Filosofadam

Är Gud främst intresserad av vad jag gör, eller av vem jag är? Visst är det så att vi alltför ofta värderar vår gudsrelation utifrån det vi gör, istället för att försöka grunda relationen på identitet.
Idag vaknade jag lite missmodig, och kände att min frimodighet gentemot Gud var lite knackig. Det blir ibland så. Men jag har lärt mig att det bästa sättet är då att fokusera på vem Gud är, och vem jag är - istället för att se på vad jag gjort, eller inte gjort.

Men det är ju också så att ett avbrott i min Gudsrelation också påverkar min relation till medmänniskor. Jag kan ibland känna tyngden av att leva nära Gud - för att andra människor i min omgivning ska kunna närma sig Gud likaså.
Och kanske lärjungaskap är just detta: att jag som människa söker mig närmre och närmre Gud och att den relationen som uppstår mellan människa och Gud då blir synlig för andra. Vi lägger ofta vikten på att tala om Gud, och presentera Gud för andra genom diverse metoder osv. Men vi tappar lätt livet med Gud om vi ägnar tiden åt att prata om Gud.

Om människor ska lära känna Gud, måste de lära känna någon som känner Gud. Att bli lik Gud innebär mycket tid tillsammans med Gud. Man blir ju, som bekant, som man umgås. Därför tänker jag att mina minuter jag lägger på bön i hemmet, och i min ensamhet, är tid som som både investerar i min Gudsrelation likväl som i andras. Det ljus jag finner, blir det ljus som andra ser.

Senast jag skrev ett inlägg om deckare summerades inlägget, och dess kommentarer, med slutsatsen att vi ser för mycket skit - och vi gör gladeligen frivilligt.
Del två i Millenium-serien är nu avklarad och den följer exakt samma spår som den första filmen. Kanske en liten tillbaka gång på snaskigheterna, men det är ändå rått och brutalt genom hela filmen.

Jag gillar helt sonika inte genren "deckare", därav kanske jag är alltför subjektiv och orättvis i min bedömning. Men om vi klär av deckaren alla dessa spänningsmoment och suggestiva stämningar - om vi liksom stirrar på deckarens nakenhet. Är det då underhållning vi ser?

För mig blir en deckare, såsom denna, enbart en otäck påminnelse om att världen inte är den bästa i alla lägen. Popcornen fastnar i halsen vid närmare eftertanke på vad det är jag ser, och betalat för att se. Min lilla inre röst säger: jaha Adam, och vad av uppbyggelse gav dig den här filmen?

Jag har fortfarande inte lyckas punkta NÅGOT av uppbyggelse...

Hur får jag fler att läsa min blogg??
OCH hur får man fler att kommentera så man vet om folk fattar vad man skriver??

Det var kvällens lilla funderingar från min sida...

Nu har jag återigen gjort det. Köpt nya böcker. Men jag kan inte låta bli att fascineras av att sticka näsan mellan bladen i en obläddrad bok. Det luktar gott.
Här är de senaste tillskotten i hyllan:

Ödehuset - William Paul Young

Boken jag väntat på ett tag. Nu var tiden inne. Jag har höga förväntningar på att den kommer röra igång en del tankar hos mig. Jag får försöka lämna lite spår av dessa här på bloggen om en snar framtid.

Surprised by Hope - N.T.Wright

"Simply Christian" öppnade mina ögon för denna författare. Och jag tyckte detta lät som en bra bonusbok att slänga med i beställninge. Boken handlar om "livet efter detta", himlen, döden och helvetet. Lite nya marker att ströva runt på för min del alltså.

The Myth of a Christian Religion - Gregory A. Boyd

Boyd hör till favoriterna. Det var nästan givet att slänga med en bok ifrån hans penna. Boken behandlar samhällsfrågor i ljuset av evangeliet och Guds rike. Boyd lyckas oftast lyfta fram ett budskap som är relevant och intressant och tankeväckande.

Philosophical Foundations for a Christian Worldview - J.P.Moreland / William Lane Craig

Mastodonten i sammanhanget. På 630 sidor kvalar denna in i telefonkatalogligan. Den blir tuff att beta av. Har redan en mastodontbok som ligger och väntar på att avslutas. Boken berör det mesta med filosofiska aspekter på den kristna tron. Och som titeln avslöjar handlar det om att lägga en grund som sedan går att bygga på. Jag tror detta blir ett verk som jag kommer ha lite svårt att smälta helt, en del kapitel verkar vara svåråtkomliga för min enkla tankevärld.

