Filosofadam

Vi behöver som kristna vara beredda att få lite skit under naglarna. Om vi menar allvar med vad vi tror på. Det är lätt att trossatser och böneramsor enbart blir just satser och ramsor. Men ingenting mer. Jag tror att det är enkelt att påstå sig "älska sin nästa så som sig själv", men det är desto svårare att faktiskt göra det. Själv slits jag emellan, på ena sidan mina egna anspråk på sådant jag håller för sant, och på andra sidan det tydliga brist jag ser på att sanning blir konkret handling.

Till sist spelar det ju inte roll hur mycket "rätt" min uppfattning är av vad den kristna tron lever, om det inte integreras (eller fullständigt förändrar) i hur jag lever. Samtidigt som jag ser detta gap mellan tro och handling försöker jag också undvika att allt blir en fråga om gott samvete och prestationsångest. Att vara kristen handlar ju inte om att inse hur usel man är på att vara just kristen. Ett sådant förhållande till sin tro är ju inte hållbart speciellt länge.

Jag tror att kyrkan idag säger alldeles för mycket. Och gör alldeles för lite. Kanske det är så för att vi alltid tror att så fort vi ska göra något måste vi slå på den stora trumman. Att göra det lilla räcker oftast mycket längre. Och det var väl ett senapskorn som Jesus jämförde himmelriket med, och inte en kokosnöt?

Hösten har väl börjat?

Åtminstone hoppas jag det. När september närmar sig vet jag att det snart är dags för att ta sig ner till stan och slipa upp skridskorna och återigen se fram emot många timmar i rinken. Sen innebär också hösten att rutiner kommer igång igen efter att sommaren, som alltid, varit där och ruckat lite på dom. Rutiner fungerar lite som en struktur varpå jag kan hänga upp livet på - och där saker och ting upptäcker sin mening och plats i vardagen.

Var med på blå kust uppstartsvecka. Eller åtminstone den första halvan av den. Kan inte hjälpa att reflektera över hur mycket äldre jag är än de nya eleverna (eller är ålder bara en känsla?). Känner mig lite som en kringstrykande kuf som antingen är svårplacerad eller malplacerad. Fast jag trivs med att se en ny årskull starta igång sitt teamliv.

Läser N.T. Wright för tillfället, och hans böcker är mycket stimulerande för tanken och tron. Utan att göra anspråk på att känna igen god teologi när jag läser den, men Wrights sätt att måla upp den kristna tron, dess historia och dess framtidstro, är minst sagt intressant och tilltalande. Ibland presenteras man inför en värdsbild som liksom lyckas få alla andra bitar att falla på plats, och som kanske inte nödvändigtvis lämnar en utan frågor, men som definitivt gör att man inte protesterar. Läs Simply Christian och Suprised by Hope, och se vad du själv tycker.

Funderade lite på mina egna tvivel, och varför de i allsin dar aldrig riktigt vill släppa. Men det kanske är så att jag tvivlar om och om igen för att andra ska kunna finna tro. Att tvivlena i slutändan gagnar tron, snarare än förintar den. Och om mina tvivel sätts in i en större kontext än mitt eget lilla krypin så har de kanske en viktig funktion att fylla. Tvivel verkar skjuta iväg mig lång ut i igenstans, men lyckas komma tillbaka och då visat sig formats om till tro.

Detta spretiga inlägg får avslutas med lite musiktips (lika spretiga dom) för den som önskar:
André Matos - I Will Return
Mercy Streets - One Last Goodbye
Sonata Arctica - Flag in the Ground
Flogging Molly - Float
Avantasia - Journey to Arcadia
Derdian - Black Rose
Pretty Maids - Little Drops of Heaven
Mumford and Sons - White Plank Page
Orden Ogan - ...And If You Do Right
Equilibrium - Snüffel
Highland Glory - The Sacrifice
Dawn of Destiny - Learning to Fly

Hösten har börjat!

