jag människor varje dag. Det är nästan som att mitt arbete handlar om att skapa tillfällen där möten mellan människor kan uppstå (Nej, jag jobbar inte som "love doctor"). Och jag undrar hur jag i mötet med, främst ungdomar, lever ut lärjungaskapet. Vad innebär det att vara en lärjunge idag? Kan man mäta halten lärjungaskap genom att mäta hur mycket jag talar med människor om Jesus? Om inte, hur urskiljer jag då lärjungaskapet?
Jag tänker mig att svaren på dessa frågor skulle kunna formuleras lite såhär: Min uppgift är att ständigt försäkra mig om att jag följer Jesus (vilket ibland kan leda till cirkelresonemang), och att sedan se till att någon/några följer mig. Svaret kanske ligger i att försöka tillämpa en "följa John"effekt. Jag vet vart jag går, och jag vet därför vart människor som följer mig hamnar. Lärjungaskapet handlar i grund och botten om att knyta relationer till människor, och att veta vem man själv har knytit sin relation till.

Över till den allmänna tillämpningen: Jag upplever ibland att det råder en sorts inflation i ordet lärjungaskap, det har liksom urvattnats på sin innebörd. Vi talar om det, men lever vi i det? Och jag tänker nog inte mest på om vi bygger relationer, det tror jag vi är duktiga på, utan vad för typ av relationer vi bygger. I våra kontakter med medmänniskor, är vi då medvetet fokuserade på att, ursäkta mitt klumpiga uttryck, dra med dom mot den Jesus som vi själva säger oss följa?
Och följdfrågan blir: om vi endast äger en teoretisk grund för lärjungaskap, där vi egentligen enbart kan formulera vad vi är tänkta till att göra, är inte det detsamma som att äga ett icke-lärjungaskap?

Några funderingar så här i vintermörkret, funderingar som inte lär lämna mig på ett tag....

1.
En nybliven busschaufför krockade på sin första busstur. Polisen kom och frågade busschauffören vad som hänt.
Busschauffören svarade:
"Inte vet jag, jag var bak i bussen och sålde biljetter."

2.
Två myggor satt på Robinson cruse och prata. Så sa den ene:"Nä, nu sticker jag. Vi syns på Fredag."

3.
Fyra män sitter på anställningsintervju och chefen frågar männen:
- Vad är det snabbaste ni vet?
Första mannen svarar:
- En tanke! Den poppar upp i huvudet utan förvarning, plötsligt finns den bara där!
Den andra mannen svarar:
- En blinkning, den kommer och försvinner utan att man märker att den skett!
Den tredje mannen svarar:
- Ljuset, i samma ögonblick man slår på strömbrytaren så finns bara ljuset där!

Chefen tror sig ha funnit sin man, då ljuset är det snabbaste han själv kan tänka sig, men han vänder sig till den fjärde mannen som svarar:
- Diarre!
- VA? utbrister chefen.
- Jo, svarar mannen, härom dagen blev jag magsjuk på gamla räkor och det körde ihop sig rejält i magen. Jag sprang mot toaletten men jag hann varken tänka, blinka eller slå på lyset innan jag sket ner mig!

4.
Det här är en fantasisituation men det är intressant att veta vad du skulle göra.

Situationen är som följer:
Du befinner dig i ett översvämningsdrabbat område i USA. Hem har gått förlorade, infrastukturen har blivit förstörd och hjälpen kommer inte fram. Du tar fotografier för en nyhetsbyrå, och reser ensam och letar efter speciellt bra scener.

Plötsligt får du syn på George W. Bush som svepts iväg av vattnet. Han hänger sig fast vid ett träd som snart brister. Du kan antingen lägga ner kameran och rädda honom eller ta ett Pulitzer-vinnande foto på honom då han försvinner i djupet.

Frågan lyder (och fundera noga):

Vilken lins skulle du använda?

5.

Inatt drömde jag att jag åt en jättestor marshmallows. Och när jag vaknade så var kudden borta...