Att somna om kvällen innebär att jag lämnar en dag bakom mig, och färdas vidare mot morgondagen. Det är omöjligt för mig att inte summera dagen, att inte väga vad som blev mot vad som inte blev. Jag värderar, och jag hoppas att det skapar förutsättningar för att nästa dag ska kunna förvaltas lite bättre. Nu blir det ju sällan så. Det betyder inte att morgondagen förvaltas sämre, snarare att den förvaltas på ett oförändrat vis. Och så fungerar livet när det har sin naturliga gång – det hamnar alltid i de redan uppkörda hjulspåren. Och allt är väl, så länge det är spår som leder livet framåt.

När jag ser tillbaka på en dag, ser jag allting som blev bra, och allting som blev mindre bra – eller rentav misslyckat. Detta har jag inget problem med. Konkreta saker är alltid lättare att hantera. Det som stör mig, i min värdering av dagen, är att jag också ser det som borde ha blivit. Mellan lyckat och misslyckat existerar en mittfåra av detta abstrakta som det aldrig blev någonting av. Om mitt liv ibland kantrar, beror det på att tyngden av dessa borden har blivit för mycket. Det är inte mina felsteg som för mig bakåt – utan det är stegen som aldrig togs. Jag kliver hellre i klaveret, en inte kliver alls.

Den stora lärdomen för mig handlar om att göra det jag upplever att jag borde göra. Fokuset ligger inte på att undvika att misslyckas, snarare på att undvika likgiltigheten – den förödande apatin; allt detta som trycker ner mig i stolen, och säger till mig ”att det är bäst att sitta kvar”. Men jag vill inte vara en åskådare av livet.

När man tittar i backspegeln är det lätt att konstatera vad man gjort, och vad man inte gjort. Och man ser tydligt konsekvenserna av sina handlingar. Så långt allting väl. Sen kryper insikten inpå – och man börjar skönja att bilden av ”mitt liv” visar mer. I ljuset av nuet kan man känna närvaron av det personliga bordet. Hur hade allt sett ut om gjort det jag borde gjort?

Att ställa frågan förändrar inte vad som skett. Men den kan förändra mitt eget perspektiv på morgondagen – och i längden även förändra vad jag ser när jag blickar bakåt i tiden.

Ibland kan tro vara så svårt. Det är verkligen inte självklart att, som många tenderar säga, "det är bara att tro". Kom igen, vadå bara! Det är så mycket som ska klaffa för att det där med att tro ska bli till ett "bara". Och det handlar inte om att viljan saknas, det handlar snarare om att viljan stöter på motstånd någonstans på vägen. Den andliga kroppen får mjölksyra. Kraften försvinner.

Jag saknar den där enkla tron som spränger gränser. Den där tron som fick fyra pinnar och en grankotte till att bli en ko, eller när man spände upp påslakanet i spjälorna i våningssängen och trodde att det var såhär indianerna kände det. Ni vet, den där barnsliga tron som skapar. Som fantiserar.

Samtidigt vill jag ju inte att Gud ska vara ett fantasifoster. En låtsasvärld som jag tar min tillflykt till när vardagen enbart är grå. Men det var ju heller aldrig vad pinnarna och grankotten handlade om - att fly från verkligheten. Det var på djupet fråga om ett sätt att symbolisera en verklighet, som i allra högsta grad existerade, men som inte fanns i min närhet exakt då.

Men gör jag inte Gud mindre om jag, med mina begränsningar, avbildar honom? Kanske ändå inte. Kanske det egentligen förmerar Gud. En Gud som är stor och mäktig är svårhanterlig. Och för ett litet barn (eller en vuxen med barnslig fantasi) blir Gud större genom att göra sig mindre. För inte får den väldiga Jehova plats i min lilla våningssäng, eller mellan träden i mitt lilla skogshörn? För att möta med mig, måste Gud göra sig mindre. Gud blir en grankotte med pinnben, och en indiantält av påslakanväv - och han blir det för min skull.

Det är lite dessa stunder av tro, av fantasi, av närhet, som man tappar när man blir äldre. Det är därför jag aldrig vill glömma min barndom. För när jag glömmer den, då glömmer jag också hur det är att tro i det lilla. För när jag satt där som liten och tryckte dit pinne efter pinne i grankottarna, då var slutsatsen enkel: det var ju helt enkelt bara att tro - och kottarna blev till kor.