Nu är jag hemma igen (bara för en kort tid, lyfter snart iväg mot Färöarna) efter några dagar i ensamhet ute i skogarna kring Gårdsjön, Kolmården. Behovet fanns av att isolera mig lite, och få se vad som månne växa fram ur stillheten och tystnaden. Som väntad blev det en brottning med stillheten och tystnaden snarare än en gemenskap. När den vanliga vardagen försvinner och det enda jag har är en bok, en skrivhäfte, en penna och ett flertal hektar skog - då framstår tiden som extremt närvarande.

Kanske är det ett tecken på hur otroligt lätt tiden slukas av triviala saker i vardagen, såsom slösurfande på facebook (eller varför inte Wikipedia, sidan som alltid levererar), långfilmer av varierande kvalité och jakten på ny musik? Slutsatsen i det resonemanget är att några dagar i skogen får agera som en väckarklocka att jag mitt i vardagen behöver stanna upp och se över vad och varför jag gör saker jag gör.

Hur som helst så blev vistelsen i skogen relativt angenäm. Jag hann utforska, i stor del, de flesta stigar i området - och nu känner jag den skog jag trodde jag kände, mycket bättre. Och att värma konserv-dillkött och konserv-ravioli och koka kaffe på sjövatten har sin primitiva prägel som jag tycker är charmig.

Under de tre dagarna läste jag på nytt igenom boken Simply Christian av N.T. Wright, och jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av den författaren. Han skriver balanserat, eftertänksamt, djupsinnat och rakt på sak. Att läsa hans "undervisning" om den kristna tron (och kyrkan framförallt) är som att öppna fönstret på morgonen, ny fräsch luft fyller rummet och man andas lite lättare.

Jag tog också en långpromenad som avslutades genom att vandra genom samhället Strömsfors, den plats var jag tillbringade min tonår. Det blev en minnenas promenad (och jag hade en klump av gråt i halsen efteråt). Runt varje hörn fanns hittade jag något som fick representera en tid i livet, och det är speciellt att vandra omkring och minnas. Det var nästan som om jag ville ställa mig bland folket som nu bodde där och ropa ut: hallå, jag har bott här, det här är mitt. Men ingen hade väl förstått...

Jag gick förbi Böksjön, som jag och Markus Talani vid ett tillfälle modigt försökte korsa med starka simtag. Snäckan, den lilla sjön som vi ibland åkte skridskor på fanns kvar men var nästintill igenvuxen. Det är nog ingen som åker skridskor där längre. Lekparken var mindre än vad jag minns. Det var där vi barn lärde oss åka skridskor, på våra gamla mjuka 70-tals grillor. Alla hus stod kvar, men de flesta verkade ha nya inneboende, och på 501 (vårt gamla hus) verkade en ny barnfamilj leva sitt liv fullt ut. Backen i skogen fanns kvar, den som vi åkte pulka i, och som vi trodde var brant (den skulle knappast få grön markering om den var belägen i Åre, eller Sälen). Och så gick jag ner på fältet där vi kastade diskus och stötte kula. En massa träd hade växt upp, och nu skulle man inte varken kunna kasta diskus eller stöta kula längre. Och under högt gräs och lite moss kunde jag urskilja kulringen. En kulring som på den tiden enbart var en sak av många andra saker. Nu när jag stod och såg ner på den hade den förvandlats till ett sigill. Ett sigill för en pappa som var beredd att göra något litet extra för sina barn. Och det är lite konstigt. När jag färdas tillbaka till barndomen visar det sig att alla sakerna har blivit just tecken. Tecken på en barndom som idag finns dold i vad som nu är ett vuxenliv.

Till sist måste man ändå lämna skogen och färdas tillbaka till vardagen. Och trots mitt behov av att tillbringa tid i en skog, i ett vindskydd, helt ensam, så är den tidens största gåva att jag inser hur mycket jag gillar vardagen (med alla dess brister), och hur mycket människor betyder för livet. Lite stillhet föder alltid perspektiv.

Sen måste svenska folket bli lite mer orädda för att ta upp liftare. Eller ser jag så farlig ut?