Bristen på erfarenhet innebär inte alltid att trossatsen är falsk, utan att man själv inte vågar pröva trossatsen. Mycket av mina egna tvivel kommer utifrån bristen jag ser i mitt kristna liv - bristen av kristet liv. Det är som att jag kretsar, likt en planets måne, runt olika trossatser som märkligt nog enbart blir distanserade ställningstaganden. Men min önskar är inte att kretsa runt dom, utan att tränga in i dom. Att trossatser skulle få bli troserfarenheter. Jag bad till Jesus i morse att jag skulle få en tro som vågar gå längre än tanken. Vilket inte ska ses som ett försök att bli tanklös, utan mer som en önskan att få bli trosfylld.
Min tro fastnar ofta i tanken, eller rättare sagt, tankarna. Mina tankar blir som filter, där tron prövas och testas. Men behöver tro alltid bli filtrerad? Skulle man inte kunna vända på det hela och se det som att tankarna filterars i tron. Att tankarna hellre förbluffas av tron, än att tron barrikeras av tankarna.
Summan av kardemumman är att jag ständigt önskar växa som kristen. Och något säger mig att jag faktiskt ständigt också gör det - jag bara märker det inte. Precis som när jag var tonåring och inte märkte att mina fötter hade växt, förrän jag stod i affären och provade skor. Det är lätt att bli hemmablind, att inte se det kristna liv man lever. Och risken med blindhet är att man tror sig brista i så mycket, när det egentligen "bara" är en fråga om att man inte riktigt ser det man faktiskt har.

Varning! Detta blir en bokrecension och en livsreflektion sammanflätat till ett inlägg. Bara ifall nu någon förväntade sig något mer...

Jag har precis läst ut Lord or Legend? Wrestling with the Jesus Dilemma av Gregory Boyd och Paul Rhodes Eddy. En bok som på ett lättillgängligt och kortfattat vis tar upp frågor kring den historiske Jesus och Bibelns trovärdighet m.m.
Min alldeles spontana reaktion på boken är att den borde verkligen läsas av den intresserade, den kritiske och den tvivlande. För den här boken levererar bra svar. Boyd, tycker jag alltid har ett behagligt sätt att skriva på och lyckas förmedla svar med tyngd i, och utan att hamna i gråzonerna där svaren oftast betraktas som tunna ursäkter eller filosofiska ordlekar.
Detta handlar inte om en bok som kommer "bevisa" att Gud existerar, däremot ger den starka skäl till att acceptera den bild som Bibeln ger av Jesus som historiskt tillförlitlig. Och det är detta som gör att boken utmanar. Att vifta bort Jesus med diverse argument, som till fasaden verkar hålla, är en ganska enkel sak att göra. Men detta är en bok som knackar hål på fasaden, och inte vid ett ställe utan flera. Och vad gör man när man ställs inför faktumet att Jesus inte är en legend, utan en historisk sanning? Kan man ignorera hans röst, eller vända blicken från hans korsfästelse?
Det hela liknar till sist det man gjorde som tonåring när man hittade på nya och nya ursäkter för att inte komma till skolan, men till sist fick man inse att man var tvungen att ta sig dit - oavsett om man ville eller inte.

Men vad gör jag med Jesus? Speciellt när jag har den kunskap om den historiska ramen som finns att få?
Risken med att fråga mycket är att du till sist finner svaret som du inte kan går runt, utan måste ta ställning till. Och för mig har frågorna kring Jesus sannerligen leverat svar som gör att jag inte kan titta bort, och bara leva på som om allt var som innan. Historien om Jesus verkar vara den historia som vi alla går och bär på inombords, men kanske inte alltid lyckas finna rätt ord för att berätta.

Eller som bokens författare skriver:
"Jesus is the reality all authors of myths and legends, together with the rest of us, dream of. If we are honest with ourselves, and if we grasp the depth of the good news this story embodies, something quite like the Jesus story is what we hope to be true. Yet, most amazingly, as we've seen throughout this work, this story gives us reason to believe it is historically true. We have reason, therefore, to conclude that this story is, at the same time, both true myth and true history."

Och jag summerar med samma ord som boken summerar med:
"What will you choose to believe, and how will you choose to live? However you answer this question, you are exercising faith."