Kom över en liten bit papper som jag kluddat på. Intressant att läsa vad man själv har skrivit en gång i tiden. Tänkte dela med mig av kluddret. Och när jag tänker efter så kanske jag redan har gjort det på bloggen, för kluddret är - även det - lite stoff till nästa bok.

Tanken med detta kludd är att försöka måla upp ett perspektiv, utifrån var vi kan "förstå" Guds godhet i samklang med världens ondska. Dags för lite überfilosofi helt enkelt.

Sann kärlek:

Utgångsläget är att sann kärlek existerar. Och jag ämnar inte att filosofera vidare på om det utgångsläget är välbefogat eller inte, det får bli till en annan gång. Så för enkelhetens skull - sann kärlek existerar, och den sanna kärleken utgår ifrån, och existerar i, Gud. Om nu detta är vår start, och faktumet att ondska existerar i världen, och påståendet att den ondskan inte är rotad i Gud - då är frågan hur når vi det målet?

Verklig frihet:

Där sann kärlek finns, existerar även den sanna friheten. Det är kärlekens natur att skapa frihet. Den äkta kärleken tvingar sig aldrig på, den tvingar enbart sig själv till att agera och till att älska. Kärleken kräver inte något tillbaka, men den kräver sin egen villkorslöshet. Därför råder det en genomgående frihet i ordets djupaste bemärkelse där sann kärlek råder. Och verklig frihet sätter alltid upp verkliga gränser. Det gränslösa är precis motsatsen till frihet, det är ett område vari frihet saknar sin mening - det finns ju inget att vara fri ifrån, eller fri till. Låt oss leka med tanken att kroppen skulle sakna gränser och kunna göra precis vad den ville. Det fatala är att då skulle kroppen upphöra att vara just kropp. Och om inte kroppen existerar kan den ju knappast kallas fri!

Verkliga val:

Om nu friheten är verklig måste det innebära att det finns en möjlighet till att välja. Den sanna friheten kan inte styra valen, men den måste erbjuda dom. Om en friare, mitt i sitt frieri, skulle tillägga till sin älskade att han/hon endast får, och kan, svara ja. Ja då är det ju inte fråga om något val, eller frieri för den delen heller. Frågan tappar sitt värde och blir fullständigt irrelevant. Alltså: friheten skapar alltid ett utrymme där du och jag kan välja.

Verkliga konsekvenser:

Om valen i all dess natur ska äga en mening måste de också bära fram konsekvenser. Vad är ett val utan konsekvens? Val utan konsekvens är inget val, och de är då obundna till gott eller ont. Återigen kan vi ta exemplet om friaren: om inte den älskades svar får några konsekvenser finns det ingen mening med att ställa frågan och erbjuda valet. Valet skulle enbart vara illusorisk och en parentes som lämnar själva händelseförloppet helt opåverkat. Våra val måste betyda något, även om de betyder smärta.

Verklig skuld:

Och om vi människor faktiskt har verkliga val att göra, och därigenom också orsakar verkliga konsekvenser, då har vi också möjligheten att ställa oss själva under verklig skuld. Att i detta läget skylla på Gud och mena att vi är skyldiga enbart för att han anser oss vara det, är att i själva verket be Gud om att sluta ge våra val konsekvenser, ja att sluta ge oss val, ja att inskränka vår frihet, ja att faktiskt i slutändan be Gud om att älska oss mindre. Men sann kärlek kan inte börja älska mindre.

Verkligt offer:

All verklig skuld kräver ett verkligt straff. En skuld måste återbetalas på ett eller annat sätt. En skuld måste ersättas - och detta kräver kärleken i slutändan. Gud har makten att ta ifrån oss straffet - dock inte skulden. Och det kan Gud göra genom att själv ta straffet, och på så sätt stryka ett streck över skulden. Det är detta som Gud gör på korset: han blir ett med vårt verkliga straff, trots vår verkliga skuld - och han ersätter skuld med nåd.

Verklig försoning/förlåtelse:

Den verkligt sanna kärleken kan heller inte sluta med att älska. Den söker alltså försoning. Det är kärleken som söker och t o m kräver försoning. Inte kärleken hos den som älskas, vår kärlek önskar enbart försoningen. Därför är Guds offer inte enbart vår skulds upphörande, utan också hans väg till att försona sig själv med oss. Förlåtelsen och försoningen är verklig endast för att kärleken är det.

Verklig återupprättelse:

Och om försoningen är verklig på djupet, så är också vår möjlighet till återupprättelse verklig. Och här sluts cirkeln, och samtidigt påbörjas den på nytt, för kärleken ger oss friheten att välja försoning för våra skulder tack vare offret på korset, och vårt val får verkliga konsekvenser, och om vi accepterar försoningen är konskevensen verklig återupprättelse.

Och, mina vänner, det är detta som är verkligt evangelium för vår värld!!

Oh, my sweet delusion
Your gasp is my grasp
Make me hole
By falling apart
All I need is the truth
Risen in purity
The lies born of lies
Stranded upon grace
Driven down by love
Nailing the Son to the cross
Out of the slavery
All I see know
Is the dusk of thy power

Om några månader ska jag tala inför lite folk och fä om att Gud är god. Och inte bara det, jag ska också formulera tankarna kring det till att bli en fingervisning på hur vi kan bli mer goda i vår strävan att bli mer lika Gud. Det ska bli intressant. Och utmanande.

Jag har enbart påbörjat processen till att få ner mina tankar på pappret. Jag har endast skummat lite på ytan. Något som jag fann i ytskummet var distinktionen på "att vara naturlig" och "att vara dygdig". Låt mig förklara:

Visst är det så att vi ofta förknippar godhet med att man gör goda saker, och att man därav är god. Jag skulle vilja påstå att det inte fullt ut stämmer överens med hur det förhåller sig. Och det är här Gud måste få komma in i bilden för att visa på skillnaden. Gud är god till sin natur, medan vi kan vara goda trots vår natur. Vi kan pressa oss till att vara goda - att leva i dygden. Det är väl därför som godhet uppfattas som en dygd - för att den, lite, strider emot vår natur? Dygden föregås alltid av ett visst mått av offer. Ett offer som spjärnar emot den mänskliga naturen. Dygden är den goda viljans strid mot köttets natur.

Vår strävan i att bli lika Gud är att förvandla dygden till karaktär, och karaktär till natur. För att belysa det hela lite enklare: Låt oss föreställa oss själva gående ute på stan när vi iakttar hur en äldre människa har svårt att ta sig över gatan pga den täta trafiken. Vi kan alla, av ren prestation, leva ett liv där vi hjälper de äldre över gatan. Vi kan alla vara dygdiga i detta avseende. Om vi vill. Men vi måste välja att vara goda. Nu kommer vi till distinktionen mellan dygd och natur. Gud, som är god till sin natur, väljer inte att hjälpa den äldre över gatan. Gud "bara" gör det. Godheten är ett med hans natur, den är inte strävan som Gud sträcker sig mot, utan den är själva grunden Gud står på. Förstår ni hur jag menar? En citron är inte sur för att citronen kämpar med sin dygd att vara det (om det nu är en dygd :P), utan citronen är sur för att den är sur till sin natur.

Nästa steg i detta med Guds godhet är att om nu Gud är god till sin natur, så är han det oavsett omständighet. Guds natur är god. Guds godhet är oföränderlig. Gud är god, och han kan inte hjälpa det - han är sån! Detta medför att Gud alltid agerar utifrån sin godhet. Och det innebär också att Gud inte är ond, för en sorts natur utesluter dess motsats. Något annat skulle innebära en nyckfull och föränderlig natur.

Vår strävan efter att vara godhet handlar alltså om att inkorporeras (fint ord) in i Guds godhet. Guds karaktär får forma vår karaktär, och förändra vår natur. Det är allt detta som Kristus möjliggör genom korset och uppståndelsen. Detta var några små funderingar kring ämnet. Jag får sitta ner mer och bolla med orden lite mer. Men den 4:e december är alla välkomna till pingstkyrkan i Norrköping och höra vad jag till sist landade i för slutsatser :)

...oredigerat förståss :)

För att skriva själv, måste man läsa. Jag läser för att få inspiration och för att sammanfläta andras tankar med mina egna. Denna gång har jag inspirerats av Magnus Malm, och även upptäckt att han delar en hel del av mina egna tankar kring vissa saker. Läs och begrunda vad han skriver:

"Tänk om det är tvärtom? Att den verklighet vi har omkring oss har blivit så fördunklad av våra världsbilder och värderingar, att vi kanske omedvetet söker oss till sagorna, inte för att fly ifrån verkligheten utan för att återfinna den? Tänk om sagorna om ont och gott, om kampen, modet och uthålligheten - är ett sätt att förstå verkligheten, snarare än förenkla den?
Kanske det alltid har varit så. När dimridåerna har omtöcknat människornas sinnen så att de inte längre kan skilja mellan ont och gott, utan sakta sövts ner i makternas famn, då har sagorna varit bärare av en mer oförstörd karta där stigar och gränser inte suddats ut. Inte en lögn att förtrollas av, utan en sanning att väcka oss ur förtrollningen."

Sagan är alltid närmare verkligheten än vad man tror. Kanske är det så, för att i sagornas värld förväntas man inte vara sig själv - och just därför gläntar man på det innerstas dörr, och är sig själv. Spåren av en människa syns i fiktionen. Vår verklighet förenas med "låtsasvärlden" - inte nödvändigtvis för att dölja den, utan snarare för att se den lysa starkare.
Sagan överträffar verkligheten genom att den lyckas förmedla den tydligare och mer genomträngande. Det är därför som böcker av C S Lewis (t.ex) förmedlar evangeliet med sådan kraft, medans trosförklaringar och föreskrifter oftast enbart lyckas förmedla en stel religion.

Och för att förvandla den verklighet vi ser runt omkring oss, räcker det inte med att protestera, utan vi måste presentera en annan verklighet. Vi kan inte bara tala om alternativa ideal för världen, för att återigen citera Malm, utan vi måste stå rotade i den alternativa verkligheten. Och samhällets röst ekar "är inte Bibeln bara en massa sagor?". Kanske det stämmer, och tur är väl det, för då vet vi att den förmedlar en verklighet som vi inte borde blunda för.

Lite stoff ifrån min nästa bok (som finns någonstans där innanför pannbenet).

"Gud skapade vår värld. Men han hade möjligheten att skapa en annan värld. Gud är fri att skapa det han väljer att skapa. Guds vilja är inte bunden på ett sätt att Gud måste skapa eller avstå ifrån att skapa. Men när Gud skapade, valde han att skapa en specifik värld - vår värld. Den värld vi ser utanför vårt fönster. Och Gud valde att skapa en värld på kärlekens grundval. Skapelsen är en kärleksakt från Guds sida som vänder sig till oss. Guds vilja med detta är att vi ska älska tillbaka. Det är nu som något händer, något som gör att Gud måste välja ett alternativ. Sann kärlek i en gemenskap förutsätter ett val - att båda parter väljer kärleken gentemot varandra. Förhindras den enes val, förhindras också kärleken att vara sann och förenande. Guds vilja är att skapa människor till sin avbild. Människor som kan välja att älska Gud tillbaka. Det enda alternativet Gud har är att skapa en värld som erbjuder människan valet - frihetens hörnsten. Och detta innebär att alla andra alternativa världar inte skapas, utan att vår värld skapas. En värld där Gud på ett sätt begränsar sig, genom att ge oss en del av sin fria vilja. Gud ger oss möjligheten att välja, vilket också möjliggör att Guds vilja inte, med säkerhet, kommer att ske. Om Gud hade skapat en värld där hans vilja alltid skulle ske, hade det varit en värld där sann kärlek vore endast en dröm om en annan värld."

Jag kan inte. Förklara Gud.
När jag försöker fylls mitt sinne av en massa olika perspektiv. De hjälper att förstå. Men de förklarar inte Gud.

Gud är som kärleken: man står oförstående tills man själv drabbas av den.
Gud är som solen: man ser inget om man stirrar in i den, men man ser allt om man ser på det som strålarna faller uppå.
Gud är som en bok: man måste läsa slutet för att förstå början.
Gud är som skor: man behöver gå in dom lite innan de passar
Gud är lite som min radio: man får räkna med att det brusar, och lita på att det är radion, inte sändaren, det är fel på
Gud är som en domare: han måste ibland blåsa
Gud är som en människa: det finns alltid något av värde om man tar sig tid att lära känna människan

Och Gud har en gång blivit människa - det vet jag. Så jag försöker fokusera på att förstå Jesus, för då vet jag att jag leds djupare i min förståelse om Gud.

Tiden är en gåva. Det gäller att förvalta den väl. Jag upphör aldrig att förvånas över hur oväl (om man kan säga så) jag är som förvaltare. Åtminstone känner jag mig lite halvdan på området. Det är som att jag inte riktigt behärskar att bollen är rund. Den borde vara fyrkantig. Eller både och.
Det är underligt hur små gruskorn alltid hittar sig fram till maskineriet. Och vi vet ju alla att såsfläcken på slipsen får mer fokus än själva slipsen. Man kanske behöver vrida perspektivet lite. Försöka se sina fläckar i vardagen... som just fläckar, och inte heltäckande färg. Det behöver man för att inte helt kasta in handduken.
Korset kommer alltid före kronan. Den principen gäller. Men när har man burit korset tillräckligt långt? På livets Via Dolorosa. Problemet för mig är inte korset vikt, utan att jag, i min idioti, alltid väljer fel sandaler.
Men livet är ibland en öken. Där jag, mer än något annat, önskar en del oaser att släcka törsten vid. Problemet är, att man alltför ofta tror att oaserna i sig är målet. Man stannar gärna och bygger sig en hydda. Då stagnerar människan. Och når aldrig fram.
Guds nåd är den att han aldrig ger för mycket, utan precis så pass att vi klarar nästa etapp. Törsten efter Honom är vår rörelse framåt. Genom ökenlandskapet.
Skulle inte detta röra mina frågor kring tidsförvaltning? Det skulle det säkert. Men kanske det är bra att lämna tiden åt sidan för ett tag, och enbart låta orden formas fram. En text föder man fram. Får man redigera en text efteråt då? Självklart! Det man föder vårdar man nämligen.
Fast jag har inte redigerat denna text.
Det har jag inte tid till...

Längtan är allt jag har
När tron sviker
När tro snubblar på tro
Hur hittar jag fram
På en väg utan tecken
Är att vänta, ytterligare ett sätt att tro
Eller är det otrons maskerad,
bland fromhet och fasader
Somliga når målet fort
Andra irrar tillsammans med hoppet
Outgrundliga mörker
När ska du möta ditt ljus
Och förvandlas i skenet,
av dess härlighet
Då gestalten kläs av sin mantel,
får tillträde till sin skapare
I en stund av förunderlig nåd
Där tron kommer att finna sitt hem
Men vägen är lång och mödosam
I ett landskap av endast aningar
Aningar som för mig framåt...

Dag 7, 22/8 Lördag

10:41 Bollnäs
Frukosten är intagen kring ett riktigt frukosbord. Jona och jag ska snart åka hemåt. Först ska vi alla bara ner till Erikshjälpen och titta lite, sen ska vi även åka förbi och kolla in Erik o Elinors nya hus.
Det har varit riktigt roligt att träffa Erik och Elinor. Man är välsignad med goda vänner.

13:10 Hedemora
Bensinpåfyllning. Jona behöver kissa. Han köper en tidning.

13:47 Fagersta
Dags för lunch. Nu behöver jag kissa. Vi äter Kinamat i Sveriges dödaste stad.

17:02 Norrköping
Hemma, fast ändå inte. Det är Augustifest i Norrköping. Det blir som en liten reunion för mig. Får träffa en hel del härliga vänner och människor. Och Martin, som växt om mig. Kvällen blir bra.

0:24 Norrköping
Fin fin kväll.

2:22 Oskarshamn
FRAMME! HEMMA! Det är dags att packa upp. Resan är avklarad. Ca 460 mil är körda. Nu ska jag planera nästa resa - att bila runt Skottland, eller bila igenom Canada.

Dagssummering:
Hela dagen handlade om att hänga på Augustifesten, och jag kunde inte fått en bättre avslutning på resan. Det var verkligen som att återuppleva goda gamla minnen. Kul att se att saker och ting hålls vid liv. Vissa människor var det också en välsignelse att träffa. En del fick jag inte träffa, men så blir det ju alltid. Provade ett nytt kafé i staden, det var trevligt. Men Stefan dricker fortfarande bara latte, när ska karln börja dricka kaffe??
Detta var Nordkap 2009. Hoppas du som följt med har tyckte det varit intressant. Bilder finns på Facebook för tillfället. Vill du veta mer så får du väl fråga. Jag hade en kanonresa iaf. Punkt.